Texter på ämnet

Föräldrarna uppfostrar först och främst genom sitt uppförande. Vad barnen söker i sin far eller sin mor är inte bara en större erfarenhet än den egna, eller mer eller mindre goda råd, utan något ännu viktigare: ett vittnesbörd om livets värde och mening, ett vittnesbörd som förkroppsligas i en konkret person och som bekräftas i de olika omständigheter och situationer som uppstår under årens lopp.

Om jag skulle ge föräldrar ett råd, skulle jag framför allt säga följande: gör så att era barn ser – de ser allt, redan alltifrån barndomen, och de dömer allt, tro inte något annat – att ni försöker leva er tro konsekvent, att ni inte bara talar om Gud, utan att han även finns i era handlingar, att ni anstränger er för att vara uppriktiga och lojala, att ni älskar varandra och att ni verkligen älskar dem.

Det är så som ni på bästa sätt kommer att göra dem till verkliga kristna, till män och kvinnor med integritet, som med ett öppet sinnelag kan möta olika situationer i livet, som kan tjäna sina likar och bidra till att lösa mänsklighetens allvarliga problem och som kan vittna om Kristus i det samhälle som de i morgon kommer att tillhöra.

Lyssna på era barn, ägna även er egen tid åt dem, visa dem förtroende, lita på vad de säger även om de ibland lurar er; var inte rädda för deras uppror, för i deras ålder var även ni rebeller i större eller mindre utsträckning. Gå dem till mötes, möt dem halvvägs och be för dem. Om ni uppträder på detta kristna sätt kommer de att vända sig till er med sin rättmätiga vetgirighet och inte till grova och skamlösa vänner. Ert förtroende och ert vänskapliga sätt kommer att besvaras av deras förtroende. Och även om vissa mindre viktiga meningsskiljaktigheter och missförstånd kvarstår är detta vad som kallas familjefrid och kristet liv.

Hur skall jag beskriva – frågar en författare från de första århundradena efter Kristus – lyckan i det äktenskap som Kyrkan grundar, som den ömsesidiga självutgivelsen bekräftar, som välsignelsen stadfäster, änglarna förkunnar och Gud Fader själv har godkänt? … De båda makarna är som syskon, varandras tjänare, som ingenting kan åtskilja, varken kroppsligt eller själsligt. Ty de är verkligen två personer i ett och samma kött och där det endast finns ett kött måste det finnas en enda ande … Då Kristus betraktar dessa hem, gläds han och sänder sin frid, där två är tillsammans finns även han, och där han är kan det inte finnas något ont.

Men om Josef har lärt sig av Jesus att leva på ett gudomligt sätt, vågar jag även påstå att han har lärt Guds Son många saker på det mänskliga planet. Jag tycker inte om att man ibland kallar Josef fosterfar, för det finns en risk att man tror att relationen mellan Josef och Jesus var kylig och ytlig. Vår tro säger förvisso att han inte var far enligt köttet, men det är inte det enda faderskap som finns.

Josef – läser vi i en av den helige Augustinus predikningar – har inte bara rätt att kallas far, han har större rätt än någon annan att kallas det. Senare tillägger han: Hur var han far? Så kyskt som hans faderskap var, så djupt var han far. Vissa ansåg att han var vår Herre Jesu Kristi far på samma sätt som andra män, vilka avlar enligt köttet och inte bara får sina barn som frukten av andlig kärlek. Därför säger den helige Lukas: man trodde att han var far till Jesus. Varför säger han bara trodde? För den mänskliga tanken och det mänskliga omdömet avser det som brukar hända mellan människor. Herren föddes inte av Josefs säd. Genom sin fromhet och kärlek, föddes däremot åt Josef en son av Jungfru Maria, som var Guds Son.

Josef älskade Jesus som en far älskar sin son, i sitt umgänge med honom gav han honom det bästa han hade. Josef tog hand om barnet så som han hade fått befallning om och gjorde en hantverkare av Jesus: han lärde honom sitt eget yrke. När grannarna i Nasaret talar om Jesus kallar de honom utan åtskillnad för faber och fabri filius: snickare och snickarens son. Jesus arbetade i Josefs verkstad och tillsammans med Josef. Hur kan Josef ha varit, hur kan nåden ha verkat i honom, för att han skulle kunna utföra uppdraget att få Guds Son att växa i det som är mänskligt?

Jesus måste nämligen ha liknat Josef: i sättet att arbeta, i karaktärsdrag, i sitt sätt att tala. I Jesu realism, i hans iakttagelseförmåga, i hans sätt att sätta sig till bords och bryta brödet, i hans sätt att undervisa med exempel tagna ur vardagslivet, återspeglas det som har varit hans barndom och ungdomstid och därigenom även hans umgänge med Josef.

Man kan inte förneka detta mysteriums storhet. Den Jesus som är människa och talar med en accent som är typisk för en viss region i Israel, som liknar en hantverkare som heter Josef, han är Guds Son. Och vem kan lära Gud något? Men han är verkligen människa och lever normalt: först som barn, sedan som ung man, som hjälper till i Josefs verkstad. Till sist är han en mogen man i blomman av sin ålder. Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.