Josemaría Escrivá Obras
0

Du håller i händerna en bok vars innehåll är av betydande historiskt värde. Monsignore Josemaría Escrivá, helgonförklarad av påven Johannes Paulus II och grundaren till en av de mest omtalade institutionerna i Katolska Kyrkan i modern tid, förklarar med egna ord Opus Dei (Guds Verk) i en rad tidningsintervjuer som gjordes under ett avgörande skede i Kyrkans liv. Resultatet blev en bok som präglas av djup mänsklig och andlig insikt.

För bara några år sedan var prelaturen Opus Dei praktiskt taget okänd i Sverige. Idag är läget ett annat. Tack vare allt ifrån grundarens helgonförklaring den 6 oktober 2002 till storsäljande romaner har prelaturen de sista åren väckt förvånansvärt stor uppmärksamhet i svensk media och därmed har Opus Dei blivit en välkänd företeelse. Den förmedlade bilden har dock ofta varit ytlig och ibland missvisande. Med denna bok vill utgivaren erbjuda läsaren en möjlighet att bilda sig en uppfattning om Opus Dei utifrån grundarens egna ord. För att underlätta förståelsen av de frågor och svar som förekommer i boken lyfts här fram några viktiga faktorer som ingår i intervjuernas kontext.

Sankt Josemaría och Andra Vatikankonciliet

Andra Vatikankonciliet (1962-65) var nog den viktigaste händelse i Katolska kyrkans liv under 1900-talet. Föreliggande boks innehåll hänger nära ihop med konciliet, och detta av minst tre skäl. För det första var Sankt Josemaría Escrivá en av Kyrkans mest framstående gestalter under denna period. Det påvliga dekretet om hans heroiska utövande av dygderna hänvisar till den absolut enastående kraft med vilken han, i profetisk överensstämmelse med Andra Vatikankonciliet, från allra första början av sin prästerliga tjänst bemödade sig om att påminna alla kristna om denna från Evangelium härstammande kallelse av alla döpta till helighet.

För det andra ägde intervjuerna rum mellan den 16 maj 1966 och den 2 juni 1968, dvs. under de år som omedelbart följde på konciliet. De frågor som konciliet behandlade och deras tillämpning på Kyrkans liv diskuterades då livligt och man var mitt uppe i den svåra så kallade ”efterkonciliära” perioden. Denna period karakteriserades av lika mycket entusiasm som förvirring, det senare framför allt på grund av vad påven Benedikt XVI har betecknat som ”diskontinuitetens och avbrottets tolkning”. En del frågor i intervjuerna hänger därför ihop med denna situation.

För det tredje var kärnfrågorna i Andra Vatikankonciliets förkunnelse också kärnfrågorna i Opus Deis anda och den helige Josemarías förkunnelse, bl.a. alla döptas ansvar att sträva efter den kristna fullkomligheten i vardagslivet. Det var konciliets fördjupade förståelse av Kyrkans mysterium som senare möjliggjorde att Opus Dei fick den kyrkorättsliga ställningen som motsvarade Verkets teologiska och sociologiska natur i och med att personalprelaturen Opus Dei upprättades 1982. (Begreppet ”personalprelatur” omnämns först i ett dokument från Andra Vatikankonciliet: Presbyteris Ordinis § 10. Påven Johannes Paulus II upprättade Opus Dei som personalprelatur genom den Apostoliska Konstitutionen Ut sit, 28 nov 1982. Se vidare Opus Dei in the Church av P. Rodríguez, F. Ocariz, J-L. Illanes Scepter, New York 2003).

Opus Dei och politiken

Medierna brukar särskilt uppmärksamma de medlemmar av Opus Dei som engagerar sig i politiken. Dessa medlemmar — ett fåtal jämfört med dem som ägnar sig åt alla övriga yrken, såsom fallet är i befolkningen i allmänhet - gör det i utövandet av sin frihet och svarar själva för sina handlingar. Den helige Josemaría älskade frihet, den frihet Kristus har vunnit åt oss (Jfr. Gal 5:1-2), och en grundläggande princip i hans förkunnelse och i Opus Dei liv är att de kristna lekmännen — enligt Katolska kyrkans lära — åtnjuter samma frihet som alla övriga medborgare i alla världsliga frågor, så länge deras handlingssätt inte står i konflikt med den kristna tros- och moralläran. Att framhäva deras tillhörighet till Opus Dei i samband med deras yrkesutövning, deras politiska eller sociala engagemang osv. är därför irrelevant.

Under de sista åren av Franco-tiden nådde några medlemmar av Opus Dei höga positioner i politiken, ett fåtal av dem blev ministrar. Politiska partier var förbjudna i Spanien, mn det fanns förstås olika inriktningar i det politiska livet, men deras spelrum var hårt begränsat av Franco. I brist på partipolitiska etiketter att sätta på politikerna tillgrep man andra benämningar. Så uppstod modet - först i den spanska pressen och sedan i den internationella - att beteckna ett fåtal då verksamma politiker som tillhörde Opus Dei som Opus Dei-politiker. I detta språkbruk tog man ingen hänsyn till den nämnda frihetsprincipen, trots att den förverkligades på ett påtagligt sätt även i detta fall: bland de medlemmar av Opus Dei som var aktiva i politiken fanns det nämligen olika inriktningar och vid sidan av dessa få som blev ministrar fanns det andra som satt i fängelset eller fick gå i exil på grund av sitt Franco-motstånd.

Upprorsåren

Man får inte heller glömma att debatten i samhället i stort vid denna tid präglades av stora omvälvningar som de berömda studentupproren, särskilt i Paris maj 1968, och den pågående s.k. sexuella revolutionen. 1968 var också det år då påven Paulus VI:s encyklika Humanae vitae kom ut, som genom sitt avståndstagande från preventivmedel frontalkolliderade med samhällets kulturella tendenser. Preventivmedelsdebatten kom ofta att handla om kvinnans frigörelse och om hennes möjlighet att utöva inflytande i samhället. Som så ofta annars så intar här Sankt Josemaría Escrivá en position där han förenar en obrottslig trohet mot påven och traditionen med en positiv syn på samhällsutvecklingen. Han framhäver kraftfullt kvinnans unika roll i familjen samt hennes rätt till utbildning och hennes kallelse att aktivt bidra till att lösa samhällets problem och utmaningar.

Att älska världen

Boken avslutas i själva verket inte med en intervju utan med en predikan. Monsignore Escrivá tillbringade många år i tyst arbete i Rom utan stora offentliga framträdanden. Men under sina sista år företog han utlandsresor - ofta var de pilgrimsfärder för att be för sin älskade Kyrka - där han också träffade stora grupper av medlemmar i Opus Dei och deras vänner. Ett av dessa tillfällen var i oktober 1967 då han predikade i Pamplona på Navarras universitets campus. Mot bakgrunden av det som sagts ovan förstår man att han höll denna predikan vid en viktig tidpunkt i Kyrkans historia och den blev en närmast programmatisk förklaring av Opus Deis anda och budskap om att lidelsefullt älska den värld i vilken Gud har satt oss att verka. Inför de svårigheter som ibland uppstår när troende kristna lever efter sina övertygelser i en sekulariserad miljö kan de falla offer för en dubbel frestelse: att antingen välja att dra sig tillbaka i en slags ghettotillvaro eller att anpassa sig mer eller mindre efter de världsliga värderingarna. Den helige Josemaría stakar ut en annan väg när han förkunnar att de kristna lekmännen skall älska världen samt komma ihåg att den allmänna kallelsen till helighet och apostolat uppmanar dem att inte bara tänka på den egna heligheten utan att också engagera sig i att förvandla samhället på ett kristet sätt. Ett budskap lika brinnande aktuellt och angeläget då som nu.

Msgr. Johannes L. Bernaldo, teol. dr.


  Nästa