Texter på ämnet

Gud är min Fader! Om du begrundar denna trösterika tanke kommer du inte att kunna slita dig från den!

Jesus är min närmaste vän (ännu en underbar upptäckt), som älskar mig med hela sitt hjärtas gudomliga galenskap.

Den helige Ande är min tröstare, som leder mig längs hela den väg jag går. Tänk noga på det. Du tillhör Gud … och Gud tillhör dig.

Herre, vi trivs bra i din sårade hand. Håll hårt om oss! Krama oss så hårt att vi förlorar allt jordiskt elände, så att vi renas, så att vi flammar upp, så att vi känner oss indränkta i ditt blod!

Och kasta oss sedan långt, långt bort — hungrande efter skörd — i en ständigt fruktbarare sådd, av kärlek till dig.

Jag känner mig som en stackars sparv som är van vid att bara flyga korta sträckor från ett träd till ett annat eller, på sin höjd, upp till en balkong på tredje våningen … En dag lyckas den nå upp till taket på ett litet hus som är allt annat än en skyskrapa …

Men plötsligt rycks vår lilla fågel med av en örn som misstog den för en unge av sitt eget släkte. I dess mäktiga klor förs sparven allt högre och högre upp, över jordens berg, över bergens snötäckta toppar, över de vita, blå och rosa molnen, allt högre och högre tills den kan se rakt in i solen … och då släpper örnen vår lilla fågel och säger: Iväg med dig. Flyg! …

Herre, må jag aldrig mer flyga strax över marken. Må jag alltid vara upplyst av den gudomliga solens strålar — Kristus — i eukaristin! Må min färd inte avbrytas förrän jag vilar i ditt hjärta.

Förnya varje dag en verkningsfull önskan att utplåna dig, att förneka dig själv, att glömma dig själv, att vandra in novitate sensus, med ett nytt liv, genom att byta vårt elände mot all Guds dolda och eviga storhet.

Du lever glad, mycket lycklig, även om du ibland känner ett sting av nedstämdhet och till och med nästan oavbrutet kan uppleva en verklig, kvardröjande sorgsenhet. Denna glädje och denna beklämning kan samexistera, var och en i sin männi­ska: den förra i den nya människan, den senare i den gamla.

Beundra denna tröstande paradox som kännetecknar de kristnas tillvaro: vår egen eländighet är vad som får oss att ta vår tillflykt till Gud, att "bli gudomliggjorda", och med Honom förmår vi allt.

Ägnar jag mer uppmärksamhet åt småsaker och trivialiteter som jag inte behöver tacka för något, som jag inte förväntar mig någonting av, än åt Gud? Vem är jag tillsammans med när jag inte är tillsammans med Gud?

Var tacksam mot Jesus för den tillförsikt han ger dig! För det är inte envishet: det är Guds ljus, som gör att du står fast som en klippa medan andra, som får spela en bedrövlig roll — trots att de är så goda — förefaller sjunka ned i sanden … eftersom de saknar trons grund.

Be Herren att de krav som trons dygd ställer blir uppfyllda i ditt och i allas liv.

Du vet inte om du har gjort framsteg eller hur mycket … Vad har du för nytta av sådana beräkningar? …

Det viktiga är att du är uthållig, att ditt hjärta brinner som av eld, att du får mera ljus och ser vidare horisonter … Att du arbetar ivrigt för våra intentioner, att du anar dem — trots att du inte känner till dem — och att du ber för dem alla.

Vi kan aldrig tillskriva oss själva den kraft som tillhör Jesus som går förbi bland oss. Herren tar vägen förbi och förändrar själar när vi följer honom sida vid sida med ett och samma hjärta, ett och samma sinnelag, en och samma önskan att vara goda kristna; men det är Han, inte du och inte jag. Det är Kristus som går förbi!

Dessutom stannar han i våra hjärtan — i ditt och i mitt! — och i våra tabernakel.

Det är Jesus som går förbi och Jesus som stannar. Han stannar i dig, i var och en av er och i mig.

Var generös! Be inte Jesus om tröst i något enda fall!

Varför? frågade du mig. Därför, svarade jag, att du vet mycket väl att även om det verkar som om vår Gud är avlägsen, vistas han i din själs centrum och ger en gudomlig innebörd åt hela ditt liv.