Texter på ämnet

Det är jul. Åter minns vi de olika händelser och omständigheter som utgör ramen för Guds Sons födelse, och våra blickar fästs på grottan i Betlehem och på hemmet i Nasaret. Maria, Josef och Jesusbarnet intar nu på ett mycket speciellt sätt den viktigaste platsen i våra hjärtan. Vad säger oss det samtidigt enkla och underbara liv som den heliga Familjen levde och vad kan vi lära oss av det?

Här vill jag först och främst göra ett av många tänkbara överväganden. Jesu födelse innebär, såsom det anges i den heliga Skrift, att tiden var inne, den tid som Gud valt för att på ett fullständigt sätt uppenbara sin kärlek till människorna genom att ge oss sin egen Son. Guds vilja uppfylls under helt normala och vardagliga förhållanden: en kvinna som föder ett barn, en familj, ett hus. Guds allmakt, Guds härlighet når oss genom det mänskliga och förenas med det mänskliga. Sedan dess vet vi kristna att vi med Guds nåd kan och bör helga livets alla hederliga verksamheter. Det finns inte någon situation i vårt jordeliv, hur liten och vardaglig den än kan tyckas vara, som inte kan bli till ett tillfälle att möta Kristus och ett steg på väg mot himmelriket.

Det är därför inte underligt att Kyrkan jublar och gläder sig då hon betraktar det enkla hem som tillhörde Jesus, Maria och Josef. Det är glädjande – säger vi i ottesången på den heliga Familjens dag – att minnas det lilla huset i Nasaret och det enkla liv som levdes i det, att lovsjunga den ödmjuka enkelhet som omgav Jesus, hans liv i det fördolda. Det var där han som barn lärde sig Josefs yrke, där växte han i år och deltog i arbetet som hantverkare. Vid honom satt hans ljuva moder, vid Josefs sida levde hans älskade hustru, lycklig över att kunna hjälpa honom och erbjuda honom sin omsorg.

Då jag tänker på kristna hem, tycker jag om att föreställa mig dem ljusa och glädjefyllda, som den heliga Familjens hem var. Julens budskap återljuder med kraft: Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden åt människor som har hans välbehag. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, skriver Aposteln: den frid som kommer av att veta att vi är älskade av Gud, vår Fader, införlivade med Kristus, försvarade av Jungfru Maria och beskyddade av den helige Josef. Detta är det stora ljus som lyser upp vårt liv och som även i våra svårigheter och i vårt personliga elände får oss att gå oförfärat framåt. Varje kristet hem borde vara en fridens oas i vilken det bortom vardagens små motgångar går att uppfatta en intensiv och uppriktig tillgivenhet samt en djup frid till följd av en äkta tro som omsätts i gärningar.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.

Assumpta est Maria in coelum, gaudent angeli. Gud har upptagit Maria, till kropp och själ, i himlen. Änglarna och människorna gläds. Varför känner vi i dag denna innerliga glädje, med hjärtat som nästan verkar vilja hoppa ur bröstet och själen översvämmad av frid? Det är för att vi firar vår moders förhärligande och det är naturligt att vi som är hennes barn på ett alldeles särskilt sätt gläds åt att se hur den heliga Treenigheten ärar henne.

Kristus, hennes helige Son, vår bror, gav oss henne till att vara vår moder på Kalvarieberget, då han sade till den helige Johannes: Där är din mor. Och vi tog emot henne tillsammans med den älskade lärjungen i den stunden av oerhörd bedrövelse. Den heliga Maria tog oss till sig i smärtan, då den gamla profetian gick i uppfyllelse: genom din egen själ skall det gå ett svärd. Vi är alla hennes barn, hon är hela mänsklighetens moder. Och nu firar mänskligheten minnet av hennes obeskrivliga upptagning i himlen: Maria tas upp i himlen, dotter till Gud Fader, moder till Gud Son, Gud den helige Andes brud. Större än henne är endast Gud.

Kärlekens mysterium

Detta är ett kärlekens mysterium. Det mänskliga förståndet förmår inte förstå det. Endast tron lyckas förklara hur en skapad varelse kan ha upphöjts till en så stor värdighet, till att stå i centrum för Treenighetens kärlek och behag. Vi vet att det är en gudomlig hemlighet. Men eftersom det rör sig om vår moder, vill vi gärna veta mer – om man kan säga så – än om andra av trons sanningar.

Hur hade vi handlat, om vi hade kunnat välja vår mor? Jag tror att vi hade valt den vi har, och fyllt henne med alla tänkbara nådegåvor. Just det gjorde Kristus: eftersom han är allsmäktig, allvis och kärleken själv, förverkligade hans makt allt det han ville.

Hör här hur de kristna sedan länge förklarat det på detta sätt: Det var passande – skriver den helige Johannes från Damaskus – att hon, som i förlossningen hade behållit sin jungfrulighet intakt, skulle behålla sin kropp utan förgängelse efter döden. Det var passande att hon, som i sitt liv hade burit Skaparen som gjort sig till ett barn, skulle leva i Guds boningar. Det var passande att Guds brud skulle träda in i det himmelska huset. Det var passande att hon, som hade sett sin Son på korset, och då i sitt hjärta erfor det lidande som hon hade befriats från under förlossningen, skulle betrakta honom sittande på Faderns högra sida. Det var passande att Guds moder skulle besitta det som hör till hennes Son och att hon av alla människor skulle hedras som Guds moder och tjänarinna.

Teologerna har ofta formulerat ett liknande argument, avsett att på något sätt omfatta innebörden av all denna nåd som Maria har iklätts och som kulminerar med upptagningen i himlen. De säger: Det var passande, Gud kunde göra det, därför gjorde han det också. Det är den tydligaste förklaringen till varför Herren beviljade sin moder, från det första ögonblicket av hennes obefläckade avlelse, alla hennes privilegier. Hon var fri från Satans makt, hon är vacker – tota pulchra! – fläckfri, ren till själ och kropp.

Att efterlikna Maria

Vår moder är en modell för hur man skall besvara nåden, och då vi betraktar hennes liv, kommer Herren att ge oss ljus så att vi kan gudomliggöra vårt dagliga liv. Under året, då vi firar marianska högtider, och under flera tillfällen under vardagen tänker vi kristna många gånger på den heliga Jungfrun. Om vi tar vara på dessa ögonblick, om vi tänker på hur vår moder skulle ha handlat i de uppgifter som vi har att utföra, kommer vi undan för undan att lära oss, och vi kommer till slut att likna henne, som barn liknar sina mödrar.

Först och främst skall vi ta efter hennes kärlek. Kärleken till nästan är inte enbart en fråga om känslor: den bör uttryckas i ord, men framför allt i handlingar. Den heliga Jungfrun sade inte enbart fiat, utan omsatte i varje stund detta fasta och oåterkalleliga beslut i handling. Så skall även vi göra. När vi sporras av kärlek till Gud och erfar vad han vill, bör vi anstränga oss för att vara trogna, lojala och att vara det på ett handlingskraftigt sätt: för inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.

Vi måste ta efter hennes naturliga och övernaturliga elegans. Hon är en privilegierad varelse i frälsningshistorien: i Maria blev Ordet kött och tog sin boning ibland oss. Hon var ett milt vittne, som förblev dolt. Hon tyckte inte om att prisas, för hon eftersträvade inte att själv äras. Maria närvarar vid sin Sons barndoms mysterier, som är normala mysterier, om man nu kan säga så: vid de stora miraklen och folkmassans hyllningar drar hon sig undan. I Jerusalem, då Kristus – ridande på en ungåsna – hyllas som konung är Maria inte där. Men hon framträder åter vid korset, då alla andra flyr. Detta sätt att handla visar – utan att vara utstuderat – på hennes storhet, på hennes själs djup och helighet.

Om vi försöker lära oss genom att följa hennes exempel i att lyda Gud, kommer vi att kunna lära oss att tjäna finkänsligt och samtidigt uppträda värdigt. I Maria finns inte ett spår av de oförståndiga jungfrurnas attityd, vilka lyder, men enfaldigt. Vår Fru lyssnar uppmärksamt på vad Gud begär, reflekterar över det hon inte förstår, frågar vad hon inte vet. Sedan hänger hon sig helt åt att göra Guds vilja: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Är det inte underbart? Den heliga Maria, en läromästarinna för hela vårt handlande, lär oss nu att det inte är förnedrande att tjäna Gud, att man därigenom inte underkuvar sitt samvete: hon påverkar oss i vårt innersta så att vi upptäcker Guds barns frihet.

Ett enda recept: personlig helighet

Den bästa vägen för att aldrig förlora den apostoliska djärvheten, längtan efter att effektivt tjäna alla människor, är helt enkelt ett fullständigt liv av tro, hopp och kärlek, kort sagt, helighet. Jag finner inget annat recept än detta: personlig helighet.

I dag firar vi, förenade med hela Kyrkan, Guds moders, dotters och bruds triumf. Och på samma sätt som vi gladdes under påsktiden över Herrens uppståndelse på tredje dagen efter hans död, gläds vi nu åt att Maria, efter att ha åtföljt Jesus från Betlehem ända till korset, står vid honom till kropp och själ, förhärligad för evigt. Detta är den hemlighetsfulla frälsningsordningen. Det var nödvändigt att vår Fru, som på ett fullständigt sätt blev delaktig i vårt frälsningsverk, skulle följa sin Son på nära håll: i fattigdomen i Betlehem, i det fördolda vanliga arbetet i Nasaret, i uppenbarandet av hans gudom i Kana i Galileen, i förnedringen i hans gudomliga lidande och offer på korset och i den eviga saligheten i paradiset.

Allt detta påverkar oss direkt, för denna övernaturliga vandring måste även bli vår väg. Maria visar oss att denna väg är framkomlig, att den är säker. Hon har gått före oss i Kristi efterföljd och vår moders förhärligande gör det möjligt för oss att hysa ett fast hopp om vår egen frälsning. Det är därför vi kallar henne spes nostra och causa nostrae laetitiae, vårt hopp och orsak till vår glädje.

Vi får aldrig sluta hoppas på att bli heliga, att acceptera Guds uppmaningar, att hålla ut ända till slutet. Gud som har påbörjat sitt helgelseverk i oss kommer att slutföra det. För om Herren är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?

Denna högtid är en uppmaning till oss att vara glada. Det fasta hoppet om vår personliga helgelse är en gåva från Gud, men människan kan inte förbli passiv. Minns Kristi ord: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Förstår ni? Korset varje dag. Nulla dies sine cruce!, ingen dag utan kors: ingen dag, utan att vi tar på oss Herrens kors, utan att vi accepterar hans ok. Därför har jag heller inte undvikit att påminna er om att uppståndelsens glädje är en konsekvens av korsets smärta.

Men var inte rädda, Herren själv har sagt oss: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Kom – tillägger den helige Johannes Chrysostomos – inte för att avlägga räkenskap, utan för att befrias från era synder. Kom, för jag behöver inte den ära ni kan ge mig: jag behöver er frälsning … Var inte rädda då ni hör mig tala om ett ok, för det är skonsamt. Var inte rädda om jag talar om en börda, för den är lätt.

Vår personliga helgelses väg går dagligen via korset: det är inte en olycklig väg, för Kristus själv hjälper oss och med honom kan man inte vara sorgsen. In laetitia, nulla dies sine cruce!, tycker jag om att upprepa: med själen uppfylld av glädje, ingen dag utan kors.