Texter på ämnet

Josefs umgänge med Jesus

Jag tycker sedan länge om att be en rörande bön till den helige Josef som Kyrkan själv föreslår för oss bland bönerna för att förbereda den heliga Mässan: Josef, du salige och lycklige man, som fick se och höra Gud, som många kungar velat se och höra men förgäves; som inte bara fick se och höra honom, utan även hålla honom i dina armar, kyssa honom, klä honom och beskydda honom: be för oss. Denna bön kommer att hjälpa oss som utgångspunkt för det sista ämne som jag avser att beröra i dag: Josefs innerliga umgänge med Jesus.

För den helige Josef innebar Jesu liv en ständig upptäckt av den egna kallelsen. Vi betraktade tidigare de första åren, fyllda av till synes motstridiga omständigheter: förhärligandet och flykten, de vise männens majestät och krubbans fattigdom, änglarnas sång och människornas tystnad. När det blev dags att bära fram barnet i templet, fick Josef som bar med sig det anspråkslösa offret av två turturduvor, höra Simeon och Hanna förkunna att Jesus är Messias. Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom, säger den helige Lukas. Senare, när barnet stannar i templet utan att Maria och Josef vet om det, berättar samme evangelist att de blev bestörta när de fann honom igen efter att ha letat i tre dagar.

Josef blir förundrad, han häpnar. Gud avslöjar undan för undan sina planer för honom, och han anstränger sig för att förstå dem. Som varje människa som vill följa Jesus på nära håll, upptäcker han genast att det inte är möjligt att gå fram i sakta mak, av gammal vana. Gud nöjer sig inte med att man stannar kvar på en nivå man uppnått, att man vilar på lagrarna. Gud kräver ständigt mer och hans vägar är inte våra mänskliga vägar. Den helige Josef har, som ingen annan man före eller efter honom, lärt sig av Jesus att vara uppmärksam och känna igen Guds under, att ha en öppen själ och ett öppet hjärta.

Men om Josef har lärt sig av Jesus att leva på ett gudomligt sätt, vågar jag även påstå att han har lärt Guds Son många saker på det mänskliga planet. Jag tycker inte om att man ibland kallar Josef fosterfar, för det finns en risk att man tror att relationen mellan Josef och Jesus var kylig och ytlig. Vår tro säger förvisso att han inte var far enligt köttet, men det är inte det enda faderskap som finns.

Josef – läser vi i en av den helige Augustinus predikningar – har inte bara rätt att kallas far, han har större rätt än någon annan att kallas det. Senare tillägger han: Hur var han far? Så kyskt som hans faderskap var, så djupt var han far. Vissa ansåg att han var vår Herre Jesu Kristi far på samma sätt som andra män, vilka avlar enligt köttet och inte bara får sina barn som frukten av andlig kärlek. Därför säger den helige Lukas: man trodde att han var far till Jesus. Varför säger han bara trodde? För den mänskliga tanken och det mänskliga omdömet avser det som brukar hända mellan människor. Herren föddes inte av Josefs säd. Genom sin fromhet och kärlek, föddes däremot åt Josef en son av Jungfru Maria, som var Guds Son.

Josef älskade Jesus som en far älskar sin son, i sitt umgänge med honom gav han honom det bästa han hade. Josef tog hand om barnet så som han hade fått befallning om och gjorde en hantverkare av Jesus: han lärde honom sitt eget yrke. När grannarna i Nasaret talar om Jesus kallar de honom utan åtskillnad för faber och fabri filius: snickare och snickarens son. Jesus arbetade i Josefs verkstad och tillsammans med Josef. Hur kan Josef ha varit, hur kan nåden ha verkat i honom, för att han skulle kunna utföra uppdraget att få Guds Son att växa i det som är mänskligt?

Jesus måste nämligen ha liknat Josef: i sättet att arbeta, i karaktärsdrag, i sitt sätt att tala. I Jesu realism, i hans iakttagelseförmåga, i hans sätt att sätta sig till bords och bryta brödet, i hans sätt att undervisa med exempel tagna ur vardagslivet, återspeglas det som har varit hans barndom och ungdomstid och därigenom även hans umgänge med Josef.

Man kan inte förneka detta mysteriums storhet. Den Jesus som är människa och talar med en accent som är typisk för en viss region i Israel, som liknar en hantverkare som heter Josef, han är Guds Son. Och vem kan lära Gud något? Men han är verkligen människa och lever normalt: först som barn, sedan som ung man, som hjälper till i Josefs verkstad. Till sist är han en mogen man i blomman av sin ålder. Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Josef var på det mänskliga planet Jesu läromästare. Han umgicks med honom dagligen, med öm tillgivenhet, och vårdade honom glatt och självuppoffrande. Är inte detta ett tillräckligt gott skäl för att anse denne rättfärdige man, denne helige patriark i vilken det gamla Förbundet finner sin höjdpunkt, vara en läromästare för vårt inre liv? Det inre livet är inte någonting annat än ett troget och innerligt umgänge med Kristus, så att man identifierar sig med honom. Josef kommer att kunna berätta för oss många saker om Jesus. Försumma därför aldrig att vörda honom, ite ad Joseph, som den kristna traditionen uttrycker det med en mening tagen ur Gamla Testamentet.

En läromästare för det inre livet, en arbetare hängiven sitt arbete, en Guds trogne tjänare som ständigt umgicks med Jesus: detta är den helige Josef. Ite ad Joseph. Genom den helige Josef lär sig den kristne vad det innebär att tillhöra Gud och samtidigt vara helt och fullt bland människor och helga världen. Umgås med Josef, så kommer ni att möta Jesus. Umgås med Josef, så kommer ni att möta Maria, som alltid fyllde den hemtrevliga verkstaden i Nasaret med frid.