Opus Dei – en institution som främjar människors strävan att bli heliga i världen

Opus Dei har spelat en ledande roll i utvecklingen av lekmannaskapet i modern tid. Därför vill jag be Er beskriva de huvudsakliga dragen i denna utveckling.

Jag har alltid menat att det grundläggande draget i utvecklingen av lekmannaskapet är en ny medvetenhet om den kristna kallelsens värdighet. Guds kallelse, dopets insegel och nåden innebär att varje kristen kan och bör helt och fullt förkroppsliga tron. Varje kristen måste bli alter Christus, ipse Christus (en annan Kristus, Kristus själv), närvarande bland människorna. Den Helige fadern har uttryck det på ett sätt som inte lämnar utrymme för tvivel: ”Det är nödvändigt att man åter ger dopet sin fulla betydelse, dvs. att vi genom dopets sakrament blivit inympade i Kristi mystiska kropp — Kyrkan (…) Att vara kristen, att ha mottagit dopet, bör inte ses som något likgiltigt eller oviktigt. Istället bör dopet lämna en djup och glädjefylld prägel på varje döpt persons samvete. (Ecclesiam suam, del I).

Detta medför en djupare syn på Kyrkan som en gemenskap bestående av alla troende, där vi alla är delaktiga i ett och samma uppdrag, som var och en skall förverkliga i enlighet med sina egna omständigheter. Sporrade av den Helige Ande blir lekmännen mer och mer medvetna om att de är Kyrkan, att de har ett särskilt, sublimt och nödvändigt uppdrag, som Gud själv har anförtrott dem. Och de vet att detta uppdrag kommer av själva det faktum att de är kristna, inte av ett bemyndigande från den kyrkliga hierarkin, även om lekmännen naturligtvis skall fullfölja det i förening med Kyrkans hierarki och i samklang med läroämbetets undervisning. En katolik kan inte vara förenad med Kristus om han inte är förenad med biskoparna och med deras överhuvud, påven.

Lekmännen har sitt eget sätt att bidra till Kyrkans helighet och apostolat. Det består i att fritt och ansvarsfullt verka mitt i världen och låta den genomsyras av det kristna budskapet. Ett kristet vittnesbörd i vardagen, ett upplysande ord i Guds namn, en ansvarsfull handling för att tjäna andra som bidrar till att lösa gemensamma problem … Detta är några sätt på vilka vanliga kristna kan uppfylla sitt gudomliga uppdrag.

I många år nu, alltsedan Opus Deis grundande, har jag själv mediterat över och låtit andra meditera över följande Kristi ord som den helige Johannes återger: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia trahan ad meipsum (Joh 12:32). När Kristus dör på korset, drar han till sig hela skapelsen. Därefter är det de kristnas uppgift att genom sitt arbete mitt i världen, i hans namn, försona allting med Gud och sätta Kristus på toppen av varje mänsklig verksamhet.

Jag skulle vilja tillägga att samtidigt som lekmännen på nytt blir medvetna om sin roll pågår en liknande utveckling bland herdarna. De erkänner att lekmännen har en specifik kallelse, som bör främjas och stimuleras i en själavård som syftar till att upptäcka närvaron av en helighetens och apostolatets karism i Guds folks mitt, i de oändligt varierade former som Gud har gett den.

Även om detta nya pastorala synsätt är krävande, är det enligt min mening absolut nödvändigt. Det förutsätter att prästen äger den övernaturliga gåvan att kunna se in i själarna, att han är lyhörd för vad Gud vill göra, att han är ödmjuk och inte försöker påtvinga andra sina egna preferenser utan stödjer Guds verkan i själarna. Kort sagt: det innebär att prästerna måste älska den rättmätiga friheten som tillkommer Guds barn, som möter Kristus och blir hans bärare när de följer stigar som kan vara väldigt olika men ändå lika gudomliga.

En av de största farorna som idag hotar Kyrkan kan mycket väl vara att inte erkänna det gudomliga kravet på kristen frihet, utan istället låta sig ledas av falska argument och påtvinga de troende likformighet i effektivitetens namn. En sådan inställning bottnar visserligen i en inte bara berättigad utan till och med lovvärd önskan att Kyrkan skall utöva ett levande inflytande på världen, men jag fruktar ändå att det är fel väg att gå. Å ena sidan skulle den kunna dra in hierarkin i världsliga angelägenheter och ge upphov till en annorlunda men inte mindre avskyvärd klerikalism än den vi haft under tidigare århundraden; å andra sidan skulle den kunna isolera lekmännen, de vanliga kristna, från världen de lever i och göra dem till talesmän för beslut eller idéer som har fötts utanför den värld de lever i.

Det tycks mig att det av präster fordras ödmjukheten att inte vilja vara mittpunkt utan att verkligen vara Guds tjänares tjänare och göra Johannes Döparens utrop till vårt: Illud oportet crescere, me autem minui (Joh 3:30). Kristus måste bli större och jag bli mindre. På det sättet kan de vanliga kristna, lekmännen, göra Kristus närvarande i samhällets alla miljöer. En av de mest grundläggande uppgifterna för en präst är, och kommer alltid att vara, att undervisa i tron, att hjälpa de troende att förstå de krav som Evangeliet ställer på dem både som individer och som medborgare och att förmå människorna att urskilja denna uppmaning i sin egen tid. Allt prästerligt arbete måste emellertid utföras med största möjliga respekt för samvetens rättmätiga frihet: varje kristen måste i full frihet svara på Guds kallelse. Förutom vägledning av prästen får dessutom varje katolik ta emot ljus från Gud själv, och nåd att utföra det uppdrag han har fått ta emot som människa och som kristen.

Den som tror att Kristi röst inte kommer höras i dagens värld om inte prästerskapet är närvarande och uttalar sig i alla frågor, har ännu inte förstått värdigheten i varje döpt människas gudomliga kallelse.

Vilken roll har Opus Dei spelat i detta sammanhang och vilken roll spelar det i våra dagar? På vilket sätt samarbetar medlemmarna med andra organisationer inom detta område?

Det är inte min sak att värdera det som Opus Dei med Guds nåd har uträttat. Allt jag kan säga är att Opus Deis målsättning är att uppmuntra de kristna som lever i världen att oberoende av civilstånd eller yrke sträva efter helighet och utöva apostolat.

Dessa kristna är genom sin familj, sina vänner, sitt yrkesarbete och sina ädla strävanden en del av samhällets struktur. Verket har blivit till för att hjälpa dem att förstå att deras liv, så som det nu en gång är, kan bli ett tillfälle att möta Kristus, det vill säga att det är en väg till helighet och apostolat. Kristus är närvarande i varje hederlig mänsklig aktivitet. Den vanlige kristnes liv, som kan tyckas banalt och torftig, kan och bör bli till ett heligt och heliggörande liv.

Med andra ord, om man vill följa Kristus, tjäna Kyrkan och hjälpa andra att inse sin eviga bestämmelse, behöver man inte lämna denna världen eller avlägsna sig från den. Man behöver inte heller ägna sig åt kyrkliga uppgifter. Det räcker med att fullfölja det uppdrag Gud har anförtrott var och en, på den plats och i den miljö som Försynen visar.

Eftersom Gud vill att majoriteten av alla kristna skall förbli i världen och helga den inifrån, är Opus Deis syfte att hjälpa människor att upptäcka att den mänskliga kallelsen, som rör yrkesarbete, familj och samhällsengagemang, inte står i konflikt med den övernaturliga kallelsen, utan tvärtom är en integrerad del av den.

Opus Deis enda och uteslutande uppdrag är att sprida detta budskap — som är ett evangeliskt budskap — till alla som lever och arbetar i världen, oberoende av social bakgrund eller yrke. Och till dem som förstår detta helighetsideal erbjuder Verket den andliga vägledning och den trosundervisning och asketiska och apostoliska träning som de behöver för att kunna förverkliga det i sina egna liv

Opus Deis medlemmar handlar inte som grupp. De handlar individuellt, i frihet och under personligt ansvar. Därför är Opus Dei inte en sluten organisation och vill inte på något vis samla ihop sina medlemmar för att avskärma dem från resten av världen. De kooperativa verken, som är de enda som Opus Dei leder, står öppna för alla slags människor, utan att diskriminera någon på grund av dennes sociala, kulturella eller religiösa bakgrund. Och eftersom medlemmarna bör helga sig i världen, samarbetar de alltid med människor som de lärt känna genom jobbet eller genom engagemang i samhällslivet.

Det är en väsentlig del av den kristna andan att inte bara leva i endräkt med hierarkin — påven och biskoparna — utan att också känna sig förenad med sina trosfränder. Sedan länge är jag av den åsikten att ett av Kyrkans största problem idag är att många katoliker är okunniga om vad katoliker i andra länder eller samhällskikt gör eller tänker. Vi måste på nytt aktualisera det broderskap som de första kristna levde i. På så sätt kommer vi att känna oss förenade med varandra samtidigt som vi lär oss älska mångfalden av individuella kallelser. Det kommer att hjälpa oss att undvika många av de orättvisa och sårande omdömen, som vissa mindre grupper uttalar i katolicismens namn mot bröder i tron, som egentligen handlar ädelt och offervilligt med hänsyn till det egna landets särskilda omständigheter.

Det är viktigt att var och en är trogen sin egen gudomliga kallelse, och på så sätt inte undanhåller Kyrkan nyttan av den särskilda karisma var och en har fått av Gud. Eftersom Opus Deis medlemmar är vanliga kristna, är deras särskilda uppgift att helga världen inifrån, genom att delta i de mest skilda mänskliga aktiviteter. Och eftersom deras medlemskap inte på något sätt ändrar deras ställning i världen, deltar de i församlingsliv, kollektiva religiösa firanden etc. på det sätt de finner lämpligt. Även i denna mening är de vanliga kristna som vill vara goda katoliker.

Emellertid brukar vanligtvis inte Verkets medlemmar ägna sig åt konfessionell verksamhet. Endast i undantagsfall, då hierarkin särskilt ber om det, arbetar en medlem i Opus Dei inom kyrkliga inrättningar. Bakom denna hållning ligger inte en önskan att vara annorlunda och ännu mindre någon ringaktning för sådant arbete. Det är helt enkelt så att de vill ägna sig åt verksamheter som motsvarar kallelsen till Opus Dei. Det finns redan många ordensfolk, präster och även lekmän, som helhjärtat ägnar sig åt kyrkliga uppgifter.

Gud har kallat Opus Deis medlemmar till en annan slags uppgift. Inom ramen för den universella kallelsen till helighet, får Verkets medlemmar ta emot en specifik kallelse att med frihet och under eget ansvar söka helighet och utöva apostolat mitt i världen genom att hänge sig åt en särskild spiritualitet och genom att hela livet ta emot en specifik utbildning. Om de skulle försumma sitt vanliga arbete och istället ta på sig kyrkliga uppdrag, skulle de gudomliga gåvor de fått ta emot vara förslösade. Genom en missriktad önskan att göra omedelbar pastoral nytta, skulle de tillfoga Kyrkan verklig skada. Detta eftersom det skulle finnas färre kristna som helgade sig inom samhällets alla yrken och sysselsättningar, inom de världsliga sysselsättningarnas oändligt stora område.

Dessutom upptar kraven på fortlöpande religiös och yrkesmässig utbildning såväl som tid avsatt till fromhetsövningar, bön och generöst uppfyllande av de plikter som är förenade med hans ställning i livet, varje medlems hela liv. De har helt enkelt ingen tid över.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.

Hur är Opus Dei organiserat?

Eftersom kallelsen till Verket finner en man eller en kvinna i hans eller hennes normala liv, mitt i deras arbete, som jag nyss förklarade, kan Ni lätt förstå att Opus Dei inte grundar sitt arbete på kommittéer, styrelser, möten osv. Ibland har jag till somligas förvåning gått så lång att jag kallat Opus Dei för en oorganiserad organisation. De flesta medlemmarna, nästan alla, lever på den plats där de skulle ha levat om de inte varit medlemmar av Opus Dei, i sina hem, med sin familj, på den ort där de har sitt arbete.

Och det är just där som varje medlem av Verket förverkligar Opus Deis målsättning: att försöka bli helig genom att göra sitt liv till ett dagligt apostolat, vanligt, småskaligt om man så vill, men uthålligt och gudomligt effektivt. Det är det som räknas. För att ge näring åt detta liv, som består av helighet och apostolat, får Opus Deis medlemmar det andliga stöd, råd och orientering som de behöver. Men bara inom det specifikt andliga området. I allt annat — i arbetet, i relationerna till andra — handlar de efter eget huvud. Dessa områden kan utgöra grund för deras helgelse och också i sig helgas och bli ett medel för apostolat.

Alla lever sålunda sina egna liv, med de relationer och plikter som det för med sig, och de vänder sig till Verket för andlig rådgivning. Detta fordrar ett visst mått av struktur, men bara ytterst lite. Allting görs för att begränsa det till det absolut minsta nödvändiga. Verket organiserar trosundervisning som varar livet ut. Den utbildningen hjälper medlemmarna att hitta fram till en aktiv, uppriktig och ärlig fromhet och en glöd som leder till den ständiga bön som utmärker en kontemplativ människa och till en personlig ansvarsfull apostolisk verksamhet, fri från varje spår av fanatism.

Alla medlemmar vet dessutom var de kan finna en Opus Dei-präst, till vilken de kan vända sig med samvetsfrågor. En del medlemmar, mycket få till antalet jämfört med det totala antalet, lever tillsammans för att ta hand om de andras andliga behov eller för att driva vissa apostoliska verksamheter. De bildar ett hem, precis som vilken kristen familj som helst, och fortsätter att arbeta i det yrke de alltid haft.

I varje land finns ett regionalt styre, som alltid är kollegialt till sin karaktär, och som förestås av en consiliarius. I Rom finns den centrala ledningen som utgörs av personer av olika nationaliteter. Opus Dei struktureras i två avdelningar, en för män och en för kvinnor, som var och en är helt självständig och förenade enbart i Generalpresidenten. (*Sedan Opus Dei blev upprättat som personalprelatur heter den personen prelat. Han är Opus Deis egen ordinarie. För sitt ledningsarbete får han hjälp av sina vikarier och sina råd. Prelaten väljs av Opus Deis generalkongress och valet måste bekräftas av påven, som kyrkorätten traditionellt har bestämt för prelater som äger jurisdiktion och väljs av ett kollegium)

Jag hoppas att jag har gjort tydligt vad jag menar med oorganiserad organisation: att det andliga har företräde framför organiserandet, att medlemmarnas liv inte blir uppbundna av förhållningsorder, planer och möten. Var och en står för sig själv, förenad med de andra endast genom en gemensam anda och en gemensam önskan om helgelse och apostolat som följer honom i strävan att helga det egna vardagslivet.

Opus Dei har ibland beskrivits som en intellektuell elit som vill tränga in i ledande politiska, ekonomiska och kulturella kretsar för att kontrollera dessa inifrån, om än med goda avsikter. Stämmer det?

Nästan alla institutioner som har kommit med ett nytt budskap eller på allvar försökt tjäna mänskligheten genom att leva ett kristet liv fullt ut har till en början stött på oförståelse. På samma sätt förstod människor i början inte läran om lekmannaapostolatet som Opus Dei levde och förkunnade.

Jag måste — om än motvilligt — även tillägga att det i vårt fall även fanns en organiserad och ihärdig förtalskampanj. Det fanns några som påstod att vi arbetade i hemlighet — kanske för att de själva gjorde det — och att vi vill lägga beslag på höga positioner och så vidare. Jag kan bara säga att denna förtalskampanj inleddes för ungefär trettio år sedan av en spansk ordensman som sedan lämnade sin orden och Kyrkan. Han gifte sig borgerligt och är nu protestantisk pastor.

När förtal en gång har fått spridning så rullar det på en tid av sig självt. Det finns folk som skriver utan att kontrollera sina källor, och alla dessa agerar inte som kompetenta journalister, som vet att de inte är ofelbara och därmed dementerar tidigare skriverier när de förstår vad som egentligen är sant. Detta är vad som har hänt i vårt fall, även om förtalet har vederlagts med bevisning som är tillgänglig för alla, och även om anklagelserna var absurda från första början. Hursomhelst rör det skvaller som ni nämner endast Spanien, och den som tror att en internationell organisation som Opus Dei kretsar kring ett lands problem har en provinsiell och kortsiktig syn på saker och ting.

Det stora flertalet av Opus Deis medlemmar — i Spanien och i de andra länderna — är husmödrar, arbetare, små affärsinnehavare, kontorsanställda, lantarbetare och så vidare, människor vars uppgifter inte väger särskilt tungt i samhället eller politiken. Att många arbetare tillhör Opus Dei vållar ingen uppmärksamhet, men väl det faktum att några politiker gör det. För mig är ett stadsbuds kallelse lika viktig som en företagsledares. Kallelsen kommer från Gud och i Guds verk förekommer ingen diskriminering, minst av allt en demagogisk sådan.

Den som endast tänker i termer av inflytande och kontroll när han ser hur Opus Deis medlemmar arbetar i de mest skiftande sektorer av mänskliga verksamheter, visar bara att han har en väldigt torftig uppfattning av vad det kristna livet innebär. Opus Dei har ingen makt, och vill inte ha någon makt, över någon världslig verksamhet. Opus Dei vill endast sprida ett evangeliskt budskap: att Gud vill att alla människor som lever i världen skall älska och tjäna honom i och genom sina mänskliga verksamheter. Följaktligen arbetar Opus Deis medlemmar, som är vanliga kristna, där och när de håller för rätt: Verket inskränker sig till att hjälpa dem andligt, så att de alltid skall handla enligt ett kristet samvete.

Låt oss nu tala om det konkreta läget i Spanien. De få medlemmar i Spanien som innehar framskjutna positioner i samhällslivet eller i politiken äger, som i alla andra länder, full personlig frihet och fullt ansvar, och handlar i enlighet med sitt samvete. Detta förklarar varför de ofta har olika och inte helt sällan helt motsatta uppfattningar om saker och ting.

Jag vill också påpeka att man förvränger verkligheten när man talar om närvaron av Opus Dei-medlemmar i spansk politik som vore det något speciellt. Det utmynnar i förtal. För de medlemmar av Opus Dei som deltar i det spanska samhällslivet är en minoritet jämfört med antalet katoliker som är engagerad på detta område. Eftersom praktiskt taget hela landets befolkning är katolskt, är det bara statistiskt logiskt att anta att de som deltar i samhällslivet är katoliker. I själva verket finner man katoliker från alla möjliga fromma sällskap på alla nivåer av offentlig förvaltning i Spanien, från ministrar till lokala borgmästare. De kommer från Katolsk Aktion, Asociación Católica Nacional de Propagandistas vars första president var den nuvarande kardinal Herrera, den marianska kongregationen m.fl.

Jag vill inte fördjupa mig mer i detta ämne, utan ta tillfället i akt att än en gång förklara att Opus Dei inte är lierat med något land, någon regering, någon politisk riktning eller någon ideologi. I de världsliga angelägenheterna handlar medlemmarna alltid i full frihet och ansvarar för sina handlingar. De skyr varje ansats att använda sig av religionen för politiska ändamål eller partiintressen.

Enkla saker är ibland svåra att förklara. Därför har jag utförligt besvarat er fråga. Hursomhelst hör detta skvaller till det förflutna. Detta förtal är sedan länge vederlagt: ingen tror längre på det. Vi har från första stund handlat i öppen dager. Det fanns verkligen ingen anledning att handla annorlunda. Vi har tydligt och klart förklarat vårt apostolats väsen och mål, och alla som har velat har kunnat ta del av denna information. I själva verket är det många människor, katoliker och protestanter, kristna och icke-kristna, som uppskattar vårt arbete och deltar i det.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

Nu när detta är uppklarat vill jag fråga: Vad är det i medlemmarnas andliga utbildning som gör det omöjligt för dem att vinna världsliga fördelar genom att tillhöra Opus Dei?

Alla fördelar som inte är rent andliga är fullständigt uteslutna, eftersom Verket kräver en hel del — beredskap att lösgöra sig, offervilja, självförsakelse, oförtröttligt arbete i människornas tjänst — och inte ger någonting.

Jag menar förstås på det världsliga planet, för andligen ger det väldigt mycket. Verket ger medel för att kunna utkämpa och vinna den asketiska kampen. Människan leds in på bönens väg, lär sig att se Jesus som sin broder, att kunna se Gud under livets alla omständigheter, att se sig som Guds barn och därför känna sig förpliktigad att sprida hans lära.

Den som inte gör framsteg i det inre livet och inte förstår att det lönar sig att helt och fullt hänge sig åt att tjäna Herren kan inte hålla ut inom Opus Dei. Heligheten är nämligen ingen etikett, det är något som ställer krav på djupet.

Opus Dei utövar dessutom ingen aktivitet av politisk, ekonomisk eller ideologisk natur, alltså ingen världslig verksamhet. Dess enda verksamhet är medlemmarnas andliga utbildning och de apostoliska verksamheter, dvs. den andliga omsorgen om var och en av medlemmarna och om de kooperativa apostoliska verken som syftar till social utveckling, välgörenhet eller utbildning.

Opus Deis medlemmar har kommit samman endast och allena för att följa en väl utstakad väg till helighet och för att medverka i bestämda apostoliska verk. Deras ömsesidiga åtaganden utesluter varje form av världsligt intresse, av den enkla anledningen att på det området är alla medlemmarna fria, och därför går var och en sin egen väg, med målsättningar och intressen som är olika och ibland även motsatta.

Eftersom Verkets mål uteslutande är av övernaturlig natur, har det en anda av frihet, en anda av kärlek till alla människors personliga frihet. Och eftersom det är en uppriktig kärlek till friheten och inte endast ett teoretiskt ställningstagande, älskar vi frihetens nödvändiga konsekvens, pluralismen. Inom Opus Dei inte bara tolereras pluralismen, den eftersträvas, älskas och hindras inte på något sätt. När jag hos Opus Deis medlemmar ser så många olika idéer, så många olika ståndpunkter vad gäller politiska, ekonomiska, sociala och kulturella frågor, blir jag överlycklig, för det är ett tecken på att allt görs till Guds ära, precis som det skall.

Andlig enhet går att förena med mångfald i världsliga frågor när man skyr fanatism och intolerans och framför allt när man lever av tron och förstår att människorna förenas inte bara på grund av gemensamma intressen utan genom Andens verkan, som gör oss till bröder i Kristus och som leder oss till Gud, vår Fader.

En sann kristen anser aldrig att enhet i tron, trohet mot läroämbetet och mot Kyrkans tradition och ivern att bringa Kristi frälsningsbudskap till alla människor skulle stå i konflikt med den åsiktsvariation som finns bland människor i frågor som Gud har överlåtit till deras fria diskussion. Vad mera är, en sann kristen är helt och hållet medveten om att denna mångfald är en del av Guds plan, att Gud önskar den, han som delar ut sina gåvor och sitt ljus som han vill. Den kristne bör älska sina medmänniskor och därför även respektera de åsikter som är motsatta hans egna. Han måste leva i broderlig sämja även med de människor som tänker annorlunda än han själv.

Just eftersom Verkets medlemmar har gjort denna anda till sin, är det omöjligt att föreställa sig att någon skulle kunna använda sin tillhörighet till Verket för att uppnå personliga fördelar eller för att påtvinga andra sina egna åsikter i fråga om politik eller kultur. De andra medlemmarna skulle inte tillåta det och skulle förmå honom att antingen ändra inställning eller lämna Verket. På denna punkt får ingen i Opus Dei tillåta den minsta avvikelse. Alla måste försvara sin egen frihet och även den övernaturliga karaktären på det uppdrag som de har vigt sitt liv åt. Därför anser jag att personlig frihet och personligt ansvar är de bästa garantierna för Verkets övernaturliga syfte.

Kanske kan man säga att Opus Dei hittills har dragit fördel av de första medlemmarnas entusiasm, även om det numera finns flera tusen medlemmar. Hur kan man garantera Verkets fortbestånd och skydda det från den i varje institution inneboende faran att den iver och glöd som fanns i början falnar?

Verket är inte grundat på entusiasm utan på tro. De första åren var många och de var mycket hårda. Allt vi kunde se framför oss var svårigheter. Opus Dei gick framåt — trots avsaknaden av materiella resurser — tack vare Guds nåd och de första medlemmarnas bön och uppoffringar. Det enda vi hade var vår ungdom, ett gott humör och en önskan att utföra Guds vilja.

Sedan allra första början har Opus Deis vapen varit bön, självutgivelse och det tysta uppgivandet av alla former av själviskhet för att tjäna själarna. Som jag sa förut, kommer människor till Opus Dei för att få del av en anda som hjälper dem att utge sig själva i allt, alltmedan de av kärlek till Gud, och för hans skull av kärlek till människorna, fortsätter att utöva sina vanliga yrken.

Garantin för att glöden inte svalnar är att mina söner och döttrar inte förlorar denna anda. Jag vet att mänskliga verk nöts av tidens tand, men så sker inte med gudomliga verk, om inte människorna låter dem förfalla. Korruption och förfall kommer bara när den gudomliga impulsen går förlorad. I vårt fall kan vi tydligt se Guds försyn som på så kort tid, bara fyrtio år, har gjort så att denna särskilda gudomliga kallelse kunnat tas emot och levas av vanliga människor, sina medmänniskors likar, i så många länder.

Opus Deis målsättning, låt mig säga det än en gång, är att var och en av dess medlemmar skall bli heliga. Män och kvinnor som stannar kvar på den plats i världen de hade innan de blev medlemmar. Om någon inte kommer till Opus Dei med den fasta föresatsen att bli helgon trots allt, dvs. trots sitt personliga elände och sina fel, kommer han snart att lämna Verket. Jag anser att helighet drar till sig helighet och jag ber till Gud att det i Opus Dei aldrig skall saknas denna djupa övertygelse, detta liv som bygger på tron. Som ni ser litar vi inte bara till mänskliga eller juridiska garantier. De verk som har inspirerats av Gud rör sig i takt med nåden. Mitt enda recept är detta: att vara helig, att vilja bli helig, med personlig helighet.

Varför finns det präster i en institution med en så utpräglad lekmannakaraktär som Opus Dei? Kan vilken medlem som helst bli präst, eller bara den som föreståndarna väljer ut?

Vem som helst som vill helga sig i sitt eget levnadsstånd kan få ta emot en kallelse till Opus Dei, vare sig han är gift, ogift eller änkeman, lekman eller präst.

Även stiftspräster kan ansluta sig till Verket. De fortsätter vara stiftspräster precis som tidigare. Verket hjälper dem att sträva efter den kristna fullkomligheten, på det sätt som passar deras stånd, genom att helga sitt vanliga arbete, som består i att med sitt prästerliga arbete tjäna biskopen, stiftet och hela Kyrkan. Även i deras fall innebär medlemskap i Opus Dei inte att de förändrar sin ställning i livet. De förblir hängivna de uppgifter som anförtrotts dem av deras biskop och andra apostolat och aktiviteter som de är ansvariga för. Verket lägger sig aldrig i dessa verksamheter. Stiftsprästerna helgar sig genom att så fullkomligt som möjligt utöva de dygder som tillkommer en präst.

Förutom prästerna som ansluter sig till Opus Dei efter att de har prästvigts, finns det i Verket andra sekularpräster som blir prästvigda först efter att ha tillhört Opus Dei som lekmän, som vanliga kristna. De är mycket få till antalet jämfört med det totala antalet medlemmar, mindre än två procent. I sin prästtjänst ägnar de sig åt Opus Deis apostoliska mål och avstår mer eller mindre från att arbeta i sina tidigare civila yrken. De är alltså yrkesmän som fick en kallelse till prästerskap efter att ha avslutat sin yrkesutbildning och efter att ha arbetat några år i sitt yrke, som läkare, ingenjör, mekaniker, lantarbetare, lärare, journalist osv. Förutom detta studerar de grundligt och utan brådska de för prästämbetet relevanta ämnena och avlägger teologisk doktorsexamen. De gör allt detta utan att förlora det synsätt som är utmärkande för deras civila yrke. När de blir prästvigda, blir de alltså läkare, jurister, arbetare som har blivit präster.

Dessa prästers närvaro är nödvändiga i Opus Deis apostolat som huvudsakligen utförs av lekmän. Varje medlem strävar efter att vara en apostel i sin egen omgivning genom att föra människor närmare Gud med sitt exempel och med sina ord, med dialog. Men när de i apostolatet vill leda människorna längs det kristna livets vägar stöter de förr eller senare mot ”den sakramentala muren”. Lekmannens helgande funktion kräver en präst som förmedlar botens sakrament, firar Eukaristin och förkunnar Guds ord i Kyrkans namn. Och efter som Opus Deis apostolat förutsätter en specifik spiritualitet, måste prästen själv vara ett levande exempel på denna särskilda anda.

Förutom att tjäna Verkets medlemmar kan dessa präster tjäna många andra människor, och gör det också. Den pastorala ivern som präglar deras liv tillåter inte att någon som möter dem går förbi utan att få något av Kristi ljus. Opus Deis anda, som är fjärran från varje slag av kotteritänkande eller diskriminering, sporrar dem dessutom att känna samhörighet med sina medbröder, de andra sekularprästerna. De känner sig som, och är i själva verket, stiftspräster i alla de stift där de arbetar och de försöker tjäna stiftet ivrigt och engagerat.

Eftersom det är mycket viktigt vill jag understryka följande: de lekmän tillhörande Opus Dei som tar emot prästvigningen ändrar inte sin kallelse. När de frivilligt accepterar uppmaningen från Opus Deis föreståndare att bli präster, gör de inte det för att ännu mer förena sina liv med Gud eller för att mer effektivt sträva efter helighet. De vet mycket väl att lekmannakallelsen är fullständig i sig själv och att deras hängivelse till Gud i Opus Dei redan från början var en tydlig väg att uppnå den kristna fullkomligheten. Alltså kan prästvigningen på intet sätt ses som en kröning av kallelsen till Opus Dei. Det är helt enkel en kallelse som ges några få personer för att de skall kunna tjäna de andra på ett nytt sätt. I Verket är inte medlemmarna uppdelade i två olika klasser — präster och lekmän. Alla är — och upplever sig vara — lika, och alla lever samma anda, att helga sina egna livsomständigheter.

Ni har talat mycket om arbete. Vilken plats har arbetet i Opus Deis spiritualitet?

Kallelsen till Opus Dei förändrar inte på något sätt en persons ställning i livet. Och eftersom människans lott i världen är att arbeta, bekräftar den övernaturliga kallelsen till helighet och apostolat i enlighet med Opus Deis anda, denna människas kallelse till arbete. Flertalet medlemmar är lekmän, vanliga kristna. Deras livssituation präglas av att de har ett yrke eller en syssla som oftast tar det mesta av deras krafter och genom vilket de förtjänar sitt levebröd, försörjer sin familj, bidrar till det allmännas bästa och utvecklar sin personlighet.

Kallelsen till Opus Dei bekräftar allt detta, till den grad att ett av de viktigaste tecknen på denna kallelse just är att man lever i världen och utför sitt arbete så fullkomligt som möjligt ur både ett mänsklig och ett övernaturligt perspektiv, trots de mänskliga brister som var och en har. Detta innebär att arbetet effektivt måste bidra till att bygga upp den jordiska staden och därför göras med kompetens och med tjänsteanda. Arbetet skall också utföras för att helga världen och därför bör det både helga och helgas.

De som vill leva sin tro fullkomligt och utföra sitt apostolat i Opus Deis anda måste helga sig genom sitt yrke, helga sitt yrke och helga andra genom sitt yrke. Genom att leva så, utan att skilja sig från de andra medborgarna som är deras likar och med vilka de arbetar sida vid sida, strävar de efter att identifiera sig med Kristus genom att efterlikna hans trettio år i verkstaden i Nasaret.

Detta vanliga arbete är nämligen inte bara ramen inom vilken de bör helga sig, det är själva råvaran till helighet. Mitt i vardagliga händelser på jobbet upptäcker de Guds hand och får impulser till sitt böneliv. Samma jobb skapar kontakter med andra människor — släktingar, vänner, kollegor — och med de stora problem som drabbar samhället de lever i och världen i stort. Det ger dem tillfälle att leva det liv i självutgivelse för andra som är så centralt för kristna. De måste då bemöda sig om att ge ett sant och äkta vittnesbörd om Kristus, så att alla lär känna och älska Herren, och upptäcker att det vanliga livet i världen, varje dags arbete, kan bli till ett möte med Gud.

Med andra ord bildar helighet, apostolat och medlemmarnas vanliga liv en enhet och det är därför som arbetet är den springande punkten i deras andliga liv. Hängivelsen till Gud ingjuts i det arbete de utförde innan de anslöt sig till Verket och som de även i fortsättningen utför.

När jag under mina första år som präst började förkunna detta budskap, var det många som inte förstod mig och andra som tog anstöt: de var vana vid att alltid höra talas om världen på ett negativt sätt. Herren hade fått mig att förstå, och jag försökte få andra att förstå, att världen är god eftersom Guds verk alltid är fullkomliga, och att det är vi människor som gör världen ond genom synden.

Jag brukade säga då, och fortsätter att säga nu, att vi måste älska världen, eftersom det är i världen som vi möter Gud. Gud visar sig och uppenbarar sig för oss i världens skeenden och händelser.

Gott och ont blandas i mänsklighetens historia och därför måste den kristne ha god urskiljningsförmåga. Men denna utskiljningsförmåga får aldrig leda till att han förnekar det goda i Guds verk. Tvärtom bör den få honom att känna igen det gudomliga som manifesteras i det mänskliga, även i våra svagheter. Dessa ord ur aposteln Paulus mun kan tjäna som ett bra motto för det kristna livet: Allt tillhör er (…) men ni tillhör Kristus (1 Kor 3:22-23). Så kan man förverkliga Guds plan, han vars vilja är att frälsa världen.

Skulle Ni kunna berätta om Verkets expansion under de senaste fyrtio åren? Vilka är Verkets viktigaste apostoliska aktiviteter?

Först och främst måste jag säga att jag tackar Gud för att han har låtit mig se Verket spridas över världen endast fyrtio år efter dess början. När Verket föddes — i Spanien 1928 — föddes det romerskt, vilket för mig är detsamma som katolskt, universellt. Och därför var det från första början ett oundvikligt mål att sprida sig till alla länder.

När jag ser tillbaka på dessa år minns jag många saker som gör mig mycket lycklig. Tillsammans med svårigheter och sorger, som på något sätt är livets salt, påminner de mig om Guds nåds verkningskraft och om den glada självutgivelsen hos så många män och kvinnor som har förblivit trogna. Det viktigaste apostolatet i Opus Dei är nämligen — och det vill jag betona — det som varje medlem utövar på sin arbetsplats, med sin familj, bland sina vänner. Det är ett apostolat som inte väcker uppmärksamhet och inte lätt kan uttryckas i siffror, men som bär frukter av helighet hos tusentals människor som stilla och effektivt går i Kristi fotspår mitt i sitt dagliga arbete.

Det finns inte mycket mer jag kan säga i detta ämne. Jag skulle kunna berätta för er om så många människors exemplariska liv — men om jag gjorde det skulle den mänskliga och gudomliga skönheten i dessa liv bli förvrängda när intimiteten går förlorad. Att uttrycka det hela i siffror och statistik skulle vara ännu värre och dessutom ett slöseri med tid — som att förgäves försöka katalogisera nådens verkan i själarna.

Jag kan tillägga något om de apostoliska arbeten som Verkets medlemmar utför i många länder. Det handlar om aktiviteter med andliga och apostoliska mål, där man försöker arbeta omsorgsfullt och med mänsklig fullkomlighet. I dessa aktiviteter medverkar många människor som inte tillhör Opus Dei men som uppskattar detta arbetes övernaturliga värde, eller dess naturliga värde, som fallet är med så många av dem som inte är kristna och som hjälper oss på ett mycket effektivt sätt. Det handlar alltid om civila aktiviteter, som drivs av vanliga medborgare som använder sig av sina civila rättigheter enligt landets lagar och som utförs på ett professionellt sätt. Med detta vill jag säga att de inte på något sätt strävar efter olika privilegier eller särbehandling.

Ni känner säkert till ett av de apostoliska verken i Rom, Centro ELIS, som ger allmän- och yrkesutbildning till arbetare genom skolor, idrott, kulturella aktiviteter, bibliotek m.m. Detta centrum vill möta behoven som finns i Rom, särskilt i stadsdelen Tiburtino. Samma typ av verksamhet finns i Chicago, Madrid, Mexico City och på många andra platser.

Ett annat exempel är Strathmore College of Arts and Science i Nairobi, en gymnasieskola där hundratals studenter from Kenya, Uganda och Tanzania har utbildats. Genom denna skola har några kenyanska medlemmar i Opus Dei, tillsammans med andra landsmän, gjort ett mycket grundläggande arbete inom det sociala och pedagogiska området. Strathmore var den första inrättning i East Africa som införde fullständig rasintegration och har genom sin verksamhet givit ett starkt bidrag till afrikaniseringen av kulturen. Samma sak kan man säga om Kianda College, också det i Nairobi, som gör framstående insatser för att utbilda den nya afrikanska kvinnan.

För att ta ännu ett exempel vill jag nämna Navarras universitet. Det grundades år 1952 och har idag arton fakulteter och institut med mer än 6000 studenter. I motsats till vad vissa tidningar nyligen skrivit, måste jag framhålla att Navarras universitet inte finansieras med hjälp av statliga stöd, och att den spanska staten inte har bidragit något till driftskostnader. Allt den har gjort är att bidra till skapandet av några studieplatser. Universitetet överlever tack vare hjälp från privatpersoner och privata föreningar. Undervisningssystemet och universitetslivet i Navarra, som präglas av personligt ansvar och solidaritet från alla som är delaktiga i universitetet, kan betraktas som en värdefull erfarenhet i ljuset av universitetens nuvarande situation i världen.

Jag skulle också kunna berätta om andra typer av verksamheter i USA, Japan, Argentina, Australien, England, Frankrike eller på Filippinerna. Men det behövs inte, det räcker att nämna att Opus Dei idag är spritt till de fem världsdelarna och att Verket omfattar människor av mer än sjuttio nationaliteter, av alla folkslag och med alla olika sociala bakgrunder.

För att nu komma till den sista frågan: Är Ni nöjd med dessa fyrtio år av verksamhet? Har de senaste årens erfarenheter, de sociala omvälvningarna, Andra vatikankonciliet osv. givit Er anledning att företa några ändringar i Opus Deis struktur?

Om jag är nöjd? Hur kan jag vara annat än nöjd när jag ser att Herren trots mina personliga brister låtit så många underbara ting ske runtom detta Guds verk. För en människa som lever av sin tro kommer livet alltid att vara historien om Guds barmhärtighetsgärningar. I vissa stunder kan det vara en svårläst historia, för allt kan tyckas värdelöst och till och med misslyckat. Men andra gånger låter Herren oss se att vårt arbete givit rika frukter, och då är det naturligt att hjärtat utgjuter sig i tacksägelser.

Ett av mina största glädjeämnen har varit att se Andra vatikankonciliet så tydligt proklamera lekmännens gudomliga kallelse. Jag får säga utan skryt att vad angår vår anda har Konciliet inte inneburit en uppmaning att ändra något, tvärtom har det bekräftat det som vi tack vare Guds nåd levt och lärt sedan många år tillbaka. Opus Deis viktigaste egenskap ligger inte i några tekniker eller metoder för apostolat, inte heller i bestämda strukturer, utan i en anda som leder var och en till att helga det vanliga arbetet.

Alla har vi våra personliga fel och brister, förstås. Vi måste alla allvarligt pröva oss själva inför Gud och jämföra våra liv med de krav Herren ställer. Men vi får inte glömma det viktigaste: Si scires donum Dei! (Joh 4:10), säger Jesus till den samariska kvinnan. Och aposteln Paulus tillägger: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (2 Kor 4:7).

Ödmjukhet och kristen självrannsakan börjar med att vi erkänner Guds gåva. Detta är något helt annat än att låta sig hämmas av händelsernas förlopp eller hysa mindervärdeskomplex eller modlöshet inför historien. I det personliga livet, och ibland även i föreningars eller institutioners liv, kan det finnas saker som bör förändras, kanske många saker. Men den attityd som en kristen bör inta inför dessa problem är framför allt en förundran över Guds verks storhet i jämförelse med människans litenhet.

Aggiornamento bör framför allt äga rum i det personliga livet så att det kommer i samklang med Evangeliets nygamla budskap. Att följa med sin tid betyder att bli ett med Kristus, som ju inte är en gestalt ur det förflutna. Kristus lever och kommer alltid att leva: Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

När det gäller Opus Dei som helhet, kan jag säga utan tillstymmelsen till förmätenhet och med tacksamhet mot Guds godhet, att vi aldrig kommer att ha problem att anpassa oss till världen. Verket kommer aldrig behöva moderniseras. Herren vår Gud gjorde Verket modernt en gång för alla, när han gav det dess särskilda lekmannamässiga egenskaper. Det kommer aldrig att behöva anpassa sig till världen, för alla dess medlemmar är av världen. Det kommer aldrig att behöva linka fram i kölvattnet av de mänskliga framstegen för det är alla dess medlemmar som, tillsammans med de övriga människorna i världen, skapar dessa framsteg med sitt vanliga arbete.

Detta kapitel på ett annat språk