Texter på ämnet

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Den mänskliga kärleken är helig

Makarnas rena och klara kärlek är en helig verklighet som jag som präst välsignar med mina båda händer. Den kristna traditionen har ofta hävdat att Jesu närvaro vid bröllopet i Kana är en bekräftelse på äktenskapets gudomliga värde: Vår Frälsare gick till det bröllopet – skriver Kyrillos av Alexandria – för att helga människolivets ursprung.

Äktenskapet är ett sakrament som gör två kroppar till ett enda kött. I teologin fastslås med ett kraftfullt uttryck att sakramentets materia utgörs av parternas egna kroppar. Herren helgar och välsignar mannens kärlek till kvinnan och kvinnans till mannen. Han har velat att inte bara deras själar, utan även deras kroppar skall förenas. Ingen kristen, vare sig han är kallad till äktenskapet eller inte, kan därför förakta denna förening.

Skaparen har skänkt oss förståndet, likt en gnista av Guds förstånd som tillsammans med vår fria vilja, en annan av Guds gåvor, gör det möjligt för oss att inhämta kunskap och att älska. Han har även givit våra kroppar förmågan att alstra liv och därigenom låtit oss ta del av sin skapande kraft. Gud har velat använda sig av den äktenskapliga kärleken för att sätta nya barn till världen och låta Kyrkan växa. Sexualiteten är därför inte någonting skamligt, utan en gudomlig gåva som är uppenbart avsedd att tjäna livet, kärleken, fruktsamheten.

Det är i detta sammanhang och mot denna bakgrund som den kristna sexualläran skall ses. Vår tro ignorerar inte någonting i denna värld som är vackert, generöst eller sant mänskligt. Den lär oss att vi inte får leva i ett egoistiskt sökande efter njutning, eftersom endast försakelser och uppoffringar leder till sann kärlek. Gud har älskat oss och uppmanar oss att älska honom och andra med den sanning och äkthet som han älskar oss med. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det, skrev den helige Matteus i sitt evangelium med ett uttryck som förefaller paradoxalt.

Personer som ständigt bekymrar sig om sig själva, som i sitt handlande ständigt söker sin egen tillfredsställelse framför allt annat, sätter sin eviga frälsning på spel och blir oundvikligen olyckliga och eländiga redan i detta livet. Endast den som glömmer sig själv och ger sig hän åt Gud och åt sina medmänniskor – även inom äktenskapet – kan vara lycklig på denna jord, med en glädje som är en förberedelse för och en föraning om himlen.

Under vårt jordeliv är smärtan kärlekens prövosten. Mycket konkret skulle man kunna säga att det inom äktenskapet finns en rät- och en avigsida. Å ena sidan finns glädjen av att veta att man är älskad, entusiasmen i att bilda och försörja en familj, den äktenskapliga kärleken, trösten i att se barnen växa. Å andra sidan finns sorger och motgångar, tidens gång som sliter på kroppen och kan göra människor bittra till sin karaktär, den skenbara monotonin i dagar som hela tiden tycks likadana.

Den som tror att kärleken och glädjen ger vika inför dessa svårigheter måste ha en mycket inskränkt uppfattning om äktenskapet och om mänsklig kärlek. Det är nämligen just då, när de känslor som uppfyllde makarna avslöjar sitt sanna väsen, som självutgivelsen och ömheten förstärks och tar sig uttryck i en äkta och djup tillgivenhet som är starkare än döden.

Respekt och kärlek till nästan

I början av betraktelsen förvånades vi över Jesu lärjungars inställning till den blindfödde. De resonerade i enlighet med det olyckliga talesättet "Tänker du illa om någon, så har du säkert rätt". Senare, när de väl lärt känna Mästaren bättre, när de inser vad det innebär att vara kristen, grundas deras omdömen på förståelse.

I varje människa – skriver den helige Thomas av Aquino – finns något drag som gör att vi kan anse henne vara överlägsen oss i enlighet med Apostelns ord: ”var ödmjuka och sätt andra högre än er själva” (Fil 2:3). I den andan skall alla människor hedra varandra. Ödmjukheten är den dygd som får oss att upptäcka att de tecken vi visar på respekt för en människa – hennes heder, goda tro eller privatliv – inte bara är yttre konventionalism, utan de första tecknen på kärlek till nästan och rättvisa.

Den kristna kärleken till nästan består inte bara i bistånd till ekonomiskt behövande. Framför allt försöker den respektera och förstå varje individ som sådan i dess inneboende värdighet som människa och Skaparens barn. Personangrepp – angrepp mot personens rykte eller heder – visar därför att den som utför dem inte bekänner eller utövar vissa sanningar som hör till vår kristna tro, och under alla omständigheter tyder de på en brist på verklig kärlek till Gud. Den kärlek med vilken vi älskar Gud och nästan är en och samma dygd, eftersom skälet till att vi älskar nästan är just Gud, och vi älskar Gud när vi älskar vår nästa med kristlig kärlek.

Jag hoppas att vi kan dra mycket praktiska konsekvenser av denna stund av samtal i Herrens närvaro. Först och främst föresatsen att inte döma andra, att inte förolämpa ens genom att tvivla om deras goda avsikter, att dränka det onda i ett överflöd av godhet genom att i vår omgivning sprida lojalt umgänge, rättvisa och frid.

Låt oss även bestämma oss för att aldrig låta oss nedslås om vårt uppriktiga handlande missförstås av andra, om det goda vi – med Herrens hjälp – försöker göra vantolkas och vi, efter en orättvis dom över våra intentioner, tillskrivs onda avsikter eller svekfullt och bedrägligt handlande. Låt oss alltid förlåta, med ett leende på läpparna. Låt oss tala tydligt, utan agg, när vårt samvete säger oss att vi bör tala. Och låt oss lämna allt i Guds, vår Fars, händer, med en gudomlig tystnad – Iesus autem tacebat, Jesus teg – om det rör sig om personangrepp, hur brutala och oanständiga de än är. Låt oss endast bry oss om att göra goda gärningar, som han kommer att få att lysa för människorna.

Att vara apostel för apostlar

Att fylla världen med ljus, att vara salt och ljus: så har Herren beskrivit sina lärjungars uppdrag. Att föra det glada budskapet om Guds kärlek till världens yttersta gränser. Alla vi kristna måste, på ett eller annat sätt, ägna våra liv åt just detta.

Och mer än så: vi måste sträva efter att inte vara ensamma, vi måste uppmuntra andra att bidra till det gudomliga uppdraget att föra glädje och frid till människornas hjärtan. För med er andra, i den takt ni gör framsteg, skriver den helige Gregorius den store, önska ha följeslagare längs er vandring till Herren.

Men ni måste tänka på att cum dormirent homines, medan alla låg och sov, kom den som sådde ogräs, säger Herren i en liknelse. Vi människor riskerar ständigt att falla offer för egoismens och ytlighetens sömn, att fästa vårt hjärta vid tusentals flyktiga erfarenheter utan att fördjupa oss i de jordiska företeelsernas verkliga innebörd. Sannerligen är den något ont, denna sömn som kväver människans värdighet och gör henne till en slav under sina sorger!

Det finns emellertid något som måste smärta oss mer än allt annat: fallet med de kristna som skulle kunna ge mer men inte bestämmer sig för att göra det, som skulle kunna hänge sig helt och fullt, leva sin kallelse till att vara Guds barn i alla dess konsekvenser, men som inte vill vara generösa. Det måste smärta oss, för trons nåd har inte givits oss för att förbli dold, utan för att lysa för människorna. Dessutom står sådana människors timliga och eviga lycka på spel. Det kristna livet är ett gudomligt underverk, med löften om omedelbar tillfredsställelse och sinnesro, på villkor att vi förmår uppskatta Guds gåva och vara generösa utan att snåla.

Det är därför nödvändigt att väcka dem som kanske fallit i denna onda dvala: påminna dem om att livet inte är något att leka med, utan en gudomlig skatt som vi måste få att bära frukt. Det är även nödvändigt att visa vägen för dem som har god vilja och goda önskningar men som inte vet hur de skall omsätta dem i handling. Kristus manar oss. Var och en av er måste vara inte bara apostel, utan apostel för apostlar, föra med sig andra, få andra i rörelse så att även de kan göra Kristus känd.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.