Texter på ämnet

När din egoism avlägsnar dig från det gemensamma strävandet efter människornas sunda och heliga välfärd, när du blir beräknande och inte rörs av din nästas materiella eller moraliska elände, måste jag säga dig något mycket hårt för att du skall reagera: om du inte känner ett välsignat broderskap med medmänniskorna, dina bröder, och lever utanför den stora kristna familjen, är du ett stackars hittebarn.

Det är tråkigt att se vad somliga anser vara gåvor för fromma ändamål: ett par slantar eller några gamla kläder. Det verkar som om de inte hade läst evangeliet.

Tveka inte: hjälp folk att så verksamt forma sin tro och sin styrka, att de redan i detta livet frikostigt lösgör sig från vad de behöver.

- Förklara för dem som slöar att det även ur jordisk synvinkel inte är särskilt ädelt eller elegant att vänta till slutet, då man självfallet inte kommer att kunna ta med sig något.

"Den som lånar ut, får inte tillbaka: Får han tillbaka, får han inte allt: Får han allt är det inte samma sak: Är det samma sak, blir han en dödsfiende."¹

Hur skall man då förhålla sig? Ge! Utan att vara beräknande och alltid för Guds skull. Då kommer du även mänskligt sett att leva närmare människorna och bidra till att det finns färre otacksamma människor.

Jag såg hur den där enkle mannen rodnade, nästan med tårar i ögonen. Han gav frikostigt av hederligt intjänade pengar till välgörande ändamål och hade fått veta att "de goda" påstod att han hade dubbla avsikter.

Med den naivitet som är typisk för nybörjare i dessa strider för Gud, klagade han: "De ser att jag offrar mig … och ändå ger de sig på mig!"

- Jag talade lugnt med honom: han kysste mitt krucifix och hans naturliga ilska övergick i frid och glädje.

Hominem non habeo - Jag har ingen som kan hjälpa mig. Det kan olyckligtvis många andligt sjuka och lama hävda, som skulle kunna tjäna Gud … och som borde tjäna honom.

Herre: låt människorna aldrig lämna mig oberörd.

Massorna har gått och fortsätter att gå längs "det berättigade missnöjets" stig.

Det gör ont … men vad många av de andligt eller materiellt behövande det är som har blivit förbittrade på grund av oss!

- Vi måste ännu en gång föra ut Kristus bland fattiga och enkla människor: det är just bland dem som han trivs bäst.

Lärare: var angelägen om att på kort tid få dina elever att förstå det som tog dig själv timmar av studier att se tydligt.

Så trångsynta de människor är som ivrigt bevakar sin "skadeförteckning"! … Det är omöjligt att leva tillsammans med sådana stackare.

Den sanna kärleken omnia suffert - bär allt - och gör inga förteckningar, varken över "ständiga och nödvändiga" tjänster som den utför, eller över förolämpningar som den får tåla.

Okej, jag håller med. Den där personen har uppfört sig illa, hans uppförande är klandervärt och ovärdigt. Han visar sig inte besitta några goda egenskaper.

- Mänskligt sett förtjänar han bara förakt!, tillade du.

- Jag vidhåller att jag förstår dig, men jag håller inte med om ditt sista påstående. Det där småaktiga livet är heligt: Kristus har dött för att återlösa det! Om han inte föraktade det, hur kan du då våga göra det?

Ju större myndighet man har, desto mer kan man efterskänka. En vanlig domare måste döma - även med hänsyn till förmildrande omständigheter - en åtalad som befunnits vara skyldig och har erkänt Ett lands högsta myndigheter kan ibland benåda eller utfärda amnestier. Gud förlåter alltid en ångerfull själ.

"Jag känner vissa män och kvinnor som inte ens har styrkan att be om hjälp", sade du till mig med besvikelse och sorg. - Överge dem inte: din vilja att rädda dig själv och att rädda dem kan komma att bli utgångspunkten för deras omvändelse. Dessutom, om du tänker efter kommer du att inse att någon räckte även dig sin hand.

Människorna i det landet - så långt från Gud, så förvirrade - har påmint dig om Mästarens ord: "som får utan herde".

- Och du kände att även ditt innersta fylldes av medlidande …: bestäm dig, där du befinner dig, för att ge ditt liv som ett brännoffer för alla.