Kvinnans roll i världen och i Kyrkan

Monsignore, kvinnan har hittills nästan uteslutande rört sig i hemmets sfär, men hennes närvaro i samhällslivet blir allt mer påtaglig. Hur tänker Ni om denna utveckling? Vilka huvudsakliga egenskaper anser Ni att en kvinna bör utveckla för att kunna fullfölja sitt uppdrag?

Låt mig först säga att jag inte tycker att de båda områdena behöver stå i konflikt med varandra. För kvinnan — liksom för mannen — spelar hem och familj en central roll, men på olika sätt. Att ta hand om familjen utgör självklart en stor mänsklig och kristen uppgift, men hushållsarbete — som är ett fullvärdigt yrke — utesluter inte att kvinnan också ägnar sig åt ett annat yrke, eller någon annan sysselsättning, som finns tillgängligt i det samhälle hon lever i. Jag förstår varför man framställer problemet på detta polariserande sätt, men om vi systematiskt insisterar på denna motsättning mellan arbete i och utanför hemmet, riskerar samhället hamna i en ännu svårare situation än den vi ville komma ur, eftersom ett än större problem skulle uppstå om kvinnorna slutade ta hand om sina nära och kära.

Inte heller på det personliga planet kan man ensidigt hävda att det bara är utanför hemmet som kvinnan fullt ut kan förverkliga sig själv. En sådan uppfattning förutsätter att tiden kvinnan ägnar åt sin familj är förlorad tid när det kommer till hennes egen mognad och utveckling. Det egna hemmet — hur det än må gestaltas, för även de ogifta behöver ett hem — är en plats som särskilt väl lämpar sig för personlighetens utveckling. Den uppmärksamma omvårdnaden en kvinna ger sin familj kommer alltid att vara hennes värdigaste uppgift. I den omsorg hon ägnar sin man och sina barn, eller mera allmänt, i hennes arbete för att skapa en varm och karaktärsdanande atmosfär, är hon oersättlig. Och av det följer att hon kan nå sin personliga fullkomning i den miljön.

Som jag redan sagt, står detta inte i motsats till att kvinnor deltar i samhällslivet, inklusive politiken. Också där kan kvinnor personligen bidra med något värdefullt, utan att för den skull göra avkall på sina specifikt kvinnliga egenskaper. Detta kan hon göra i den mån hon är förberedd för det, såväl på det mänskliga som på det yrkesmässiga planet. Det är tydligt att både familjen och samhället behöver kvinnans närvaro, som inte på något sätt är av underordnad betydelse.

Kvinnans utveckling, mognad och frigörelse bör inte innebära att hon blir en exakt kopia av mannen, att hon imiterar hans typiskt manliga egenskaper. Detta skulle inte vara en vinst för kvinnan utan en förlust, inte för att hon är sämre än mannen, utan för att hon är annorlunda. I fråga om grundläggande rättigheter har hon helt visst lika rättigheter. Kvinnan är i lika hög grad som mannen en person och ett Guds barn, och detta måste naturligtvis avspeglas både i den civila och i den kyrkliga lagstiftningen. Men med utgångspunkt i denna grundläggande likhet måste var och en uppnå det som passar den bäst: på det planet innebär kvinnans frigörelse att hon fullt ut utvecklar sin egen potential — som individ och som kvinna. Lika rättigheter och möjligheter inför lagen upphäver inte den kvinnliga egenart som är berikande för alla, de förutsätter och främjar den.

Kvinnan är kallad att tillföra familjen, samhället och Kyrkan något som är utmärkande för henne, något som bara hon kan ge: sin ömsinta värme och outtröttliga frikostighet, sin kärlek till det konkreta, sitt skarpsinne och sin intuition, sin djupa och enkla fromhet, sin uthållighet … Kvinnligheten är endast äkta om hon förstår skönheten i detta hennes oersättliga bidrag — och om hon integrerar det i sitt eget liv.

För att uppfylla detta uppdrag måste kvinnan utveckla sin egen personlighet och inte låta sig drivas av en naiv önskan att efterlikna mannen, en strategi som i regel leder till att hon hamnar i underläge och att hennes unika egenskaper förblir outnyttjade. Men om hon istället formar sin personlighet med äkthet och med självständighet, kommer hon att kunna utföra det uppdrag hon känner sig kallad till på ett effektivt sätt, vilket det än må vara. Hennes liv och skapande blir verkligt konstruktiva, fruktbara och meningsfulla vare sig hon ägnar sig åt man och barn, eller om hon av ädla motiv avstår från äktenskapet för att helt och fullt engagera sig i andra uppgifter. Varje kvinna kan till fullo förverkliga sin kvinnliga personlighet, och gör det också, om hon är trogen sin gudomliga och mänskliga kallelse. Låt oss komma ihåg att Jungfru Maria, Guds moder och alla människors moder, inte bara står modell för oss, utan också är ett bevis på det övernaturliga värdet i ett skenbart oansenligt liv.

Ändå verkar det ibland som om kvinnan inte skulle veta om hon verkligen är på rätt plats i livet, där Gud vill att hon skall vara. Om hon har ett arbete utanför hemmet, blir ofta hemsysslorna betungande. Och när hon helt och fullt ägnar sig åt sin familj, då känner hon sig begränsad och insnärjd. Vad skulle Ni råda kvinnor som upplever detta?

Denna känsla, som är en mycket verklig känsla, bottnar oftast inte i själva begränsningen, som alla vi människor när allt kommer omkring måste finna oss i, utan i att man saknar bestämda ideal som kan ge livet en riktning. Ofta tillkommer ett undermedvetet högmod — vi vill vara bäst inom alla områden och på alla nivåer. Och eftersom detta är omöjligt uppstår lätt en känsla av osäkerhet och håglöshet, till och med uppgivenhet och olust: man kan inte tillgodose alla uppgifter, man vet inte vad man skall göra först och resultatet blir att ingenting blir gjort. I en sådan situation är det lätt hänt att avundsjukan kommer fram och att fantasin släpps lös i ett mer och mer verklighetsfrämmande önsketänkande, vilket till slut förlamar viljan. Detta tillstånd brukar jag kalla för bleckmystik. Det består i att man ägnar sig åt onyttiga dagdrömmar och tomma ideal: ”Om jag bara inte hade gift mig”, ”Om jag bara inte hade det här yrket”, ”Om jag bara hade varit vid bättre hälsa …” eller var yngre eller hade mer tid!

Botemedlet för detta tillstånd kostar, liksom allt annat som är värdefullt. Det består i att söka det mänskliga livets verkliga centrum, det som kan ge oss rätt prioriteringar, ordning och som kan fylla vår tillvaro med mening. Vi finner detta centrum, som är relationen till Gud, genom ett äkta inre liv. Om vi lever i Kristus och har vårt centrum i honom, upptäcker vi meningen med uppdraget som han har givit oss. Vi upptäcker ett mänskligt och på samma gång gudomligt ideal och nya horisonter öppnar sig för vår syn, vilket skänker oss hopp. Vi blir i stånd att glädjefyllt offra, inte bara små detaljer i vår verksamhet, utan hela vårt liv, som paradoxalt nog därmed når sin djupaste fulländning.

Problemet Ni tar upp gäller inte bara kvinnan. Också många män upplever någon gång i livet något liknande. Anledningen är vanligtvis densamma: brist på ett högre ideal som man endast kan upptäcka i Guds ljus.

Men vi måste också använda enklare verktyg som vid första anblicken verkar banala men som inte är det. När det är mycket att göra, måste man sätta upp en ordning, man måste organisera sig. Många svårigheter beror på bristen på ordning, att man aldrig lärt sig att underkasta sig en bestämd ordning. Det finns kvinnor som kan göra tusen saker på en gång och lyckas med det, eftersom de är välorganiserade och eftersom de modigt gjort upp planering för det omfattande arbete de står inför. De vet att i varje ögonblick koncentrera sig på just den uppgift de har för handen, utan att tänka på vad som kommer näst eller på det de kunde ha gjort tidigare. Andra kvinnor blir panikslagna och lyckas därför inte med något.

Det kommer säkert alltid att finnas många kvinnor vars enda syssla är att ta hand om sitt hem. Jag hävdar att detta är en underbar, mycket värdefull uppgift. Genom detta yrke — för det är ett yrke, ett äkta och ädelt yrke — utövar de ett gott inflytande inte bara på familjen utan på en mängd vänner och bekanta, på människor som de råkar på i det ena eller andra sammanhanget. De uppfyller på så sätt ett uppdrag som ofta har mycket längre räckvidd än det som många yrkesverksamma har. För att inte tala om det som händer när de ställer denna kunskap och denna erfarenhet i hundratals människors tjänst, i inrättningar för utbildning av kvinnor, som de som mina döttrar i Opus Dei driver överallt i världen. De blir mästare i hur man sköter ett hem och, skulle jag säga, mera effektiva utbildare än många universitetsprofessorer.

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

Ni tar upp kvinnans närvaro i det offentliga livet, i politiken. Vilken är kvinnans specifika uppgift inom detta område, enligt Er?

Kvinnans närvaro i samhällslivet är ett självklart och till hundra procent positivt fenomen, och är en del av den andra vidare företeelsen jag nämnde tidigare. Ett modernt, demokratiskt samhälle måste erkänna kvinnans rätt att aktivt delta i det politiska livet och bör skapa villkor som gör det möjligt för alla som så önskar att utöva denna rättighet.

Den kvinna som vill ta aktiv del i det offentliga livet är förpliktigad att förbereda sig på ett lämpligt sätt, så att hennes deltagande blir ansvarsfullt och konstruktivt. Allt yrkesarbete kräver utbildning och en ständig strävan att utöka sina kunskaper och att anpassa dem till nya förutsättningar. Detta stämmer särskilt väl för dem som vill inneha ledande befattningar i samhället, eftersom de är kallade till en väldigt viktig tjänst, på vilken mångas välbefinnande hänger.

En kvinna som har förberett sig på ett lämpligt sätt bör ha tillgång till det offentliga livet på alla nivåer. I det avseendet kan man inte nämna några specifika uppgifter som endast skulle tillkomma kvinnan. Som jag sade tidigare är det inte den konkreta uppgiften eller ämbetet som är specifikt, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Tack vare sin kvinnliga begåvning uppfattar kvinnan vissa nyanser som gör det möjligt att lösa problem, eller till och med att upptäcka och formulera dem.

Genom sina naturliga begåvningar kan kvinnan berika samhällslivet mycket. Detta blir särskilt tydligt i familjefrågor och social lagstiftning. De kvinnliga egenskaperna är den bästa garantin för att man skall respektera de äkta mänskliga och kristna värdena när det kommer till att fatta beslut som rör familjen, skolväsendet och de ungas framtid.

Jag nämnde nyss hur viktiga de kristna värdena är när det gäller att lösa sociala problem eller familjeproblem och här skulle jag vilja understryka hur viktiga de är för samhällslivet i stort. När kvinnan ägnar sig åt politisk verksamhet, precis såsom fallet är med mannen, ålägger hennes kristna tro henne ansvaret att förvandla denna medverkan till ett äkta apostolat, dvs. en kristen tjänst till samhället. Det handlar här inte om att officiellt eller halvofficiellt representera Kyrkan i det offentliga livet, och ännu mindre handlar det om att använda sig av Kyrkan för egen vinning eller för partiintressen. Tvärtom handlar det om att i frihet bilda sig en uppfattning i samhällsfrågor, och om att ta fullt personligt ansvar för sina åsikter och handlingar, som alltid bör vara i överensstämmelse med den egna tron.

I en predikan Ni höll i Pamplona i oktober förra året, under en mässa som firades när Navarras universitets vänförening höll sin generalförsamling, talade Ni om kärleken mellan man och kvinna i ordalag som rörde oss djupt. Många läsare har skrivit till oss och berättat vilket intryck Era ord gjorde på dem. Kan Ni säga oss vilka värden som är allra viktigast i den kristna äktenskapet?

Jag talar i ett ämne som jag har stora insikter i på grund av mångårig erfarenhet av själavård i många länder. De flesta av Opus Deis medlemmar är gifta och den mänskliga kärleken och de äktenskapliga plikterna utgör en del av Guds kallelse för dem. Opus Dei lär att äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse, som får många konsekvenser för den personliga helgelsen och för apostolatet. Det är nu nästan 40 år sedan jag började predika om äktenskapet som en kallelse. Mer än en gång har jag sett hur mäns och kvinnors ögon lyst upp när de hört mig säga att äktenskapet är en av denna jordens gudomliga stigar som vi får vandra på. De hade trott att hängivelsen till Gud var oförenlig med den ädla och rena kärleken mellan man och kvinna.

Syftet med äktenskapet är att hjälpa gifta personer att helga sig själva och att helga andra. Därför får de motta en särskild nåd genom det sakrament som Jesus Kristus instiftade. De som är kallade att helga sig genom äktenskapet finner i det äktenskapliga livet, med hjälp av Guds nåd, allt de behöver för att bli heliga, för att varje dag identifiera sig mer och mer med Jesus Kristus och för att leda människorna i sin omgivning närmare Herren.

Därför tänker jag alltid med hopp och tillgivenhet på de kristna hemmen, på alla de familjer som sprungit fram ur äktenskapets sakrament. De är ett strålande vittnesbörd om det stora gudomliga mysteriet — sacramentum magnum! (Ef 5:32), det stora sakramentet — som föreningen och kärleken mellan Kristus och hans Kyrka utgör. Vi måste arbeta på att dessa kristna celler i samhället föds och utvecklas med inriktning på att sträva efter helgelse, medvetna om att redan det allra första sakramentet, dopet, ger alla kristna ett gudomligt uppdrag som var och en bör uppfylla på sin egen livsväg.

De kristna makarna måste vara medvetna om att de är kallade att helga sig själva genom att helga andra, att de är kallade att vara apostlar och att deras främsta apostolat gäller hemmet. De måste förstå att detta med att grunda en familj, att uppfostra barn, att låta sin kristna tro stråla ut över samhället är en övernaturlig uppgift. Framgången och effektiviteten i deras liv — deras lycka — hänger på att de är medvetna om denna specifika uppgift.

Men de får inte heller glömma att hemligheten med den äktenskapliga lyckan ligger i det vardagliga livet, och inte i dagdrömmeri. Att lyckan består i den stilla glädjen att komma hem efter en arbetsdag, i det kärleksfulla umgänget med barnen, i hemmets dagliga bestyr där hela familjen hjälps åt. Den består i att möta bekymmer och svårigheter med ett gott humör och med en sportslig anda och i att ta vara på alla tekniska hjälpmedel som civilisationen ger oss för att göra hemmet trevligt, livet enklare och barnens uppfostran mer effektiv.

Ständigt säger jag till dem som Gud har kallat att bilda ett hem att de alltid skall älska varandra med samma förhoppningsfulla kärlek som de hyste under förlovningstiden. Den som tror att kärleken tar slut när livets oundvikliga bekymmer och svårigheter dyker upp har en torftig uppfattning om äktenskapet, som är ett sakrament, ett ideal och en kallelse. Just då växer sig kärleken stark. De bekymmer och motgångar som forsar över familjen kan inte släcka den verkliga kärleken eftersom makar som generöst gör uppoffringar tillsammans binds starkare samman. I den heliga Skrift läser vi: Aquae multae — de många svårigheterna av fysiskt och moraliskt slag — non potuerunt extinguere caritatem, kan inte släcka kärleken (Höga V 8:7).

Vi vet att läran om äktenskapet som en väg till helgelse inte är något nytt i Er förkunnelse. Redan år 1934, när Ni skrev ”Andliga betraktelser”, betonade Ni att äktenskapet måste ses som en kallelse. Men i den boken och senare i Vägen skrev Ni också att ”Äktenskapet är till för de meniga i Kristi armé, inte för dess generalstab”. Kan Ni förklara för oss hur båda dessa uppfattningar går att förena?

I Opus Deis anda och liv har det aldrig varit svårt att förena dessa båda uppfattningar. Till att börja med är det bra att komma ihåg att uppfattningen att celibatet som praktiseras av andliga skäl har ett högre värde inte är min teologiska åsikt utan hör till Kyrkans tro.

När jag skrev dessa ord på 30-talet tenderade man i katolska miljöer och i den praktiska själavården, att uppmuntra de unga att sträva efter den kristna fullkomligheten genom att endast lära dem det övernaturliga värdet av jungfruligheten, medan en annan möjlig väg till helighet, det kristna äktenskapet, förblev höljd i dunkel.

Den undervisning som ungdomarna fick i skolan på den tiden hjälpte dem inte att uppskatta äktenskapets sanna värdighet. Ännu idag förekommer det att man, under reträtter som ges för elever i de sista klasserna i gymnasiet, lägger tungvikten vid ämnen som är relaterade till en möjlig ordenskallelse, snarare än en möjlig kallelse till äktenskap. Det finns fortfarande människor, även om de blir färre och färre, som undervärderar äktenskapet och som ger unga människor intrycket att det bara är något som Kyrkan tolererar, som om äktenskapet skulle omöjliggöra en allvarlig strävan efter helighet.

Inom Opus Dei har vi alltid handlat annorlunda. Samtidigt som vi har förklarat meningen med det apostoliska celibatet och dess höga värde, har vi pekat på äktenskapet som en gudomlig stig på jorden.

Jag är inte rädd för den mänskliga kärleken, mina föräldrars heliga kärlek, som Herren använde sig av för att skänka mig livet. Jag välsignar den kärleken med båda händer. Makarna är på samma gång förrättare och materian i äktenskapets sakrament, såsom brödet och vinet är Eukaristins materia. Därför tycker jag om alla dessa sånger som handlar om den rena kärleken mellan man och kvinna, för i dem finner den mänskliga kärleken gudomlig genklang. Och på samma gång säger jag alltid att de som följer det apostoliska celibatets väg inte är gamla ungkarlar eller ungmör som inte förstår sig på eller uppskattar kärleken. Tvärtom: deras liv kan endast förstås i ljuset av denna gudomliga Kärlek (jag tycker om att skriva det med versal i början) som är själva den innersta kärnan i varje kristen kallelse.

Det finns ingen motsägelse mellan att värdera den äktenskapliga kallelsen högt och att på samma gång förstå det ännu större värdet av celibatet propter regnum coelorum — för himmelrikets skull (Matt 19:12). Jag är övertygad om att varje kristen som försöker lära känna, acceptera och älska Kyrkans lära, förstår hur dessa två står i samklang med varandra om han också anstränger sig för att lära känna, acceptera och älska sin egen kallelse. Det vill säga: om han tror och lever av sin tro.

När jag skrev att äktenskapet är till för de meniga, beskrev jag bara det förhållande som alltid funnits inom Kyrkan. Ni vet säkert att biskoparna, som utgör biskopskollegiet med påven som överhuvud och som tillsammans med honom är de som leder hela Kyrkan, väljs bland dem som lever i celibat, även i de orientaliska kyrkorna där det finns gifta präster. Det är också lätt att inse och fastställa att de som lever i celibat har ett friare hjärta och en större rörelsefrihet som gör det möjligt för dem att ägna sig permanent åt att leda och bära upp apostoliska företag, också inom lekmannaapostolatet. Detta betyder inte att andra lekmän inte kan utföra eller i själva verket utför ett fantastiskt och mycket betydelsefullt apostolat. Det betyder bara att det finns olika uppgifter, olika sätt att verka i ställningar med olika grader av ansvar.

I en armé — det är det som min jämförelse ville säga — är de meniga lika nödvändiga som generalstaben, och det kan visa större hjältemod och förtjäna större ära. Kort och gott: uppgifterna är olika men alla är av lika stor vikt och har lika stort värde. Det som det kommer an på är att var och en svarar på sin egen kallelse, för det bästa för varje människa är att alltid och uteslutande uppfylla Guds vilja.

En kristen som strävar efter att helga sig i äktenskapet och är medveten om storheten i sin egen kallelse känner spontant stor vördnad och tillgivenhet för dem som kallats till det apostoliska celibatet och gläder sig uppriktigt när ett av barnen, ledd av Herrens nåd, väljer denna väg. Då till och med växer hans kärlek till sin egen äktenskapliga kallelse, som gjort det möjligt för honom att skänka frukten av sin mänskliga kärlek till Honom som är allas, både de giftas och de ogiftas, största kärlek — Kristus.

Till följd av råd från vissa präster känner sig många äkta par villrådiga när det gäller antalet barn de skall ta emot. Vad råder Ni dessa par när det finns så mycket förvirring?

De som vilseleder samveten på detta sätt glömmer bort att livet är något heligt. De gör sig förtjänta av de hårda förebråelser som Herren riktade till blinda som leder andra blinda, till dem som inte vill inträda i himmelriket och inte heller låter andra komma in. Jag dömer inte deras avsikter och jag är till och med säker på att många av dem ger sådana råd av medkänsla och för att de vill lösa svåra situationer. Men jag kan inte heller dölja hur ont det gör mig att se det destruktiva — ja, i många fall av djävulen inspirerade — arbete som de personer utför som inte bara låter bli att sprida den sunda läran utan också förvanskar den.

Det som makarna inte får glömma när de lyssnar på råd och uppmaningar i dessa frågor är att det framför allt handlar om att vara lyhörd för Guds vilja. Om man bara är uppriktig och hederlig och äger om än aldrig så lite kunskap om tron, kan samvetet upptäcka Guds vilja både i detta och i allt annat. Det kan nämligen ibland hända att man söker just det råd som understödjer våra själviska önskningar och att vi under hänvisning till ett råds auktoritet tystar ner det egna samvetets röst. Det kan till och med hända att man gång på gång byter rådgivare ända tills man hittar den som är mest välvillig. Man ger då bland annat prov på en fariseisk inställning, ovärdig ett Guds barn.

Ett råd från en annan kristen, och särskilt från en präst, i trosfrågor eller moral kan vara till stor hjälp för att få oss att inse vad Gud vill av oss i en viss situation, men rådet upphäver inte det personliga ansvaret. Det kommer an på oss själva, på var och en av oss, att fatta det slutgiltiga beslutet och det är vi själva som slutligen skall stå till svars för våra beslut inför Gud.

Över alla privata råd står Guds lag som vi finner i den heliga Skrift och som Kyrkans läroämbete, med den Helige Andes hjälp, bevarar och förkunnar för oss. När ett visst råd motsäger Guds ord, så som läroämbetet lär oss att förstå det, måste vi fast och beslutsamt ta avstånd från det. Gud kommer att belöna den som handlar på detta rakryggade sätt med sin nåd och inspirera honom till att göra rätt. Om det visar sig nödvändigt kommer Gud låta en präst komma i hans väg som är i stånd att leda hans själ längs rena och rätta — om än ibland svårframkomliga — stigar.

Den andliga rådgivningen är inte tänkt att göra oss till varelser oförmögna att tänka själva, som inskränker sig till att mekaniskt utföra vad andra säger till dem. Tvärtom bör den syfta till att forma omdömesgilla människor. Omdömesgillhet förutsätter mognad, fasta övertygelser, tillräcklig kunskap om tron, finkänslighet och en skolad vilja.

Det är viktigt att äkta makar är väl medvetna om sin kallelses värdighet och om att Gud kallar dem till den gudomliga kärleken genom den mänskliga kärleken. De måste förstå att de från all evighet har blivit utvalda att medverka i Guds skaparkraft genom att få barn och sedan uppfostra dem. Och de måste förstå att Herren ber dem att göra sina hem och sitt familjeliv till ett vittnesbörd om alla de kristna dygderna.

Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att äktenskapet är en stor och underbar väg. En gudomlig väg som, liksom allt gudomligt kräver ett konkret svar på nåden: generositet, hängivelse och tjänsteanda. Varje form av egoism motsätter sig det som skall styra våra liv, Guds kärlek. Detta är en grundläggande princip som vi alltid måste ha för ögonen när det gäller frågor om äktenskap och antalet barn.

Det finns kvinnor som redan har många barn och inte vågar berätta för släkt och vänner att de väntar ett till. De är rädda för kritik från dem som, nu när det finns p-piller, anser att en barnrik familj är gammalmodig. Och det är verkligen så att det kan vara svårt att försörja en stor familj nuförtiden. Vad säger Ni om detta?

Jag välsignar de föräldrar som med glädje tar emot det uppdrag som Gud anförtror dem och får många barn. Och jag uppmanar alla äkta par att inte täppa till livets källor och inbjuder dem till att ha ett övernaturligt perspektiv och mod att fostra en stor familj, om Gud ger dem en sådan.

När jag lovordar de barnrika familjerna syftar jag inte på dem som endast är resultatet av fysiska relationer. Jag syftar på familjer som föds ur utövandet av de kristna dygderna, som har en hög aktning för den mänskliga värdigheten och som vet att det inte räcker med att föda barn om man vill göra dem till Guds barn, utan att man också åtar sig en utdragen uppfostran. Det som kommer först är att ge liv, men det är inte allt.

Det kan finnas fall där livets gång visar att det är Guds vilja att en familj skall vara liten. Men de teorier som gör barnbegränsning till ett ideal eller till en allmän plikt är brottsliga, okristliga och omänskliga.

Att försöka stödja sig på en förment efterkonciliär anda för att angripa de barnrika familjerna skulle innebära att förfalska och förvanska den kristna läran. Andra vatikankonciliet förkunnade: Bland de äkta makar som så fyller sin av Gud anförtrodda uppgift måste man särskilt nämna dem som efter ömsesidig överenskommelse och moget övervägande villigt åtar sig att väl uppfostra ett större antal barn. (Pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes, nr 50). Paulus VI kommenterade på följande sätt detta ämne i ett tal den 12 februari 1966: Vi önskar att det nyligen avslutade Andra vatikankonciliet hos de kristna äkta makarna sprider den anda av storsinthet som gör det möjligt för Guds nya folk att växa i antal … De bör alltid hålla i minnet att utbredningen av Guds rike och möjligheten för Kyrkan att genomtränga mänskligheten för att förmedla den eviga och jordiska frälsningen också är beroende av deras frikostighet.

Antalet barn är inte i sig själv avgörande. Att ha många eller få barn gör inte av sig själv en familj mer eller mindre kristen. Det avgörande är att man lever det äktenskapliga livet på rätt sätt. En äkta ömsesidig kärlek överskrider makarnas gemenskap och omfattar också denna gemenskaps naturliga frukt, barnen. Själviskhet däremot hotar att förr eller senare reducera kärleken till en simpel tillfredsställelse av drifter och förstör de band som förenar föräldrar och barn. Det barn som misstänker att det kommit till världen mot föräldrarnas vilja, som upplever att det inte fötts som en frukt av föräldrarnas rena kärlek, utan på grund av oförsiktighet eller räknefel, kan knappast känna sig som ett gott barn — ett äkta barn.

Jag sade att antalet barn i och för sig inte är avgörande. Men utan tvivel är det så att angreppen på de barnrika familjerna beror på bristande tro. De är en produkt av en social miljö som är oförmögen att förstå sig på generositet; en miljö som försöker dölja sin egoism och vissa onämnbara handlingar bakom skenbart altruistiska motiv. Paradoxalt nog är det de länder som uppnått högst levnadsstandard som propagerar för barnbegränsning och som försöker påtvinga andra länder detta. Kanske skulle man ta deras argument för barnbegränsning mer på allvar om samma argument ledde dem till att ge bort en del av sitt överflöd till de behövande. Men så länge detta inte sker är det svårt att se att de verkliga motiven bakom argumenten skulle vila på något annat än hedonism, maktpolitik och en demografisk neo-kolonialism.

Jag är inte omedveten om de stora problem som mänskligheten brottas med eller de konkreta svårigheter som den enskilda familjen kan ställas inför. Jag tänker ofta på detta och mitt faderliga hjärta, som jag måste ha som kristen och som präst, känner djupt. Men det är ändå inte legitimt att försöka lösa problemen med sådana medel.

Jag förstår inte hur det kan finnas katoliker — ännu mindre när det handlar om präster — som sedan många år tillbaka med gott samvete rekommenderar p-piller för att undvika befruktning. Det går inte an att visa ett sådant sorgligt lättsinne och ignorera påvarnas undervisning. De borde heller inte hävda — som de gör med en otrolig nonchalans — att påven när han inte uttalar sig ex cathedra endast är en privat teolog som kan ta miste. Bara det att tycka att påven har fel och man själv har rätt vittnar om en måttlös arrogans.

De glömmer dessutom att påven inte bara är lärare, ofelbar när han uttryckligen säger så, utan också Kyrkans främste lagstiftare. Och i detta fall har den nuvarande påven Paulus VI otvetydigt påbjudit att man i denna svåra sak är förpliktad att följa alla de föreskrifter som den vördade Pius XII efterlämnade, eftersom de fortfarande är giltiga. Och Pius XII tillät endast bruket av vissa naturliga metoder — inte p-piller — för att förhindra befruktning i några enskilda och svåra fall. Att råda någon att göra motsatsen skall följaktligen betraktas som svår olydnad mot påven i en allvarlig angelägenhet.

Jag skulle kunna skriva en tjock bok om alla de olyckliga följder som bruket av dessa eller andra artificiella preventivmedel för med sig. Det leder till söndring i äktenskapet, eftersom mannen och kvinnan inte längre ser sig som äkta makar utan som medbrottslingar; till olycka, otrohet, andlig och psykisk obalans, stor skada för barnen, förlust av den äktenskapliga friden … Men jag tror inte att vi behöver gå in på allt detta: jag föredrar att helt enkelt lyda påven. Om påven någon gång skulle säga att det är legitimt att bruka en viss medicin som medel för barnbegränsning, skulle jag hålla mig till det som påven sagt. Jag skulle i allt följa påvens och moralteologins normer och skulle i varje enskilt fall, efter att ha övervägt de uppenbara risker som jag nyss nämnde, ge det råd som jag ansåg rätt i enlighet med mitt samvete.

Jag skulle alltid hålla för ögonen att vår världs framtid inte ligger i händerna på dem som vill söva andens liv och begränsa alla frågor till att handla om ekonomi eller välstånd. Frälsningen finns hos dem som förstår att den moraliska normen syftar mot människans eviga bestämmelse, hos dem som tror på Gud och generöst bemöter trons krav och hos dem som hjälper sin omgivning att uppskatta vårt livs övernaturliga mening.

Denna visshet bör leda oss till att inte uppmuntra eskapism, utan till att på ett effektivt sätt sträva efter att var och en skall få tillräckliga materiella resurser, att det skall finnas arbete för alla och att ingen skall drabbas av orättvisa begränsningar i familjen eller samhället.

När ett äkta par inte kan få barn, känner de ofta en stor besvikelse, vilket ibland leder till osämja och missförstånd. Vilken mening anser Ni att barnlösa kristna par kan finna i sitt äktenskap?

För det första vill jag be dem att inte ge upp allt för lätt. Först av allt skall de be Gud om att ge dem barn, att — om det är hans vilja — välsigna dem så som han välsignade Gamla testamentets patriarker. De bör sedan — både mannen och kvinnan — rådfråga en kunnig läkare. När Gud trots detta inte skänker dem barn, får de inte bli besvikna: de skall vara glada och i just detta upptäcka Guds vilja för dem. Ofta skänker Gud inga barn därför att han förväntar sig mera. Gud ber dem att visa samma engagemang och samma finkänsliga hängivelse för nästan, utan att få uppleva den mänskliga glädjen som kommer av att ha egna barn. Det finns ingen anledning för ett sådant äkta par att känna sig misslyckade eller att bli nedslagna.

Om makarna har ett inre liv, kommer de att förstå att Gud uppmanar dem att förvandla sina liv till ett frikostigt kristet tjänande, ett annorlunda apostolat än det de skulle utövat gentemot sina barn, men fördenskull inte mindre storartat.

De skall se sig omkring och snart upptäcka människor som behöver hjälp, kärlek och tillgivenhet. Det finns dessutom många apostoliska verksamheter där de kan engagera sig. Och om de förstår att lägga ner hela sitt hjärta i en sådan uppgift, att glömma sig själva och storsint tjäna andra, kommer deras fruktsamhet bli stor och de kommer att uppleva ett andligt föräldraskap som kommer att fylla deras själar med sann frid.

Hur detta konkret ser ut skiljer sig från fall till fall, men det handlar alltid om att tjänstvilligt och kärleksfullt bry sig om andra. Gud ger alltid sin belöning och kommer att skänka en djup glädje åt sådana ödmjuka och frikostiga människor som inte tänker på sig själva.

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.

En av familjelivets största gåvor är stabil huslig frid. Tyvärr förekommer det inte helt sällan splittring i familjer på grund av meningsskiljaktigheter i politiska eller sociala frågor. Hur kan man enligt Er övervinna dessa konflikter?

Jag har bara ett recept: lev tillsammans, förstå varandra, förlåt varandra. Det faktum att den andre tänker annorlunda än jag (speciellt när det handlar om sådant som man mycket väl kan ha skilda meningar om) är ingen anledning att visa sig fientlig mot någon, inte ens kylig eller likgiltig. Min kristna tro säger mig att kärleken gäller alla, även dem som inte har fått nåden att tro på Kristus. Tänk då hur mycket mer vi är skyldiga att älska dem som kommer från samma familj och delar samma tro och som bara har åsikter som skiljer sig från våra egna. Dessutom: eftersom ingen kan göra anspråk på den absoluta sanningen i sådana frågor, utgör ett kärleksfullt umgänge med varandra ett utmärkt tillfälle att lära sig saker. Alla familjemedlemmar kan lära sig något av de andra, om viljan finns.

Det är varken ett kristet eller ens ett mänskligt förhållningssätt att låta söndring uppstå i en familj på grund av sådana frågor. När man helt och fullt förstår värdet av frihet och passionerat älskar friheten, älskar man också den mångfald som friheten för med sig.

Som exempel kan jag kanske berätta hur vi gör inom Opus Dei, som är en stor familj förenad i en strävan efter samma andliga mål. I allt som ligger utanför trons område, tänker och handlar var och en som han eller hon vill, i full frihet och med personligt ansvar. Mångfalden som blir resultatet av detta är inget problem för Verket: den är snarare ett tecken på god anda. Just eftersom pluralism inte är något man fruktar utan tvärtom uppskattar som en rättmättig följd av personens frihet, hindrar medlemmarnas olika uppfattningar inte att de älskar och förstår varandra. Frihet och kärlek — alltid talar vi om samma saker, eftersom de utgör grundläggande förutsättningar: Vi måste leva i den frihet som Kristus vunnit åt oss och vi måste leva den kärlek som Han gav oss som ett nytt bud.

Ni talade nyss om att enhet inom familjen har ett stort värde. Därför vill jag ställa följande fråga: Varför organiserar inte Opus Dei andlig utbildning som äkta makar kan delta i tillsammans?

I denna fråga såväl som i många andra, står det oss kristna fritt att välja mellan olika lösningar utifrån våra egna preferenser och åsikter. Ingen kan påtvinga oss en lösning som gäller för alla. När det gäller själavård och apostolat överhuvudtaget, måste vi sky som pesten det förhållningssätt som inte är något annat än en reviderad och uppförstorad variant av ett enpartisystem på religionens område.

Jag vet att det finns katolska grupper som ordnar reträtter och annan andlig utbildningsverksamhet för äkta par. Jag tycker att det är mycket bra att de använder sin frihet för att göra det som de tycker är lämpligt. Det är också bra att människor deltar i verksamheten som tycker att det hjälper dem att leva sin kristna kallelse bättre. Men jag anser inte att det är det enda sättet att göra saker på, och det är heller inte självklart att det är det bästa.

Det finns många tillfällen i Kyrkans liv då det äkta paret och även hela familjen kan och ibland bör delta i gemensamt: det eukaristiska offret och andra gudstjänster. Men jag anser att viss andlig utbildning blir mera verkningsfull om de äkta makarna deltar i den var och en för sig. För det första understryks därmed den genuint personliga karaktären i vars och ens strävan efter helgelse, i det asketiska livet och i föreningen med Gud. Självklart påverkar dessa saker omgivningen, men den enskildes samvete spelar en avgörande roll och kan inte ersättas För det andra är det lättare att anpassa utbildningen till vars och ens behov, och till och med till deras psykologi. Detta innebär inte att man i utbildningsverksamheterna inte tar hänsyn till att deltagarna är gifta, ingenting vore Opus Deis anda mer främmande.

Sedan 40 år tillbaka säger och skriver jag gång på gång att varje man och kvinna bör helga sig i det vanliga livet, i sin vardags konkreta omständigheter. Äkta makar bör följaktligen helga sig just i uppfyllandet av familjeplikterna Ett av målen för de reträtter och andra utbildningstillfällen som Opus Dei anordnar för gifta män och kvinnor, är att göra dem fullt medvetna om sin kallelses värdighet och att förbereda dem för att med Guds nåd bättre kunna leva sin kallelse.

De krav som den äktenskapliga kärleken ställer och det konkreta sättet att uttrycka den är i många avseenden olika för mannen och för kvinnan. Med särskilt anpassad utbildning kan de få effektiv hjälp att upptäcka detta och att konkretisera det i sina liv. I det långa loppet kommer några timmars eller dagars separation göra makarna mer förenade och hjälpa dem att älska varandra än mer och på ett bättre sätt än tidigare; med en kärlek präglad av respekt.

Jag skulle än en gång vilja betona att vi inte anser att vårt sätt att göra saker och ting är det enda riktiga och att alla andra måste göra likadant. Jag anser bara att det ger mycket bra resultat och att vi har goda grunder, utöver den mångåriga erfarenheten, att göra saker på detta sätt. Men jag angriper inte den motsatta åsikten.

Dessutom kan jag säga att Opus Dei följer dessa riktlinjer i vissa verksamheter som rör andlig utbildning, men i många andra slags aktiviteter deltar och medverkar de äkta paren gemensamt. Jag tänker till exempel på det arbete som utförs med föräldrar i de skolor som drivs av medlemmar i Opus Dei. Jag tänker också på de möten, föreläsningar, gudstjänster etc. som arrangeras för föräldrar till studenter som bor i studenthem som drivs av Verket.

Som du ser, när verksamheterna kräver att det äkta paret är närvarande tillsammans, då är de där tillsammans. Men dessa möten och aktiviteter skiljer sig från dem som är inriktade på personlig andlig utbildning.

För att fortsätta med ämnet familjeliv skulle jag nu vilja ställa en fråga om barnuppfostran och om relationerna mellan föräldrar och barn. Dagens förändringar i familjesituationen försvårar ibland förståelsen mellan föräldrar och barn och kan till och med leda till att man inte alls förstår varandra, så att den s.k. ”generationsklyftan” uppstår. Vad skall man göra för att överbrygga den?

Detta är ett gammalt problem, även om det kanske idag förekommer oftare eller blir mer akut på grund av det moderna samhällets snabba utveckling. Det är helt förståeligt och normalt att unga och vuxna ser på saker och ting på olika sätt, det har alltid varit så. Det vore snarare förvånande om en tonåring skulle tänka på samma sätt som en vuxen. Vi har alla upplevt ögonblick av uppror mot våra föräldrar då vi började forma vårt eget omdöme. Men med årens gång har vi också kommit att förstå att våra föräldrar många gånger hade rätt, och att deras uppfattning var frukten av erfarenhet och kärlek. Därför är det upp till föräldern att ta det första steget, de har ju redan gått igenom denna fas. Det är upp till dem att vara förstående, flexibla och positiva och på så sätt med en intelligent kärlek undvika dessa potentiella konflikter.

Jag råder alltid föräldrar att försöka bli vänner med sina barn. Det är fullt möjligt att harmonisera den auktoritet som själva uppfostran kräver med en vänskaplig attityd som innebär att man på något sätt ställer sig på barnens nivå. Alla unga, även de som verkar mest upproriska och tillknäppta, vill gärna känna denna närhet, denna broderlighet från föräldrarnas sida. Nyckeln ligger i tilliten: Föräldrar bör uppfostra sina barn i en förtrolig atmosfär, de bör aldrig ge intrycket av att de inte litar på dem, de bör ge dem frihet och lära dem att använda sig av den på ett ansvarsfullt sätt. Det är att föredra att föräldrarna någon gång låter sig luras, eftersom den tillit de visat sina barn kommer att få barnen att skämmas över att de missbrukat förtroendet och göra att de vill bättra sig. Om man däremot inte ger dem frihet och de känner att föräldrarna inte litar på dem, kommer de att alltid vilja lura sina föräldrar.

Denna vänskap, denna förmåga att placera sig på barnens nivå, underlättar för dem att förtroligt tala om sina små problem. Det gör det också möjligt för föräldrarna att gradvis lära barnen om livets uppkomst, på ett sätt som är anpassat till deras mentalitet och förmåga att förstå — och på så sätt förekomma deras naturliga nyfikenhet. Detta anser jag är mycket viktigt. På så sätt undviker man att barnen förknippar detta ämne med något dåligt och att de lär sig om det — som i sig är något ädelt och heligt — genom olämpliga samtal med någon kompis. Just detta brukar vara ett viktigt steg för att befästa vänskapen mellan föräldrar och barn och för att undvika att barnet vänder sig ifrån dem på ett tidigt stadium av deras moraliska utveckling.

Föräldrar måste också bemöda sig om att förbli unga i sinnet så att de lättare kan möta de ungas ädla ambitioner, såväl som deras besynnerligheter, med sympati. Livet förändras och det finns mycket nytt som vi kanske inte gillar. Det är möjligt att det nya objektivt sett inte är bättre än det gamla, men det behöver inte vara dåligt för det. Det är helt enkelt ett nytt sätt att leva, och har ingen större betydelse. Inte sällan uppstår konflikter därför att man lägger alltför stor vikt vid små meningsskiljaktigheter, som skulle ha kunnat övervinnas med lite sunt förnuft och humor.

Men allt hänger inte på föräldrarna. Barnen måste också dra sitt strå till stacken. Ungdomen har alltid haft lätt att bli entusiastiska över stora ting, upphöjda ideal och allt som är äkta. Men det är bra om de också får hjälp att upptäcka den enkla och naturliga skönheten som finns i det liv som föräldrarna lever. Det är viktigt att de lägger märke till föräldrarnas uppoffringar och deras ofta hjältemodiga ansträngningar för att försörja familjen, utan att för den skull känna sig skyldiga. De bör också lära sig att inte överdramatisera saker, att inte spela missförstådda och att aldrig glömma att de alltid kommer att stå i skuld till sina föräldrar. Och deras gensvar bör bestå i att behandla sina föräldrar med vördnad, tacksamhet och sonlig kärlek, eftersom de aldrig kan återgälda vad de har fått.

Låt oss säga det rent ut: det normala för en familj är att vara förenad. Det förekommer förstås friktioner och meningsskiljaktigheter, men det är helt naturligt och bidrar till och med till vardagens charm. Det är struntsaker som försvinner med tiden. Vad som blir kvar är kärleken — den sanna och uppriktiga kärleken — som har sin grund i uppoffringar och som visar sig i omsorgen om den andre, och som gör det möjligt att se den andres svårigheter och att finkänsligt erbjuda lösningar. Och eftersom allt detta är så naturligt har de flesta människor förstått vad jag menat när de hört mig (sedan 1920-talet har jag ständigt upprepat det) kalla det fjärde av Guds tio bud för ”det ljuva budet”.

En del av dagens ungdomar uppfattar den kristna fromheten som skenhelig och lämnar den nästan helt åt sidan. Kanske är det en reaktion på en påtvingad trosundervisning, som ibland inskränker sig till att lära ut slentrianmässiga och sentimentala fromhetsövningar. Vad är Er lösning på detta?

I själva frågan finns lösningen: att först med exempel och sedan med ord lära ut vari sann fromhet består. Skenhelighet är bara en sorglig pseudoandlig karikatyr som vanligtvis kommer sig av bristande kunskaper i trosläran och en viss brist i karaktären. Det är klart att detta väcker avsky hos dem som älskar uppriktighet och äkthet.

Med glädje har jag sett hur den kristna fromheten slår rot i ungdomar, på samma sätt nu som för fyrtio år sedan när de ser den levas uppriktigt i andras liv:

- när de förstår att bön är att tala med Gud såsom man talar med en far, med en vän: inte anonymt utan personligt, på tu man hand,

- när man försöker få de ord med vilka Kristus inbjuder till ett förtroligt möte att genljuda i deras inre: vos autem dixi amicos (Joh 15:15), jag har kallat er vänner,

- när man kraftfullt vädjar till deras tro så att de inser att Herren är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

Samtidigt är det mycket viktigt att de förstår att denna enkla och innerliga fromhet också kräver att man utövar de mänskliga dygderna, att den inte kan inskränka sig till att en gång i veckan eller några gånger om dagen göra några fromma övningar: fromheten måste genomsyra hela livet och fylla arbete, vila, vänskap och nöje — allt —, med mening. Vi är Guds barn hela dagen, även om det finns stunder som vi särskilt avsätter för att meditera över det gudomliga barnaskapet, som är fromhetens själva kärna.

Jag sade att ungdomar förstår detta mycket väl. Jag vill också tillägga att var och en som försöker tillämpa detta på sitt eget liv kommer att känna sig ung livet ut. En kristen som lever i nära förening med Jesus Kristus kan också som åttioårig med full rätt smaka på orden som uttalas vid altarets fot: Jag skall träda fram till Guds altare. Till Gud som är min ungdoms glädje (Ps 43:4).

Anser Ni då att det är viktig att lära barnen att utöva sin tro redan när de är små? Tycker Ni att familjen bör praktisera några andaktsövningar tillsammans?

Detta är det bästa sättet att ge sina barn en kristen uppfostran, anser jag. Den heliga Skrift berättar om familjer bland de första kristna som fick nya impulser och nytt liv tack vare Evangeliets ljus. Den helige Paulus kallar dem husförsamlingar (jfr 1 Kor 16:19).

Erfarenheten visar att man i alla kristna miljöer får goda resultat av den naturliga och övernaturliga introduktion till fromhetslivet som kan ges i hemmets varma atmosfär. Barnet lär sig att räkna in Herren bland sina nära och kära. Det lär sig att se Gud som sin fader och Jungfru Maria som sin moder och det lär sig att be genom att följa föräldrarnas exempel. Ser man detta är det inte svårt att förstå vilken stor apostolisk uppgift föräldrarna kan utföra och varför det är deras skyldighet att öva en äkta fromhet så att de kan överföra, snarare än lära ut, denna fromhet till sina barn.

Ni kanske undrar på vilket sätt man skall göra det. Det finns fromhetsövningar — de skall vara få, korta och regelbundna — som alltid har utövats i kristna familjer och som jag tycker är utmärkta: bordsbönen, gemensam rosenkransbön (även om det i våra dagar inte saknas de som kritiserar denna solida marianska andaktsform), morgon- och aftonbön. Dessa bruk kan skilja sig mellan olika områden, men jag anser att man alltid bör främja att hela familjen tillsammans utför någon fromhetsövning, i all enkelhet och naturlighet, utan skenhelighet.

På så sätt ser man till att Gud inte blir en främling som man besöker en gång i veckan, på söndag, i kyrkan. Han betraktas och behandlas som Han verkligen är, inte bara i kyrkan utan också i hemmet. Herren har ju sagt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där finns jag mitt ibland er (Matt 18:20).

Jag säger det som en tacksam och stolt son: jag ber fortfarande själv, morgon och kväll, högt de böner jag lärde mig som barn från min mors läppar. De för mig till Gud, de får mig att känna den ömhet som ledsagade mina första steg som kristen. Och när jag frambär åt Herren den dag som börjar eller tackar honom för dagen som gått, ber jag honom att han i den eviga härligheten skall föröka lyckan för dem som jag särskilt håller av och att han sedan låter oss vara tillsammans i himlen i all evighet.

Om Ni tillåter, vill jag fortsätta tala om ungdomarna. Genom vår tidskrifts ungdomsdel kommer vi i kontakt med många av deras problem. Ett mycket vanligt sådant handlar om föräldrar som försöker bestämma över barnens framtid. Detta kan gälla såväl val av studier eller yrke som val av partner och ännu mer om den unga människan vill följa Guds kallelse och ägna sitt liv åt att tjäna själarna. Kan dessa föräldrars inställning rättfärdigas? Gör de inte våld på den personliga frihet som ungdomar behöver om de skall utvecklas till mogna vuxna?

Det är klart att den som måste fatta de slutgiltiga besluten om sin livsväg måste vara den berörda själv, i full frihet, utan något slags tvång eller påtryckningar. Men detta innebär inte att andras inblandning normalt sett inte behövs. Sådana beslut berör ju hela det framtida livet och personens lycka och måste därför fattas i lugn och ro, ansvarsfullt och klokt, utan att förhasta sig. Klokhet kräver bland annat att man ber om råd: det vore förmätet att tro att man kan fatta viktiga beslut utan att be om Guds nåd och utan andra människors kärlek och ledning, framför allt föräldrarnas. För en sådan förmätenhet får man ofta betala dyrt.

Föräldrar kan och bör vara till stor hjälp för sina barn. De kan öppna upp nya horisonter för dem och dela med sig av sina erfarenheter. De kan få dem att reflektera så att de inte låter sig ryckas med av flyktiga stämningar och lära dem att se realistiskt på saker och ting. Ibland kan de göra det genom ett personligt råd, andra gånger genom att uppmuntra barnet att vända sig till någon kompetent person: en uppriktig och lojal vän, en lärd och from präst, en yrkesvägledare.

Men ett gott råd tar inte bort friheten, utan är en hjälp för att kunna bilda sig en egen uppfattning. Det breddar beslutsunderlaget och ser till att beslut inte fattas på grundval av irrationella faktorer. Efter att ha lyssnat på andras synpunkter och vägt allting för och emot, kommer den stund då man måste välja. Då har ingen rätt att göra våld på friheten. Föräldrar måste stå emot frestelsen att på ett otillbörligt sätt försöka förverkliga sig själva genom sina barn, att forma dem enligt egna preferenser. De måste respektera de läggningar och begåvningar som Gud ger var och en. Om de verkligen älskar sina barn, är det lätt att göra det. Inte heller i det extrema fallet då barnet fattar ett beslut som föräldrarna har goda skäl att se som ett misstag, och som de tror kommer göra barnet olyckligt, ligger lösningen i att ta till våld, utan i att försöka förstå. Då gäller det att mer än en gång att stanna kvar vid barnets sida, hjälpa det att komma över svårigheterna och om nödvändigt försöka få ut så mycket gott som möjligt ur den onda situationen.

Föräldrar som verkligen älskar sina barn och uppriktigt vill deras väl bör på ett finkänsligt sätt dra sig tillbaka efter att de givit sina råd och förslag, så att de inte står i vägen för friheten, denna stora gåva som gör det möjligt för människan att älska och tjäna Gud. De måste komma ihåg att Gud själv har velat att man älskar och tjänar honom i full frihet, och att Han alltid respekterar våra personliga beslut: Gud skapade människan i begynnelsen och överlämnade henne åt hennes eget val, säger Skriften (Syr15:14).

Jag vill också säga några ord om det sista fallet ni nämnde: beslutet att ge sig själv i tjänst åt Kyrkan och medmänniskorna. När katolska föräldrar inte förstår denna kallelse, anser jag att de har misslyckats i sitt uppdrag att bilda en kristen familj och de är säkert inte medvetna om den värdighet som kristendomen ger den äktenskapliga kallelsen. Men min erfarenhet inom Opus Dei är väldigt positiv. Jag brukar säga till Verkets medlemmar att de har sina föräldrar att tacka för 90 procent av sin kallelse, för det var de som uppfostrade dem och lärde dem att vara generösa. Jag kan försäkra att föräldrarna i de allra flesta fallen — i nästan alla fall — inte bara respekterar barnens beslut utan älskar det. Snart blir Verket som en fortsättning på deras egen familj. Det är ett av mina största glädjeämnen och ännu ett bevis på att man måste vara mycket mänsklig om man vill vara mycket andlig.

Teorin att kärleken rättfärdigar allt är vanlig idag och av denna princip drar en del slutsatsen att förlovningstiden är att betrakta som ett ”proväktenskap”. De säger att det är ett förljuget och bakåtsträvande synsätt att inte följa det som de kallar ”kärlekens krav”. Vad anser Ni om denna inställning?

Jag tänker som vilken hederlig människa som helst, särskilt en kristen. Nämligen att denna inställning är ovärdig människan och degraderar den mänskliga kärleken och förväxlar den med egoism och njutningslystnad.

Skulle den som inte handlar och tänker så vara bakåtsträvande? Bakåtsträvande är snarare den som återvänder till djungeln och inte erkänner någon annan impuls än instinkterna. Förlovningstiden är ett underbart tillfälle till att fördjupa den ömsesidiga kärleken och lära känna varandra bättre. Och liksom all utbildning i kärlek, bör den präglas av hängivelse, förståelse, respekt och finkänslighet, inte av habegär. Därför skänkte jag för ett drygt år sedan en staty som föreställer Jungfru Maria, den ljuva kärlekens moder, till Navarras universitet. För att ungdomarna som studerar där av henne skall lära känna kärlekens, också den mänskliga kärlekens, höga värde.

Proväktenskap? De som förespråkar det vet väldigt lite om kärlek! Kärleken är en mera solid, mera verklig, mera mänsklig realitet. Den kan inte behandlas som vore den en handelsvara som man testar för att sedan behålla eller kasta, beroende på ens nycker, bekvämlighet eller intresse.

Denna omdömeslöshet är så beklagansvärd att det inte ens verkar vara nödvändigt att döma dem som handlar eller tänker på det viset. De dömer sig själva till ofruktbarhet, till sorgsenhet och till en beklämmande ensamhet som de kommer att uppleva efter bara några år. Jag kan inte låta bli att be mycket för dem, att älska dem av hela min kraft och att försöka få dem att förstå att vägen tillbaka till Jesus Kristus alltid står öppen. För de kan bli heliga, fullvärdiga kristna om de anstränger sig och de kommer inte att sakna vare sig Herrens förlåtelse eller hans nåd. Först då kommer de att förstå vad kärlek betyder, både den gudomliga och den ädla mänskliga kärleken, och de kommer att uppleva frid, glädje och fruktsamhet.

Ett viktigt kvinnoproblem är de ogifta kvinnornas ställning. Vi talar om dem som har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med. De frågar sig då: Vad är vår uppgift här på jorden? Vad skulle Ni vilja svara dem?

Vad är vår uppgift här på jorden? Att älska Gud med hela vårt hjärta och hela vår själ och att låta alla människor ta del av denna kärlek. Ter det sig som en liten uppgift? Gud överger inte någon till ett blint öde. Han har en plan för alla och envar. Han ger var och en en alldeles egen ej utbytbar kallelse.

Äktenskapet är en gudomlig väg, en kallelse. Men det är inte den enda vägen, den enda kallelsen. Guds planer för en specifik kvinna behöver inte nödvändigtvis inbegripa äktenskap. Du säger att de har en kallelse till äktenskap men inte hittat någon att gifta sig med? Ibland är det så och ibland är det egenkärlek eller egoism som har hindrat denna Guds kallelse från att gå i uppfyllelse. Men oftast är det ett tecken på att Herren inte kallat dem till äktenskapet. Det stämmer att de gillar barn, att de känner att de skulle blivit goda mödrar och trofast skulle givit sitt hjärta till man och barn. Men så är det för med alla kvinnor, inklusive dem som avstår från att gifta sig på grund av en gudomlig kallelse att tjäna Gud och nästan.

De är inte gifta. Nåväl, må de fortsätta att älska Guds vilja och umgås på nära håll med detta älskansvärda hjärta, Jesu hjärta, som aldrig överger någon. Han är alltid trofast. Han tar hand om oss i varje stund av vårt liv och ger sig åt oss nu och för alltid.

Dessutom kan en kvinna uppfylla sitt uppdrag — som kvinna, med alla de kvinnliga dragen inklusive sin moderlighet — på andra platser än inom den egna familjen: hos andra familjer, i skolan, i socialt arbete, på tusen olika platser. Samhället är ibland mycket hårt och orättvist mot dessa så kallade ”ungmör”. Det finns ogifta kvinnor som sprider glädje, frid och livskraft omkring sig, som förstår att utge sig själva i ädel tjänst för sina medmänniskor. De är mödrar på ett djupare och verkligare sätt än många andra som är mödrar bara i fysiologisk mening.

Mina tidigare frågor handlade om förlovningstiden. Det som jag nu vill fråga gäller äktenskapet. Vilka råd skulle Ni vilja ge till den gifta kvinnan så att hennes äktenskap trots årens gång fortsätter att vara lyckligt och inte blir enformig? Denna fråga kan verka banal, men vi får många brev från våra kvinnliga läsare som handlar om detta.

Jag anser att det är en mycket viktig fråga och därför är också de möjliga lösningarna viktiga, även om de kan tyckas vara mycket självklara.

För att kunna bevara den första tidens glädje och fräschör i äktenskapet bör en kvinna försöka vinna sin mans kärlek på nytt var dag, och detsamma gäller för mannen. Detta görs genom uppoffringar, med leenden och med ett visst mått av klokhet. Är det att undra på om en man förlorar tålamodet när han trött efter arbetet kommer hem och hans fru börjar mala om allt som gått snett under dagen? Dessa mindre angenäma ting kan vänta till en lämpligare stund när maken inte är så trött och mera upplagd för att lyssna.

En annan detalj handlar om att ta hand om sitt yttre. En präst som påstår motsatsen anser jag vara en dålig rådgivare. Allt eftersom åren går måste en kvinna som lever i världen inte bara bry sig mer om sitt andliga liv utan också — som en följd av detta — om sitt yttre. Naturligtvis på ett sätt som är i överensstämmelse med hennes ålder och omständigheter. Jag brukar skämta och säga att ju äldre en fasad blir, desto mera behöver den restaureras. Detta är råd från en präst. Ett gammalt spanskt ordspråk säger: En uppsnyggad hustru håller maken borta från främmande farstur.

Därför vågar jag säga att kvinnan i åttio procent av fallen bär ansvar för mannens otrohet eftersom hon inte förstått att vinna hans kärlek på nytt varje dag, att visa en älskvärd och tillgiven omsorg. En gift kvinnas uppmärksamhet bör i första hand ägnas åt man och barn, och mannen skall i sin tur koncentrera sig på hustrun och barnen. För att lyckas med detta krävs tid och ansträngning, och allt som kommer i vägen för denna uppgift är dåligt och bör inte tolereras.

Det finns inget som ursäktar att man inte uppfyller denna ljuva plikt. Arbetet utanför hemmet är ingen ursäkt, och inte heller det andliga livet. För om det andliga livet är oförenligt med de dagliga plikterna är det ingenting gott och behagar inte heller Gud. Den gifta kvinnans första uppgift är hemmet. Jag kommer ihåg en sång från mitt land som går såhär: Kvinnan som för kyrkans skull missköter sin kastrull, är till ena hälften ängel och till andra hälften djävul. Jag för min del anser henne vara helt och hållet djävul.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.

För att övergå till något mycket konkret: I Madrid öppnades nyligen en hushållsskola – där eleverna kan bo – som leds av kvinnliga medlemmar av Opus Dei. Denna skola vill ge en omfattande kvalificerad hushållsutbildning, inom ramen för en gemytlig familjeatmosfär. Vad kan en dylik verksamhet ha för betydelse i samhället?

Detta apostoliska verk är ett bland många som leds av medlemmar av Opus Dei i samarbete med andra som inte tillhör vår förening. Det huvudsakliga målet för dessa utbildningscentra är att ge dem som arbetar i hushållsyrken högre anseende, genom att hjälpa dem att göra sitt arbete till ett kvalificerat yrke. Jag säger ”kvalificerat yrke” för hushållsarbete är och skall utföras som ett riktigt yrke.

Låt oss inte glömma att man har undervärderat detta arbete och velat framställa det som något förödmjukande. Och det stämmer inte. Utan tvivel har levnadsvillkoren som följer detta yrke ofta varit förödmjukande. Och även idag är det så när de anställda underkastas nyckfulla och godtyckliga arbetsgivare som inte garanterar dem de mest elementära rättigheterna, betalar en dålig lön och inte visar någon kärlek. Man måste kräva att de får ett ordentligt arbetskontrakt, med tydliga och precisa garantier och man måste tydlig bestämma varje parts skyldigheter och rättigheter.

Förutom dessa juridiska garantier är det nödvändigt att den som utför denna tjänst är kvalificerad, har en passande yrkesutbildning. Jag säger tjänst, fastän detta ord inte är populärt i våra dagar, därför att varje verksamhet i samhället som utförs på rätt sätt är just detta, en underbar tjänst, vare sig det är hembiträdets arbete eller professorns eller domarens. Endast den som utför ett arbete uteslutande för sin egen skull utför inte en tjänst.

Arbetet i hushållet är mycket, mycket viktigt! Dessutom är alla arbeten lika mycket värda ur en övernaturlig synvinkel: det finns inte höga eller låga arbetsuppgifter, alla uppgifter som utförs av kärlek är höga. De som anses höga förlorar i värde om de inte utförs med ett kristet sinnelag. Däremot finns det skenbart obetydliga uppgifter som kan visa sig vara mycket viktiga på grund av den verkan de får.

För mig är det arbete som utförs av en av mina döttrar inom Opus Dei som arbetar i hushållet lika viktigt som det som utförs av en av mina döttrar som tillhör en adlig släkt. I båda fallen bryr jag mig endast om huruvida deras arbete blir ett medel för deras helgelse och andras helgelse. Hur viktigt ett arbete är beror på huruvida en kvinna i sitt arbete blir mer helig och om hon uppfyller det uppdrag hon har fått från Gud med större kärlek.

Inför Gud har alla samma ställning, vare sig man är universitetsprofessor, butikbiträde, sekreterare, arbetare eller lantbrukare: alla själar har lika värde. Men ibland är det så att enklare människors själar behagar Gud än mer, och alltid de som umgås mera innerligt med Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande.

Mycket kan uppnås med den nya skolan i Madrid. Den kommer att ge ett äkta och verkningsfullt bidrag till samhällets bästa på ett viktigt område; ett kristet arbete i hemmets hjärta som kommer att tillföra familjerna glädje, fridfullhet och förståelse. Jag skulle kunna tala i timmar om detta ämne, men det jag sagt räcker för att förklara att arbetet inom hushållet är en uppgift som jag anser vara av utomordentlig stor betydelse eftersom det kan åstadkomma mycket gott eller mycket ont i familjens mitt. Låt oss hoppas att skolan åstadkommer mycket gott. Det kommer inte att fattas kunniga och mänskligt värdefulla personer som med apostolisk iver förvandlar detta yrke till en glädjefull uppgift i många hem världen över.

Många olika faktorer samt uppmaningar och undervisning från Kyrkans läroämbete har skapat och främjat medvetenhet om behovet av att förbättra den sociala rättvisan. Det talas mycket om fattigdomens dygd som ett vittnesbörd för världen. Hur kan en hemmafru som framför allt skall se till att familjen har det bra, praktisera denna dygd?

Fattiga får ett glädjebud (Matt 11:6), läser vi i den heliga Skrift som ett av de tecken som pekar på Guds rikes ankomst. Den som inte älskar och utövar fattigdomens dygd äger inte Kristi anda. Detta gäller alla: eremiten som drar sig tillbaka till öknen liksom den vanlige kristne som lever mitt i samhället, vare sig han äger mycket av denna världens goda eller inte.

Detta är ett ämne som jag skulle vilja dröja kvar vid en stund eftersom fattigdomen inte alltid predikas på ett så sätt som gör det tydligt hur den skall appliceras på vars och ens liv. Vissa som utan tvivel är fulla av god vilja, men som inte riktigt har begripit tidens tecken, förkunnar en fattigdom som är resultatet av intellektuella grubblerier. Denna fattigdom visar sig i spektakulära yttre tecken samtidigt som den uppvisar stora inre brister — och ibland även yttre sådana.

Med ett uttryck av profeten Jesaja i åtanke — discite benefacere (Jesaja 1:17) — tycker jag om att säga att man måste lära sig att leva varje dygd, och kanske alldeles särskilt fattigdomens dygd. Man måste lära sig att leva den i sitt eget liv, annars blir den lätt till ett ideal som det skrivs spaltmetrar om, men som ingen tar på allvar i sitt eget liv. Vi måste visa att Herren inbjuder alla kristna till fattigdom, att det är en konkret kallelse som måste prägla varje människas liv.

Fattigdom handlar inte om elände och ännu mindre om smuts. Till att börja med är det inte så mycket de yttre livsvillkoren som hjärtats hållning som utmärker en kristen. Dessutom — och här närmar vi oss en mycket viktig punkt som är avgörande för förståelsen av lekmannakallelsen — kan inte fattigdomen enbart definieras som försakelse. Under vissa omständigheter kan den kristne bli ombedd att vittna om fattigdom genom att ge upp allt, genom att direkt utmana ett samhälle som har det materiella välståndet som ledstjärna, och på så sätt genom denna uppseendeväckande gest kungöra att ingenting är gott om man ger det företräde framför Gud. Men är detta det vittnesbörd som Kyrkan vanligtvis kräver av oss idag? Är det inte så att hon också ber oss avlägga ett tydligt vittnesbörd om kärleken till världen och om solidariteten med våra medmänniskor?

Ibland tänker man på fattigdomen med utgångspunkt i ordensfolkets sätt att leva den, vars plikt är alltid och överallt avlägga ett offentligt vittnesbörd. Men då riskerar man att missa att lekännens vittnesbörd har alldeles egna karaktärsdrag. Det skall avläggas inifrån, i vardagens enkelhet.

Varje vanlig kristen bör i sitt liv förena två krav som vid första anblicken kan verka oförenliga. Å ena sidan en verklig fattigdom som syns i handgripliga ting och som man kan röra vid. Den skall vara en bekännelse av Gudstro och ett tecken på att hjärtat inte är tillfredsställt med de skapade tingen utan längtar efter Skaparen, att det vill bli uppfyllt av Guds kärlek och sedan dela med sig av denna kärlek till alla. Å andra sidan skall den vanlige kristne vara en till bland sina medmänniskor, han skall delta i deras liv och glädjeämnen, han skall samarbeta med dem, älska världen och allt det goda som finns i världen, samt bruka de jordiska tingen för att lösa de problem som uppstår i det mänskliga livet. Han skall etablera andliga och materiella förutsättningar för att kunna främja personlig och social utveckling.

I stor utsträckning är det upp till var och en att förena dessa två krav. Förutsättningen är ett inre liv som hjälper oss att förstå vad Gud vill av oss i varje situation. Därför vill jag inte ge några fasta regler utan bara några allmänna riktlinjer med särskild tanke på familjemödrar.

Verklig fattigdom handlar till största delen om uppoffring, om förmågan att avstå från överflöd. Att inse vad som är överflödigt handlar inte så mycket om teoretiska regler som om att lyssna på vår inre röst som varnar oss när vi låter oss styras av egoism eller längtan efter överdriven bekvämlighet. Komfort, i dess positiva bemärkelse, betyder inte att frossa i lyx eller njutningar, utan att göra livet angenämt för den egna familjen och för omgivningen, så att alla kan tjäna Gud på ett bättre sätt.

Fattigdom består i att verkligen lösgöra sig från de jordiska tingen, att i glädje acceptera eventuella besvärligheter eller brist på möjligheter. Det består dessutom i att fylla dagen med en flexibel agenda, där det förutom den tid man ger åt de dagliga fromhetsövningarna finns tid för den vila man behöver, för umgänge med familjen, läsning, utövande av någon konstnärlig eller litterär hobby eller någon annan god fritidssysselsättning. Fattigdomen levs genom att vi fyller dagens timmar på ett nyttigt sätt, utför allt på ett så bra sätt som möjligt och iakttar ordning, punktlighet och gott humör. Med ett ord: det består i att hitta tillfällen att tjäna andra och att finna tid för sig själv, utan att glömma att alla män och kvinnor, inte bara de som är fattiga i fråga om det materiella, har en skyldighet att arbeta. Rikedom, välstånd är ett tecken på att man i ännu högre grad är skyldig att känna ansvar för hela samhället.

Kärleken ger uppoffringen mening. Varje mor vet vad det vill säga att offra sig för sina barn, det handlar inte om att ge dem några timmar av sin tid utan om att utge hela sitt liv. Detta innebär att alltid tänka på andra och att använda tillgångar så att man har något att erbjuda andra. Allt detta är aspekter av fattigdomen som garanterar att vi verkligen lösgör oss från de materiella tingen.

För en mor är det viktigt att inte bara själv leva på detta sätt, utan att också lära sina barn att göra det. Hon måste uppfostra dem och hjälpa dem att växa till i tron, i ett optimistiskt hopp och i kärlek. Hon måste lära dem att övervinna sin själviskhet och att frikostigt skänka av sin tid åt dem som är mindre gynnade och medverka i verksamheter, passande för deras ålder, som är uttryck för en mänsklig och gudomlig solidaritet.

Låt mig sammanfatta så här: var och en måste uppfylla sin egen kallelse. Den bästa förebilden för en sådan fattigdom har för mig alltid varit fäder och mödrar i barnrika och fattiga familjer som lever helt för barnen och i mödosam uthållighet drar försorg om hela familjen — ofta utan att berätta för någon om sin situation — och förmår skapa ett glädjefullt hem där alla lär sig älska, tjäna och arbeta.

Under intervjuns gång har Ni givit oss Er syn på det mänskliga livet i allmänhet och på kvinnans roll i synnerhet samt förklarat för oss hur den värderas enligt Opus Deis anda. Som avslutning skulle vi vilja be Er att förklara hur man bäst kan främja kvinnans deltagande i Kyrkans liv.

När jag nu skall besvara en sådan fråga kan jag inte dölja att jag — helt mot min vana — frestas att bli polemisk. Ett sådant språk används nämligen ofta med klerikala undertoner där ordet Kyrkan likställs med prästerskapet, med Kyrkans hierarki. Följaktligen förstås ”deltagande i Kyrkans liv” endast, eller huvudsakligen, som medverkan i församlingslivet eller i föreningar som utför hierarkins uppdrag och som aktivt deltagande i liturgin och så vidare.

De som tänker så glömmer i praktiken — även om de kanske förkunnar det i teorin — att Kyrkan omfattar hela Guds folk, alla de kristna. Överallt där det finns en kristen som försöker leva i Jesu namn, där är Kyrkan närvarande.

Därmed vill jag inte försöka minska vikten av kvinnans medverkan i de kyrkliga strukturerna. Denna medverkan anser jag vara oumbärlig. Jag har satsat hela mitt liv på att försvara lekmannakallelsen i hela sin fullhet, den kallelse som män och kvinnor som lever ett liv mitt i världen har. Och jag har velat främja ett totalt teologiskt och juridiskt erkännande av deras uppdrag i Kyrkan och i världen.

Jag vill bara påpeka att en del personer på ett orättfärdigt sätt vill begränsa denna medverkan, vilket vore fel. Jag vill framhäva att den kristne, man eller kvinna, kan uppfylla sitt särskilda uppdrag, även det som tillkommer honom eller henne inom den kyrkliga ramen, bara om de inte blir klerikaliserade, om de fortsätter att vara lekmän, vanliga människor som lever i världen och engagerar sig i de världsliga uppgifterna.

Uppgiften att göra Kristus närvarande i alla mänskliga verksamheter och att med sina liv vittna om att Gud älskar och vill rädda alla människor tillkommer miljontals kristna män och kvinnor som fyller hela jorden. Det bästa och viktigaste sättet varpå de kan delta i Kyrkans liv — och det sätt som alla andras slags deltagande också förutsätter — är att vara sanna kristna precis där de befinner sig i livet, på den plats där deras mänskliga kallelse har satt dem.

Jag blir väldigt rörd när jag tänker på så många kristna män och kvinnor som — kanske utan att ens tänka på det — framlever sina vanliga liv i all enkelhet och försöker fullgöra Guds vilja! Det är Kyrkans angelägna uppgift att i dessa kristna väcka en medvetenhet om deras livs sublima värde, att få dem att förstå att det skenbart betydelselösa har ett evigt värde, och att lära dem att lyssna mera uppmärksamt på Guds röst som talar till dem genom livets konkreta omständigheter och händelser. Det är det som Gud manar Kyrkan att göra.

Den kristnes uppgift består i att kristna hela världen inifrån och på det sättet visa att Kristus har frälst hela världen. I denna uppgift deltar kvinnan på sitt eget sätt genom att såväl i familjen som i all annan verksamhet hon utför förverkliga de särskilda förmågor som utmärker henne.

Det viktiga är således att hon — i enlighet med Jungfru Maria, som var kvinna, jungfru och moder — lever med blicken riktad mot Gud, och att hon upprepar fiat mihi secundum verbum tuum (Luk 1:38). — må det ske med mig som Du har sagt. På detta hänger nämligen troheten mot vars och ens personliga kallelse, som är unik och inte kan överlåtas till någon annan. Denna trohet gör oss till medarbetare i frälsningsverket som Gud utför i oss och i hela världen.