Texter på ämnet

Bön är ödmjukheten hos en människa som erkänner sitt djupa elände och Guds storhet. Hon vänder sig till honom och tillber honom, som en som förväntar sig allt från honom och ingenting från sig själv.

Tron är förnuftets ödmjukhet, som avstår från sitt eget omdöme och faller ned inför Kyrkans avgöranden och auktoritet.

Lydnad är viljans ödmjukhet, som underkastar sig vad andra vill, för Guds skull.

Kyskhet är köttets ödmjukhet, som underordnar sig anden.

Yttre "självtukt" är sinnenas ödmjukhet.

Botgöring är alla lidelsers ödmjukhet, som offras åt Herren.

- Ödmjukhet är sanningen längs den asketiska kampens väg.

Vad väl genomtänkt den där personens bön var då han sade: Herre, överge mig inte. Du ser väl att det finns "en annan" som drar mig i fötterna?

Sann bön, den som absorberar hela individen, gynnas inte så mycket av öknens ensamhet som av inre samling.

Tappa inte modet: hur ovärdig den som ber än är och hur ofullkomlig bönen än blir, så hör Gud den alltid, om den är ödmjuk och uthållig.

Herre, jag förtjänar inte att du lyssnar på mig, för jag är ond, sade en ångerfull människa. Men han tillade: Men … hör nu på mig quoniam bonus - för Du är god.

Efter att ha sänt ut sina lärjungar för att predika, samlade Herren dem när de hade kommit tillbaka och inbjöd dem att följa med honom till en öde trakt för att de skulle kunna vila … Tänk vad Jesus kan ha frågat dem och vad han kan ha berättat för dem! Nå … Evangeliet är fortfarande aktuellt.