Texter på ämnet

När försvaret av tron står på spel, hur kan man då både önska att inte misshaga Gud och att samtidigt inte stöta sig med omgivningen? De båda önskningarna utesluter varandra, antingen det ena eller det andra! Offret måste vara ett brännoffer: allt måste förbrännas …, även oron för "vad skall folk säga" och det som kallas rykte.

Nu förstår jag tydligt att den "heliga oförskämdheten" har djupa rötter i Evangeliet! Gör Guds vilja … och tänk på hur Jesus förtalades, bespottades, örfilades, fördes inför ynkliga människors domstolar … och teg! Föresats: att böja huvudet inför förolämpningar och - samtidigt som man räknar med den förnedring som utan tvekan kommer - fortsätta i det gudomliga uppdrag som vår Herres barmhärtiga Kärlek har velat anförtro åt oss.

Det är skrämmande vilken skada vi kan orsaka om vi på grund av att vi är rädda eller skäms inte visar oss som kristna i det dagliga livet.

Vissa människor ser ut som om de känner att de måste försvara sig, när de talar om Gud eller om apostolat. Kanske är det för att de inte har upptäckt värdet av mänskliga dygder, men däremot är rejält deformerade och fega på det andliga planet.

Det tjänar ingenting till att försöka vara omtyckt av alla. Missnöjda och människor som protesterar kommer det alltid att finnas. Hör hur väl det sammanfattas av den folkliga visdomen: "När det går bra för lammen, går det dåligt för vargarna".

Var inte som de som blir rädda för en fiende vars enda styrka är hans "aggressiva röst".

Du ger dig inte in i det där övernaturliga företaget för att - säger du - du är rädd för att inte vara folk till lags, eller för att göra något olyckligt misstag. - Om du tänkte mer på Gud, så skulle de där svepskälen försvinna.