Texter på ämnet

Självtuktens salt

För att helga sig behöver en vanlig kristen – som inte är en ordensmänniska, som inte drar sig undan världen, eftersom världen är platsen för hans möte med Kristus – ingen särskild dräkt eller utmärkelsetecken. Kännetecknen är inre: ständig medvetenhet om Guds närvaro och självtuktsanda. I själva verket rör det sig om en och samma sak, eftersom självtukt inte är något annat än sinnenas bön.

Den kristna kallelsen är en kallelse till självuppoffring, botgöring och gottgörelse. Vi måste sona våra synder – hur många gånger har vi inte vänt bort ansiktet för att inte se Gud! – och även alla andra människors synder. Vi måste följa Kristus på nära håll: Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, Kristi självförnekelse, hans tillintetgörande på korset, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Vår väg är en väg av offer, och i självförnekelsen finner vi gaudium cum pace, glädje och frid.

Vi ser inte på världen med sorgsen min. De författare av helgonbiografier som till varje pris ville finna extraordinära saker i Guds tjänare, redan från deras första jämranden i vaggan, har kanske omedvetet gjort trosförkunnelsen en björntjänst. Om vissa helgon har det skrivits att de aldrig grät som barn, att de för att tukta sig själva inte diade på fredagar … Du och jag skrek för full hals när vi föddes, och vi lät oss ammas av våra mödrar utan att bry oss om faste- och abstinensdagar …

Nu har vi med Guds hjälp lärt oss att under dagens lopp, under dessa dagar som ytligt sett förefaller likadana, upptäcka en tid för verklig botgöring, spatium verae poenitentiae. Och under dessa stunder fattar vi föresatser av emendatio vitae, att bättra våra liv. Detta är vägen för att göra oss redo att ta emot nåden och den helige Andes ingivelser i själen. Och med denna nåd – jag insisterar – kommer vår gaudium cum pace, glädje, frid och uthållighet under vår vandring.

Självtukten är vårt livs salt. Och den bästa självtukten är den som – i små detaljer under hela dagen – bekämpar vad kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med. Självtukt som inte tuktar andra, utan gör oss mer finkänsliga, mer förstående, mer öppna gentemot alla. Du tuktar dig inte om du är snarstucken, om du bara bryr dig om din egoism, om du försöker kuva andra människor, om du varken kan avstå från ditt överflöd, eller ibland rentav från saker som är nödvändiga, om du blir ledsen när saker och ting inte går som du hade förväntat dig. Däremot tuktar du dig om du förmår göra dig till allt inför alla, för att åtminstone rädda några.

Oavbruten kamp

Den kristnes krig är oavbrutet, för i det inre livet måste man ständigt börja och börja om, varigenom man undviker att högmodigt anse sig vara perfekt. Vi kommer oundvikligen att möta många svårigheter längs vår väg: om vi inte stötte på hinder, skulle vi inte vara varelser av kött och blod. Vi kommer alltid att ha lidelser som drar oss nedåt. Och vi kommer alltid att behöva försvara oss mot mer eller mindre kraftfulla frestelser.

Det bör inte förvåna någon att i kroppen och själen känna sting av högmod, sinnlighet, avund, lättja eller viljan att underkuva andra. Det är ett gammalt ont, som systematiskt bekräftats av våra personliga erfarenheter. Det är såväl utgångspunkten som den normala skådeplatsen för vår seger i den intima sport, det lopp, som för oss till Fadershuset. Därför säger den helige Paulus: Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas. Jag går hårt åt min kropp och tvingar den till lydnad, för jag vill inte predika för andra och själv komma till korta.

En kristen får inte förvänta sig yttre tecken eller en gynnsam stämning för att inleda eller fortsätta kampen. Det inre livet handlar inte om känslor, utan om Guds nåd och om människans vilja, om kärlek. Alla lärjungarna förmådde följa Kristus dagen för hans triumf i Jerusalem, men nästan alla övergav honom i den stund han stod inför det skamliga korset.

För att verkligen älska är det nödvändigt att vara stark, lojal, med hjärtat fast förankrat i tron, hoppet och kärleken. Det är bara ytliga och ombytliga människor som nyckfullt ändrar föremålet för sin kärlek, som inte är kärlek utan tillfredsställelse av den egna egoismen. Där det finns kärlek finns även integritet, hängivelse, uppoffring, självförsakelse. Och mitt i hängivelsen, uppoffringen och självförsakelsen, som ofta möter motstånd, finns även lycka och glädje. En glädje som ingenting kan ta ifrån oss.

I denna kärlekskamp behöver vi inte låta oss nedslås av våra fall, inte ens allvarliga sådana, om vi bara vänder oss till Gud med ånger och ärliga föresatser i botens sakrament. En kristen är inte en neurotisk samlare av prickfria tjänstgöringsintyg. Jesus Kristus vår Herre blir lika rörd av Johannes oskuld och trohet som av Petrus ånger efter hans fall. Jesus förstår vår svaghet och drar oss till sig som uppför ett sluttande plan, och han vill att vi skall fortsätta anstränga oss för att stiga en bit dag för dag. Han söker upp oss, på samma sätt som han sökte upp lärjungarna han gick till mötes på vägen till Emmaus, på samma sätt som han sökte upp Tomas och visade honom – och lät honom röra – de öppna såren i hans händer och sida. Jesus Kristus väntar alltid på att vi skall återvända till honom, just för att han förstår vår svaghet.

Inre kamp

Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus, säger den helige Paulus. Den kristnes liv är en strid, ett krig, en storartad kamp för fred som inte på något sätt liknar mänskliga krigsföretag, vilka grundar sig på splittring och i många fall på hat, för Guds barns krig mot sin egen egoism grundar sig på enhet och kärlek. Jag – lär den helige Paulus – lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. Det är vår oavbrutna skärmytsling mot högmod, mot den arrogans som får oss att göra det onda, mot självgoda omdömen, som den helige Paulus avser.

Denna palmsöndag, då vår Herre inleder den avgörande veckan för vår frälsning, måste vi lägga ytliga funderingar åt sidan och fästa vår uppmärksamhet på det centrala, det som verkligen är viktigt. Vad vi verkligen måste sträva efter är att komma till himlen. Om vi inte gör det, kommer ingenting att vara mödan värt. För att komma till himlen är det nödvändigt att vara trogen Kristi lära. För att vara trogen är det nödvändigt att aldrig ge efter i kampen mot de hinder som reser sig i vägen på vår vandring mot vår eviga lycka.

Jag vet att när vi talar om kamp minns vi även vår svaghet och kan förutse fall och misstag. Gud räknar med dem. Det är oundvikligt att det virvlar upp damm efter oss längs vägen. Vi är skapade varelser och fulla med brister. Jag skulle nästan säga att de ständigt bör finnas, för dessa brister är skuggor som i själen ger den kontrast som gör att Guds nåd, och vår avsikt att besvara den, kan framträda tydligare. Och detta ljusdunkel kommer att göra oss mänskliga, ödmjuka, förstående, generösa.

Vi får inte lura oss själva: om vi i våra liv räknar med kraft och segrar, måste vi även räkna med svaghet och nederlag. Sådan har de kristnas jordiska vandring alltid varit, även för dem som vi vördar som helgon. Minns ni Petrus, Augustinus, Franciskus? Jag har aldrig tyckt om helgonbiografier som med viss oskuldsfullhet – men samtidigt i avsaknad av god troslära – visar helgonens hjältedåd som om de hade varit befästa i nåden alltifrån moderlivet. Nej. Verkliga biografier över kristna hjältar återspeglar våra liv: de kämpade och segrade, de kämpade och led nederlag. Och när det hände, återvände de ångerfulla till kampen.

Det bör inte förvåna oss att vi relativt ofta besegras, vanligtvis – eller rentav alltid – i frågor som är obetydliga men som gör lika ont som om de vore viktiga. Om vi älskar Gud, om vi är ödmjuka, om vi är uthålliga och ihärdiga i vår kamp, kommer dessa nederlag inte att bli särskilt allvarliga. Vi kommer nämligen även att segra, och segrarna skall vara ärorika i Guds ögon. Om vi handlar med rätta avsikter och vill göra Guds vilja, om vi alltid räknar med hans nåd och vår egen intighet, skall det för oss aldrig finnas några nederlag.

Men det ligger en mäktig fiende som lurpassar på oss. Denna fiende, som motsätter sig vår avsikt att förkroppsliga Kristi lära i våra liv, är högmodet, som växer om vi inte försöker fatta Herrens välgörande och barmhärtiga hand efter våra misslyckanden och nederlag. Då fylls själen av dunkel – ett dystert mörker – och tror sig förtappad. Och fantasin hittar på hinder som inte är verkliga, hinder som skulle försvinna om vi bara försökte se på situationen med en gnutta ödmjukhet. På grund av högmodet och fantasin skapar själen således ibland svåra lidanden för sig själv, men det är lidanden i vilka Kristus inte är närvarande, för där Herren finns råder alltid frid och glädje, även om själen är som ett öppet sår och försjunken i mörker.

En annan av vår helgelses hycklande fiender är uppfattningen att denna inre kamp måste vända sig mot extraordinära hinder, mot eldsprutande drakar. Det är ännu ett tecken på högmod. Vi vill kämpa, men vi vill göra det så det hörs, till ljudet av trumpetfanfarer och under fladdrande standar.

Vi måste övertyga oss om att klippans värsta fiende inte är hackan, yxan eller något annat liknande verktyg, hur slagkraftigt det än är, utan det ständiga sipprandet av vatten som droppe för droppe tränger in i hällens sprickor, tills det förstört klippans struktur. Den största faran för en kristen är att underskatta vikten av att kämpa i små skärmytslingar som undan för undan tränger in i själen, tills den blir skröplig, bräcklig, likgiltig inför Guds röst.

Låt oss lyssna till Herren som säger till oss att den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Det är som om han förmanade oss: Kämpa varje stund i dessa detaljer som kan verka obetydliga, men som jag anser vara viktiga; uppfyll punktligt dina plikter; le mot den som behöver det, även om din själ är full av smärta; ägna, utan att snåla, den tid som behövs åt bön; hjälp den som söker upp dig för att få stöd; var rättvis, ja med nådens hjälp inte bara rättvis utan kärleksfull.

Det är dessa och liknande ingivelser som vi varje dag kommer att höra inom oss, som en tyst uppmaning att träna än mer i självövervinnelsens övernaturliga sport. Må Guds ljus upplysa oss, så att vi förnimmer hans ingivelser. Må han hjälpa oss att kämpa, må han stå vid vår sida då vi segrar. Må han inte överge oss då vi faller, för om han bara inte gör det, kommer vi alltid att vara i stånd att resa oss och fortsätta kämpa.

Vi får inte stanna. Herren vill att vi skall kämpa mer, intensivare, på ständigt bredare front. Vi är skyldiga att överträffa oss själva, för i denna tävling är målsnöret himlens härlighet. Och når vi inte dit, har vi gjort allt förgäves.