Texter på ämnet

Jag råder dig att någon gång försöka återvända … till början av din "första omvändelse" vilket kanske inte helt och hållet innebär att man blir som ett barn, men åtminstone är väldigt nära just det. I det andliga livet måste man låta sig ledas med fullt förtroende, utan rädsla eller falskhet. Man måste tala med absolut tydlighet om vad man har i huvudet och i själen.

Hur ska du ta dig ur den där ljumheten, den där beklagliga slappheten om du inte använder dig av de rätta medlen? Du kämpar mycket lite och när du anstränger dig, gör du det med viss ilska och förstämdhet, nästan som om du önskade att dina svaga ansträngningar inte skulle få någon verkan, för att rättfärdiga dig själv: för att inte ställa krav på dig och för att andra inte skall kräva mer av dig.

- Du gör det som du vill: inte det som Gud vill. Om du inte ändrar dig, på allvar, kommer du inte att bli lycklig och du kommer heller inte att få den frid som du nu saknar.

- Ödmjuka dig inför Gud och se till att vilja på riktigt.

Vilket slöseri med tid och vilket mänskligt perspektiv att låta allt bli taktik, som om det vore hemligheten bakom all effektivitet.

- De glömmer att Guds "taktik" är kärleken till nästan, Kärleken utan gränser: så överbryggade han den oändliga avgrund som människan genom synden öppnat mellan Himlen och jorden.

Var "brutalt" uppriktig i samvetsrannsakan, det vill säga, var modig. Var lika modig som när du tittar på dig själv i spegeln för att se var du har skurit dig eller smutsat ned dig, eller var du har fel som du måste åtgärda.

Jag måste varna dig mot ett knep som satan - ja, just så, med liten bokstav, för han förtjänar inte mer! - tillgriper då han använder sig av de mest naturliga omständigheter för att avleda oss lite eller mycket från den väg som leder till Gud.

Om du kämpar, och i ännu högre grad om du kämpar på riktigt, så får du inte förvånas om du blir trött eller måste "gå motsträvigt" utan andlig eller mänsklig tröst. Se här vad någon skrev till mig för ett tag sedan och som jag sparat med tanke på vissa som naivt tror att nåden inte tar hänsyn till naturen: "Fader, sedan några dagar är jag fruktansvärt lat och likgiltig när det gäller att följa min levnadsplan. Jag måste tvinga mig för att göra allt, och vad jag gör, gör jag med ett svagt inre engagemang. Be för mig, för att den här krisen snart skall gå över, för jag lider mycket av att tänka att jag skulle kunna avvika från vägen." - Jag svarade bara: Visste du inte att Kärleken kräver offer? Läs sakta Mästarens ord: "den som inte tar sitt kors cotidie - varje dag - är inte mig värd".

Och något senare: "Jag skall inte lämna er ensamma".

Herren tillåter din torka, som du tycker är så svår att bära, för att du skall älska honom mera, för att du bara skall förtrösta på honom, för att även du skall medåterlösa med det Korset, för att du skall träffa honom.

Djävulen verkar inte vara särskilt smart!, sade du till mig. Jag förstår inte varför han är så dum: ständigt samma bedrägerier, ständigt samma falskhet …

- Du har helt rätt. Men vi människor är ännu mindre smarta, och vi lär oss inte av andras misstag … Och satan räknar med allt det, för att fresta oss.

Vid ett visst tillfälle hörde jag att det ofta händer något underligt i stora slag. Trots att segern är given på förhand till följd av att den ena sidan är överlägsen till antalet man och till sin utrustning, händer det i stridens vimmel att nederlaget hotar på grund av en sektors svaghet. Då kommer bestämda order från den högsta ledningen, och bräscherna sluts i den flank som befann sig i svårigheter.

- Jag kom att tänka på dig och mig. Med Gud, som aldrig förlorar något slag, kommer vi alltid att segra.

Om du alltså, i kampen för heligheten, känner dig kraftlös, så lyssna på dina order, var lyhörd, låt dig bli hjälpt … för han misslyckas inte.

Du öppnade uppriktigt ditt hjärta för din föreståndare och talade i Guds närvaro … och det var underbart att se hur du själv fann svar på dina försök till undanflykter.

Må vi älska den andliga vägledningen!