Texter på ämnet

För att tjäna måste man duga, för att duga måste man tjäna?

För att handla så, för att helga sitt yrke, är det framför allt nödvändigt att arbeta bra, med mänskligt och övernaturligt allvar. Jag vill som en kontrast erinra om vad som återges i en av de apokryfa evangeliernas berättelser: Jesu far var timmerman och gjorde vid den tiden plogar och ok. Nu fick han uppdraget av en rik man att tillverka en säng. Då emellertid den ena sidobrädan blev kortare än den på motsatta sidan, och Josef inte visste vad de skulle göra, sade pojken Jesus till sin far: Lägg de båda brädorna på marken och håll dem jämnt i ena ändan. Och Josef gjorde såsom pojken hade sagt. Och Jesus gick till den andra ändan, fattade den korta brädan och sträckte ut den och gjorde den lika lång som den andra. Och hans far Josef såg det och förundrade sig. Och han omfamnade pojken och kysste honom och sade: Salig är jag eftersom Gud har givit mig denna pojken.

Josef skulle inte tacka Gud av sådana skäl; hans arbete kunde inte gå till på det sättet. Den helige Josef var inte en man som var svag för enkla och underbara lösningar, utan en man som var uthållig, flitig och – när det behövdes – påhittig. En kristen vet att Gud gör under: att han gjorde dem för århundraden sedan, att han fortsatte göra dem senare och fortsätter att göra under även nu, för non est abbreviata manus Domini, Guds makt har inte minskat.

Men underverk är ett tecken på Guds frälsande allmakt, inte ett medel för att lösa konsekvenserna av vår oförmåga eller för att tillgodose vår bekvämlighet. Det underverk som Herren ber er om är uthållighet i er kristna och gudomliga kallelse, att ni skall helga arbetet varje dag: underverket att omvandla vardagsprosan till episk dikt genom den kärlek ni lägger ned i era vanliga uppgifter. I dessa väntar Gud på er, och han förväntar sig av er att ni skall vara ansvarskännande människor med apostolisk iver och yrkesmässig kompetens.

Som motto för ert arbete kan jag därför föreslå detta: För att tjäna måste man duga, för att duga måste man tjäna. För att kunna genomföra saker måste man först veta hur man skall slutföra dem. Jag tror inte på att någon har rätta avsikter, om han inte anstränger sig för att uppnå den kompetens som är nödvändig för att utföra sina uppgifter ordentligt. Det räcker inte med att vilja göra något bra, man måste kunna göra det också. Och om vi verkligen vill, kommer denna vår önskan att ta sig uttryck i en ansträngning efter att använda lämpliga medel för att avsluta saker och ting med mänsklig fullkomlighet.

Men även denna mänskliga skicklighet, denna förmåga som vi skulle kunna kalla teknisk, förmågan att kunna utföra sina uppgifter, måste präglas av det som var ett grundläggande drag i den helige Josefs arbete och som borde vara det för varje kristen: en tjänstvillig anda, en önskan att arbeta för att bidra till andra människors väl. Josef arbetade inte för att hävda sig själv, även om hängivelsen åt arbetslivet hade bidragit till att han format sig en mogen och kraftfull personlighet. Patriarken arbetade medveten om att han gjorde Guds vilja och tänkte på de sinas, Jesu och Marias, välgång, med hänsyn även till alla invånares väl i det lilla Nasaret.

I Nasaret var Josef förmodligen en av få hantverkare, om inte rentav den ende. Kanske var han snickare. Men förmodligen kunde han, som fallet brukar vara i små byar, även göra andra saker: starta kvarnen när den inte fungerade eller laga sprickor i tak inför vintern. Josef löste utan tvekan många människors problem genom ett väl avslutat arbete. Hans yrkesarbete var inriktat på att tjäna andra, på att göra livet behagligt för de andra familjerna i byn, och det åtföljdes av ett leende, av ett vänligt ord, av någon kommentar sagd som i förbifarten, men som kunde återge tron och glädjen åt någon som höll på att förlora dem.

Personlig frihet

När en kristen arbetar, som han är skyldig att göra, skall han inte fly undan eller ringakta det värde som mänskliga ting har i sig. Om man med uttrycket välsigna mänskliga aktiviteter menar att ogiltigförklara eller försvaga dessa aktiviteters egen dynamik, skulle jag vägra att använda sådana ord. Personligen har jag aldrig tyckt om att människans vardagliga verksamhet bär som en påklistrad etikett en konfessionell beteckning. Jag anser, även om jag respekterar den motsatta ståndpunkten, att man då riskerar att missbruka vår heliga tro, inte minst för att man ibland har använt en katolsk etikett för att rättfärdiga handlanden och verksamheter som inte alltid varit hedervärda.

Om världen och allt som finns i den – utom synden – är god, för att den är Gud vår Herres verk, skall de kristna, ständigt kämpande för att undvika att förolämpa Gud – en positiv kamp av kärlek – ägna sig åt allt som är jordiskt, sida vid sida med övriga medborgare. De måste försvara alla positiva värden som följer av personens värdighet.

Och det finns ett värde som de kristna alltid måste visa särskild uppskattning: den personliga friheten. Det är endast om vi försvarar våra medmänniskors individuella frihet och motsvarande personliga ansvar som vi med mänsklig och kristen heder i behåll kan försvara vår frihet på samma sätt. Jag upprepar och kommer oupphörligen att upprepa att Herren fritt har givit oss en stor övernaturlig gåva, den gudomliga nåden, och en annan underbar mänsklig gåva som är den personliga friheten, som – för att inte fördärvas och omvandlas till lättfärdighet – kräver integritet och en effektiv ansträngning för att handla inom gränserna för Guds lag, för där herrens Ande är, där är frihet.

Kristi rike är ett frihetens rike: här finns inga andra slavar än de som frivilligt slår sig i bojor av kärlek till Gud. Välsignat vare detta kärlekens slaveri som gör oss fria! Utan frihet kan vi inte besvara nåden, utan frihet kan vi inte hänge oss fritt till Herren, av det mest övernaturliga skäl som finns: för att vi helt enkelt vill göra det.

Vissa av er som lyssnar till mig nu känner mig sedan många år tillbaka. Ni kan intyga att jag hela mitt liv har predikat om personlig frihet, förenad med personligt ansvar. Jag har sökt efter den och söker den fortfarande, över hela världen, som Diogenes sökte efter människan. Och varje dag älskar jag den mer, jag älskar den mer än allt annat jordiskt: den är en skatt som vi aldrig kommer att värdesätta tillräckligt högt.

När jag talar om personlig frihet, gör jag det inte för att ha den som en ursäkt för att tala om andra problem som kanske är högst legitima, men inte hör hemma i min tjänst som präst. Jag vet att det inte är min sak att diskutera om världsliga och övergående ämnen som hör till den timliga och civila sfären, ämnen som Herren har lämnat åt människorna att diskutera fritt och fridfullt. Jag vet även att en präst, som skall undvika alla mänskliga grupperingar, endast skall tala för att leda själarna till Gud, till hans frälsande andliga lära, till de sakrament som Jesus Kristus inrättat, till det inre liv som närmar oss till Herren och gör att vi vet oss vara hans barn och därför bröder till alla människor utan undantag.

Vi firar idag Kristus Konungens högtid. Jag går inte utöver gränserna för min prästerliga tjänst om jag säger att om någon anser Kristi rike vara ett politiskt program, så har denne någon inte trängt tillräckligt djupt in i trons övernaturliga mål och riskerar att lägga bördor på människornas samveten som inte är Jesu bördor, för hans ok är skonsamt och hans börda lätt. Låt oss verkligen älska alla människor, låt oss älska Kristus över allting annat. Då kommer vi inte att kunna annat än att älska våra medmänniskors legitima frihet i en fredlig och förnuftig samvaro.