Texter på ämnet

Jag håller med: du bör ägna dig åt "dem". Men det första du skall ägna dig åt är dig själv, ditt inre liv. För annars kommer du inte att kunna tjäna dem.

Grunden för vår verksamhet som medborgare — som katolska medborgare — är ett intensivt inre liv: att faktiskt och verkligt vara män och kvinnor som gör sin dag till en oavbruten dialog med Gud.

Av Jesu Kristi liv i det fördolda bör du dra följande slutsats: att inte ha bråttom … trots att det är vad du har!

Det vill säga, först av allt kommer det inre livet; resten, apostolatet, allt apostolat, är en naturlig konsekvens.

Om fromheten saknas — detta band som binder oss hårt vid Gud och, för hans skull, vid våra medmänniskor, för att vi ser Kristus i dem — är splittring oundviklig och all kristen anda går förlorad.

Utan inre liv, utan utbildning, finns det varken något verkligt apostolat eller några fruktbara verk: arbetet blir instabilt och rentav fiktivt.

Vilket ansvar har inte Guds barn! Vi bör hungra och törsta efter Honom och hans lära.

Likforma dig inte med småborgerligheten, för — om du blir småborgerlig — blir du ett hinder, du omvandlar dig till barlast för apostolatet, och framförallt blir du en orsak till smärta för Kristi hjärta!

Avstå inte från att utöva ett apostolat, överge inte heller din ansträngning att arbeta på bästa möjliga sätt, försumma inte ditt fromhetsliv.

Resten kommer Herren att göra.

Vi katoliker bör gå genom livet som apostlar: med Guds ljus, med Guds salt. Utan rädsla, naturligt, men med ett sådant inre liv, med en sådan förening med Herren, att vi kan utstråla ljus, att vi kan undvika förruttnelse och mörker, att vi kan sprida den kristna lärans fridfullhet och effektivitet.