Många olika faktorer samt uppmaningar och undervisning från Kyrkans läroämbete har skapat och främjat medvetenhet om behovet av att förbättra den sociala rättvisan. Det talas mycket om fattigdomens dygd som ett vittnesbörd för världen. Hur kan en hemmafru som framför allt skall se till att familjen har det bra, praktisera denna dygd?

Fattiga får ett glädjebud (Matt 11:6), läser vi i den heliga Skrift som ett av de tecken som pekar på Guds rikes ankomst. Den som inte älskar och utövar fattigdomens dygd äger inte Kristi anda. Detta gäller alla: eremiten som drar sig tillbaka till öknen liksom den vanlige kristne som lever mitt i samhället, vare sig han äger mycket av denna världens goda eller inte.

Detta är ett ämne som jag skulle vilja dröja kvar vid en stund eftersom fattigdomen inte alltid predikas på ett så sätt som gör det tydligt hur den skall appliceras på vars och ens liv. Vissa som utan tvivel är fulla av god vilja, men som inte riktigt har begripit tidens tecken, förkunnar en fattigdom som är resultatet av intellektuella grubblerier. Denna fattigdom visar sig i spektakulära yttre tecken samtidigt som den uppvisar stora inre brister — och ibland även yttre sådana.

Med ett uttryck av profeten Jesaja i åtanke — discite benefacere (Jesaja 1:17) — tycker jag om att säga att man måste lära sig att leva varje dygd, och kanske alldeles särskilt fattigdomens dygd. Man måste lära sig att leva den i sitt eget liv, annars blir den lätt till ett ideal som det skrivs spaltmetrar om, men som ingen tar på allvar i sitt eget liv. Vi måste visa att Herren inbjuder alla kristna till fattigdom, att det är en konkret kallelse som måste prägla varje människas liv.

Fattigdom handlar inte om elände och ännu mindre om smuts. Till att börja med är det inte så mycket de yttre livsvillkoren som hjärtats hållning som utmärker en kristen. Dessutom — och här närmar vi oss en mycket viktig punkt som är avgörande för förståelsen av lekmannakallelsen — kan inte fattigdomen enbart definieras som försakelse. Under vissa omständigheter kan den kristne bli ombedd att vittna om fattigdom genom att ge upp allt, genom att direkt utmana ett samhälle som har det materiella välståndet som ledstjärna, och på så sätt genom denna uppseendeväckande gest kungöra att ingenting är gott om man ger det företräde framför Gud. Men är detta det vittnesbörd som Kyrkan vanligtvis kräver av oss idag? Är det inte så att hon också ber oss avlägga ett tydligt vittnesbörd om kärleken till världen och om solidariteten med våra medmänniskor?

Ibland tänker man på fattigdomen med utgångspunkt i ordensfolkets sätt att leva den, vars plikt är alltid och överallt avlägga ett offentligt vittnesbörd. Men då riskerar man att missa att lekännens vittnesbörd har alldeles egna karaktärsdrag. Det skall avläggas inifrån, i vardagens enkelhet.

Varje vanlig kristen bör i sitt liv förena två krav som vid första anblicken kan verka oförenliga. Å ena sidan en verklig fattigdom som syns i handgripliga ting och som man kan röra vid. Den skall vara en bekännelse av Gudstro och ett tecken på att hjärtat inte är tillfredsställt med de skapade tingen utan längtar efter Skaparen, att det vill bli uppfyllt av Guds kärlek och sedan dela med sig av denna kärlek till alla. Å andra sidan skall den vanlige kristne vara en till bland sina medmänniskor, han skall delta i deras liv och glädjeämnen, han skall samarbeta med dem, älska världen och allt det goda som finns i världen, samt bruka de jordiska tingen för att lösa de problem som uppstår i det mänskliga livet. Han skall etablera andliga och materiella förutsättningar för att kunna främja personlig och social utveckling.

I stor utsträckning är det upp till var och en att förena dessa två krav. Förutsättningen är ett inre liv som hjälper oss att förstå vad Gud vill av oss i varje situation. Därför vill jag inte ge några fasta regler utan bara några allmänna riktlinjer med särskild tanke på familjemödrar.