Texter på ämnet

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv

Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.

De kristna inför mänsklighetens historia

Meningen med att vara kristen är inte att uppnå personlig tillfredsställelse: det är ett namn som innebär ett uppdrag. Tidigare erinrade vi oss om att Herren uppmanar alla kristna att vara världens salt och ljus. Den helige Petrus återger detta bud, och med ord tagna ur Gamla Testamentet beskriver han mycket tydligt detta åtagande: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

Att vara kristen är inte en bisak, det är en gudomlig verklighet som tränger in i vårt livs innersta och gör oss klarsynta och beslutna att handla som Gud vill. Så lär man sig att den kristnes pilgrimsfärd på jorden måste omvandlas till ett ständigt tjänande som tar sig många olika uttryck i enlighet med den enskildes personliga omständigheter, men som alltid grundar sig på kärleken till Gud och nästan. Att vara kristen innebär att man handlar utan att tänka på sådana futtiga mål som prestige eller ambition, inte heller på syften som kan verka ädlare, som människokärlek eller medlidande inför andras olyckor: att vara kristen innebär att gå utöver allt detta för att nå det slutliga och radikala mål av kärlek som Jesus Kristus har uppenbarat genom att dö för oss.

Ibland ser man attityder som följer av en oförmåga att tränga in i detta Jesu mysterium. Ett exempel kan vara mentaliteten hos dem som ser kristendomen som en samling fromhetsövningar, utan att inse dessas relation till vardagslivets omständigheter och nödvändigheten att ägna sig åt medmänniskornas behov och att anstränga sig för att åtgärda orättvisor.

Jag skulle säga att den som har en sådan inställning ännu inte har förstått vad det innebär att Guds Son har blivit människa, att han antagit en människas kropp, själ och röst, att han deltagit i vårt öde och rentav erfarit den yttersta förkrosselsen, döden. Vissa kanske omedvetet anser att Kristus är en främling i människornas värld.

Andra däremot har en tendens att föreställa sig att man för att vara mänsklig måste tona ned vissa centrala aspekter av den kristna läran, och handlar som om bönelivet, det ständiga umgänget med Gud, innebar en flykt från det egna ansvaret och världen. De glömmer att just Jesus har låtit oss förstå till vilka ytterligheter kärleken och tjänandet måste gå. Det är bara om vi lyckas förstå Guds kärleks mysterium, denna kärlek som går ända till döden, som vi kan hänge oss helt och hållet åt våra medmänniskor, utan att låta oss besegras av svårigheter eller likgiltighet.

Den helige Paulus gav följande motto åt de kristna i Efesos: Instaurare omnia in Christo, att sammanfatta allting i Kristus, att uppfylla hela världen med Jesu anda, att sätta Kristus i centrum för allting. Si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra allt till mig. Genom sin inkarnation, genom hela sitt arbetsliv i Nasaret, genom sin förkunnelse och sina under i Judeen och Galileen, genom sin död på korset och sin uppståndelse, är Kristus skapelsens centrum, alla skapade varelsers Förstfödde och Herre.

Vårt uppdrag som kristna är att förkunna detta Kristi kungadöme, att tillkännage det i våra ord och handlingar. Herren vill ha de sina i alla världens vägkorsningar. Vissa kallar han till öknen, till att avsäga sig alla band med människornas samhälle, så att de genom sitt vittnesbörd påminner sina medmänniskor om att Gud finns. Åt andra anförtror han prästämbetet. Det stora flertalet vill han ha mitt i världen, i all jordisk verksamhet. Därför bör dessa kristna föra Kristus till alla de omgivningar där människor utför sina uppgifter: till fabriker och laboratorier, till arbetet på fälten, till hantverkarnas verkstäder, till storstadens gator och stigar bland bergen.

Jag tycker i detta sammanhang om att tänka på Kristi samtal med lärjungarna från Emmaus. Jesus går tillsammans med de båda männen, som har förlorat nästan allt hopp och därför börjar anse att livet är meningslöst. Han förstår deras sorg, tränger in i deras hjärtan och meddelar dem något av det liv som bor i honom.

När de kommer fram till byn och Jesus verkar vilja fortsätta, håller lärjungarna honom kvar och nästan tvingar honom att stanna med dem. Senare känner de igen honom då han bryter brödet: Herren, utbrister de, har varit med oss. Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss? Varje kristen skall göra Kristus närvarande bland människorna. Han skall verka så att de som umgås med honom känner bonus odor Christi, Kristi väldoft. De måste handla så att det genom lärjungens gärningar går att upptäcka Mästarens ansikte.

Apostolat, medåterlösning

Med den häpnadsväckande naturlighet som kännetecknar det gudomliga, uppfylls en kontemplativ människa av apostolisk iver: hjärtat brände i mitt bröst, det brann som eld i min meditation. Vad är detta för eld om inte just den som Kristus talar om: Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann? En eld av apostolat som förstärks i bönen: det finns inget bättre medel än detta för att över hela världen föra ut den fredliga kamp som varje kristen är kallad att delta i: att fullfölja det som ännu fattas i Kristi lidande.

Jesus har stigit upp i himlen, sade vi nyss. Men en kristen kan i bönen och Eukaristin umgås med honom som de första tolv umgicks med honom, låta sig upptändas av hans apostoliska iver för att tillsammans med honom tjäna i medåterlösningen, vilket innebär att så frid och glädje. Att tjäna: apostolatet är ingenting annat än det. Om vi uteslutande räknar med våra egna krafter, kommer vi inte att uppnå någonting på det övernaturliga planet, men genom att vara Guds redskap kommer vi att uppnå allt: Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft. Gud har i sin oändliga godhet beslutat att använda sig av odugliga redskap. En apostel tjänar således endast till att låta Herren verka, att vara helt och hållet tillgänglig, så att Gud kan fullborda – genom sina skapade varelser, genom utvalda människor – sitt frälsningsverk.

Apostel är den kristen som känner sig inympad i Kristus, identifierad med Kristus genom dopet; bemyndigad att kämpa för Kristus genom konfirmationen; kallad att tjäna Gud med sitt handlande i världen genom de troendes allmänna prästadöme, som skänker ett visst deltagande i Kristi prästadöme, vilket – om än till sitt väsen åtskilt från det som utgör det särskilda prästadömet – ger förmågan att ta del i Kyrkans kult och att hjälpa människorna i deras vandring mot Gud, genom ordets och exemplets vittnesbörd, genom bön och botgöring.

Var och en av oss måste vara ipse Christus. Han är den ende medlaren mellan Gud och människorna, och vi förenar oss med honom för att med honom offra allting till Fadern. Vår kallelse till att vara Guds barn mitt i världen kräver att vi inte uteslutande söker vår personliga helighet, utan att vi skall ge oss ut längs alla världens stigar för att göra dem till vägar som, över alla hinder, leder människorna till Herren, att vi skall ta del som vanliga medborgare i alla timliga verksamheter, för att vara surdeg som genomsyrar hela degen.

Kristus har stigit upp i himlen, men han har gjort det konkret möjligt att återlösa allt som är mänskligt och hederligt. Den helige Gregorius den store redogör för detta stora kristna tema i bestämda ordalag: Jesus begav sig så till den plats han kom från och återvände från den plats där han fortsatte att vistas. I den stund han steg upp i himlen förenade han i själva verket genom sin gudom himlen och jorden. I dagens firande är det lämpligt att högtidligt understryka faktumet att det dekret som fördömde oss har upphävts, den dom som gjorde oss underkastade förgängligheten. Den natur som orden ”jord är du och jord skall du åter bli (1 Mos 3:19)” riktades till, just denna natur har idag stigit upp i himlen med Kristus.

Jag kommer därför inte att tröttna på att upprepa att världen kan helgas. I synnerhet vi kristna skall ägna oss åt denna uppgift, genom att rena världen från de tillfällen till synd som vi människor förfular den med, och genom att erbjuda Herren den som en andlig hostia, som vi frambär och gör värdig med Guds nåd och vår ansträngning. Strikt sett går det inte att säga att det finns hederliga företeelser som är uteslutande profana, nu när Ordet har värdigats att fullt ut anta vår mänskliga natur och helga jorden genom sin närvaro och sina händers verk. Den stora uppgift som vi får i dopet är medåterlösningen. Kristi kärlek lämnar oss inget val annat än att axla en del av den gudomliga uppgiften att återlösa människorna.