Texter på ämnet

De kristna inför mänsklighetens historia

Meningen med att vara kristen är inte att uppnå personlig tillfredsställelse: det är ett namn som innebär ett uppdrag. Tidigare erinrade vi oss om att Herren uppmanar alla kristna att vara världens salt och ljus. Den helige Petrus återger detta bud, och med ord tagna ur Gamla Testamentet beskriver han mycket tydligt detta åtagande: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.

Att vara kristen är inte en bisak, det är en gudomlig verklighet som tränger in i vårt livs innersta och gör oss klarsynta och beslutna att handla som Gud vill. Så lär man sig att den kristnes pilgrimsfärd på jorden måste omvandlas till ett ständigt tjänande som tar sig många olika uttryck i enlighet med den enskildes personliga omständigheter, men som alltid grundar sig på kärleken till Gud och nästan. Att vara kristen innebär att man handlar utan att tänka på sådana futtiga mål som prestige eller ambition, inte heller på syften som kan verka ädlare, som människokärlek eller medlidande inför andras olyckor: att vara kristen innebär att gå utöver allt detta för att nå det slutliga och radikala mål av kärlek som Jesus Kristus har uppenbarat genom att dö för oss.

Ibland ser man attityder som följer av en oförmåga att tränga in i detta Jesu mysterium. Ett exempel kan vara mentaliteten hos dem som ser kristendomen som en samling fromhetsövningar, utan att inse dessas relation till vardagslivets omständigheter och nödvändigheten att ägna sig åt medmänniskornas behov och att anstränga sig för att åtgärda orättvisor.

Jag skulle säga att den som har en sådan inställning ännu inte har förstått vad det innebär att Guds Son har blivit människa, att han antagit en människas kropp, själ och röst, att han deltagit i vårt öde och rentav erfarit den yttersta förkrosselsen, döden. Vissa kanske omedvetet anser att Kristus är en främling i människornas värld.

Andra däremot har en tendens att föreställa sig att man för att vara mänsklig måste tona ned vissa centrala aspekter av den kristna läran, och handlar som om bönelivet, det ständiga umgänget med Gud, innebar en flykt från det egna ansvaret och världen. De glömmer att just Jesus har låtit oss förstå till vilka ytterligheter kärleken och tjänandet måste gå. Det är bara om vi lyckas förstå Guds kärleks mysterium, denna kärlek som går ända till döden, som vi kan hänge oss helt och hållet åt våra medmänniskor, utan att låta oss besegras av svårigheter eller likgiltighet.

Det är tron på Kristus, som dött och uppstått, som är närvarande i alla och vart och ett av vårt livs ögonblick, som upplyser våra samveten och manar oss att av alla våra krafter engagera oss i mänsklighetens historias alla bekymmer och problem. I denna historia, som började med världens skapelse och som kommer att avslutas i och med tidens slut, är en kristen inte statslös. Han är en medborgare i människornas stad, med själen full av en längtan efter Gud, vars kärlek han börjar se redan i denna etapp i tiden och i vilken han känner igen det mål som vi alla som lever på denna jord är kallade till.

Om mitt eget vittnesbörd kan vara av intresse, kan jag säga att jag alltid har sett mitt arbete som präst och själasörjare som en uppgift som syftar till att ställa varje människa inför hennes livs alla krav och hjälpa till henne med att upptäcka vad Gud, rent konkret, begär av henne, utan att på något sätt begränsa det heliga oberoende och det välsignade personliga ansvar som kännetecknar ett kristet samvete. Detta handlingssätt och denna anda grundas på respekten för den uppenbarade sanningen och på kärleken till människans frihet. Jag skulle kunna tillägga att det även grundas på vissheten om att historien inte är avgjord, utan öppen för många möjligheter som Gud inte har velat stänga för oss.

Att följa Kristus innebär inte att man tar sin tillflykt till kyrkobyggnaden och rycker på axlarna åt samhällets utveckling, åt människornas och folkens landvinningar eller misstag. Tvärtom, den kristna tron får oss att se på världen som Herrens skapelse och därför att uppskatta allt som är ädelt och vackert, att erkänna värdigheten som tillkommer varje person, skapad till Guds avbild, och att beundra frihetens underbara gåva, genom vilken vi är herrar över våra handlingar och – Gud ske lov – kan bygga vårt eviga öde.

Det skulle vara liktydigt med att förminska tron, att reducera den till en världslig ideologi, att förvandla den till ett politiskt-religiöst standar som man använder för att hota och – i kraft av en förment gudagiven myndighet – fördöma dem som inte tänker på samma sätt i frågor som till sin natur är öppna för många olika lösningar.