Texter på ämnet

För oss är frälsningens dag kommen, evigheten. Ännu en gång hör man den gudomlige Herdens visslingar som kallar, de kärleksfulla orden — vocavi te nomine tuo — jag har kallat dig vid ditt namn.

Som vår mor, kallar han oss vid namn. Och ännu mer än så: vid det kära, familjära smeknamnet. Där inne, i själens djup, kallar han och man bör svara: Ecce ego, quia vocasti me — här är jag, du kallade ju på mig, och den här gången har jag bestämt mig för att inte låta tiden rinna förbi, som vatten rinner av klapperstenar utan att lämna spår.

Det är nödvändigt att erbjuda Herren Abels offer. Ett offer av ungt och mört kött, det bästa i hjorden: av sunt och heligt kött; av hjärtan som bara har en kärlek: Dig, min Gud; av förstånd som har formats av djupgående studier, som vill underordna sig din Vishet; av barns själar, som inte tänker på annat än att behaga dig.

Herre, ta redan nu emot detta väldoftande offer.

Man bör kunna ge sig själv, brinna inför Gud som en lampa som man sätter på hållaren, så att den upplyser de människor som vandrar i mörker; liksom de lampor som brinner vid altaret och som förbrukas helt och hållet medan de avger sitt ljus.

Heligheten består inte i att utföra stora uppgifter. — Den består i att kämpa för att livet inte skall slockna på det övernaturliga planet: låta sig förbrännas tills ingenting är kvar, tjäna Gud på den sista platsen … eller den första: på den plats dit Herren kallar dig.

Skaffa dig inga andra skyldigheter än … att verka för Guds ära, hans Kärlek, hans apostolat.

Herre, gör så att jag från och med nu blir en annan: inte längre "jag" utan "den" som du vill att jag skall vara.

Låt mig inte neka dig något som du ber mig om. Lät mig kunna be. Låt mig kunna lida. Låt mig inte bekymra mig om någonting annat än din ära. Må jag ständigt känna din närvaro.

Låt mig älska Fadern. Låt mig längta efter dig, min Jesus, i en ständig kommunion. Låt den helige Ande upptända mig.

I en kristens liv bör "allt" vara för Gud: även de personliga svagheterna — när de korrigerats! Herren förstår och förlåter.

När Herren kallade de första apostlarna, befann de sig i en gammal båt och med trasiga nät, som de höll på att laga. Herren sade till dem att de skulle följa honom; statim — genast — relictis omnibus — lämnade de allt — allt! — och följde honom …

Ibland händer det att vi — som vill efterlikna dem — inte lyckas lämna allt, utan fortsätter att vara fästa vid någonting i våra hjärtan, ett fel i våra liv, som vi inte vill göra upp med och offra till Herren.

Kommer du att rannsaka ditt hjärta på djupet? Det skall inte finnas kvar någonting i det som inte är Hans; annars älskar vi honom inte på riktigt, varken du eller jag.

Varför försöker du inte att sätta hela ditt liv i Guds tjänst: arbete och vila, tårar och glädjeämnen?

Du kan … och du bör!

Vi lever inte för denna värld eller för vår heder, utan för Guds heder, för Guds ära, för att tjäna Gud: det är vad som driver oss!

När Jesus dog på Korset var han trettiotre år gammal. Ungdom är ingen ursäkt!

Dessutom, för var dag som går, lämnar du ungdomen allt längre bakom dig … även om du tillsammans med Honom kommer att ha hans eviga ungdom.

Var tacksam av hela ditt hjärta gentemot Herren för de beundransvärda … och fruktansvärda förmögenheter, intelligensen och viljan, som han har velat skapa dig med. De är beundransvärda, för de gör dig lik honom; fruktansvärda, för det finns människor som vänder dem mot sin Skapare.

För att sammanfatta den tacksamhet som vi känner som Guds barn, vill jag, nu och alltid, säga så här till denne vår Fader: Serviam! — jag vill tjäna!