Texter på ämnet

Kristi död kallar oss till ett fullvärdigt kristet liv

Vi har just återupplevt dramat på Kalvarieberget, vad jag skulle drista mig till att kalla den första och ursprungliga Mässa som Jesus Kristus firade. Gud Fader utlämnar sin Son till döden. Jesus, den enfödde Sonen, omfamnar den bjälke som man kommer att avrätta honom på, och hans offer tas emot av Fadern: till följd av korset utgjuts den helige Ande över mänskligheten.

I passionstragedin fullbordas vårt eget liv och hela mänsklighetens historia. Stilla veckan kan inte inskränkas till att vara ett enkelt minne: det handlar om Jesu Kristi mysterium som fortsätter i våra själar. En kristen är skyldig att vara alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Alla har vi genom dopet blivit präster över våra egna liv, för att frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus, för att göra varje handling i en anda av lydnad gentemot Guds vilja och därigenom föreviga Människogudens sändning.

Denna verklighet får oss emellertid att även dröja vid vårt elände, vid våra personliga fel. Att betrakta dem bör inte göra oss modstulna och vi bör heller inte anta den skeptiska hållning som kännetecknar dem som har givit upp sina stora ideal. För Herren vill ha oss sådana vi är, för att vi skall delta i hans liv, för att vi skall kämpa för att bli heliga. Helighet: hur många gånger uttalar vi inte det ordet som om det vore ett tomt ord! För många är det rentav ett ouppnåeligt ideal, ett ämne för den andliga litteraturen men inte ett konkret mål, en levande verklighet. De första kristna tänkte inte så, de kallade varandra heliga, naturligt och ofta: alla de heliga hälsar er, hälsa alla som är heliga i Kristus Jesus.

Nu, i denna stund på Kalvarieberget, då Jesus har dött och hans uppståndelses härlighet ännu inte har uppenbarats för oss, har vi ett bra tillfälle att granska vår längtan efter ett kristet liv, efter helighet; ett tillfälle att reagera med en akt av tro inför våra svagheter och, med förtröstan på Guds makt, fatta föresatsen att lägga ned kärlek i vår vardags görande och låtande. Vår erfarenhet av synden måste leda oss till att känna ånger, till ett mognare och djupare beslut att vara trogna, att verkligen identifiera oss med Kristus, att härda ut, kosta vad det kosta vill, i det prästerliga uppdrag som han har anförtrott åt alla sina lärjungar utan undantag och som får oss att vara världens salt och ljus.

Att umgås med Jesus Kristus i Brödet och Ordet

Om vi betraktar Kristi mysterium på rätt sätt, om vi anstränger oss för att se på det med klar blick, kommer vi att inse att det även nu är möjligt att komma mycket nära Jesus, kroppsligt och själsligt. Kristus har visat oss vägen tydligt: vi kan vara nära honom i Brödet och Ordet, genom att nära oss med Eukaristin och genom att känna och förverkliga det som han kom för att lära oss, samtidigt som vi samtalar med honom i bönen. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

Detta är inte bara löften. Det är kärnan, det väsentliga i ett sant liv: nådens liv, som sporrar oss att umgås personligt och direkt med Gud. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta Jesu påstående under den sista nattvarden är den bästa inledningen till dagens högtid. Kristus visste att han måste lämna oss, för på ett mystiskt sätt som vi inte kan förstå, skulle efter himmelsfärden den tredje Personen i den heliga Treenigheten komma, i en ny ström av Guds kärlek: Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.

Han har lämnat oss och sänder oss den helige Ande, som leder och helgar vår själ. Då Tröstaren verkar i oss, bekräftar han vad Kristus förkunnade: att vi är Guds barn; att vi inte har fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!”.

Förstår ni? Det är Treenigheten som verkar i vår själ. Varje kristen har tillträde till detta Guds inneboende i sitt väsens innersta om han besvarar nåden som får oss att förena oss med Kristus i Brödet och Ordet, i den heliga hostian och i bönen. Kyrkan låter oss varje dag betrakta det levande Brödets sanning och ägnar denna sanning två av det liturgiska årets stora högtider: Skärtorsdagen och Corpus Christi. Denna dag, Kristi himmelsfärdsdag, skall vi ägna oss åt umgänget med Jesus och noggrant lyssna till hans Ord.

Genom att läsa Apostlagärningarnas redogörelse för händelserna den pingstdag då den helige Ande steg ned i form av eldstungor över vår Herres lärjungar, kan vi närvara det stora bevis på Guds makt som utgjorde början på Kyrkans vandring bland folken. Kristi seger över döden och synden – genom hans lydnad, hans offer på korset och hans uppståndelse – uppenbarades då i hela sin gudomliga klarhet.

Lärjungarna, som redan hade bevittnat den Uppståndnes förhärligande erfor i sig själva den helige Andes makt: deras förstånd och deras hjärtan öppnades för ett nytt ljus. De hade följt Kristus och tagit emot hans lära med tro, men de lyckades inte alltid begripa vidden av dess innebörd: det var nödvändigt att sanningens Ande skulle komma för att de skulle förstå allt. De visste att de endast i Jesus kunde finna det eviga livets ord, och de var beredda att följa honom och ge livet för honom, men de var svaga och när prövningens stund kom flydde de och lämnade honom ensam. På pingstdagen hör allt detta till det förflutna: den helige Ande, som är styrkans ande, har gjort dem bestämda, säkra och djärva. Jerusalems gator och torg genljuder av apostlarnas kraftfulla och medryckande ord.

Män och kvinnor från de mest skiftande regioner som befinner sig i staden under de dagarna lyssnar slagna av häpnad. Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar. Dessa under, som utspelas inför deras ögon, får dem att uppmärksamt lyssna till apostlarnas förkunnelse. Samme helige Ande som verkade i Herrens lärjungar rörde även vid deras hjärtan och förde dem till tron.

Den helige Lukas berättar om att många av dem som hört Petrus förkunna Kristi uppståndelse närmade sig honom efteråt och frågade: Bröder, vad skall vi göra? Aposteln svarade dem: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. I slutet av den heliga texten sägs att den dagen upptogs inemot tre tusen personer i Kyrkan.

Andens högtidliga ankomst på pingstdagen var inte en isolerad företeelse. Det finns knappt en sida i Apostlagärningarna där man inte talar om honom och om hans verkan, genom vilken han leder, styr och ger liv åt den första kristna gemenskapen: han inspirerar Petrus förkunnelse, han befäster lärjungarna i deras tro, han bekräftar med sin närvaro den kallelse som riktas till hedningarna, han sänder Saul och Barnabas till avlägsna länder för att bana nya vägar för Jesu lära. Kort sagt, hans närvaro och verkan leder allt.

Pingsten är aktuell

Denna djupa sanning som texten i den heliga Skrift ger oss kunskap om är inte ett minne från en svunnen tid, en Kyrkans guldålder som nu är historia. Utöver de svagheter och synder som var och en av oss bär med sig, är denna sanning en verklighet även i dagens Kyrka och i alla tiders Kyrka. Jag skall be Fadern – kungjorde Herren för sina lärjungar – och han skall ge er en annan Hjälpare, som skall vara hos er för alltid. Jesus har hållit sina löften: han har uppstått, uppstigit till himlen och i förening med sin evige Fader sänder han oss den helige Ande för att helga oss och ge oss livet.

Guds kraft och makt upplyser jordens ansikte. Den helige Ande fortsätter att bistå Kristi Kyrka, så att hon – alltid och i allt – står höjd som ett tecken för folken, som förkunnar Guds välvilja och kärlek för mänskligheten. Hur stora våra begränsningar än är, kan vi människor betrakta himlen med tillförsikt och känna oss fyllda av glädje: Gud älskar oss och befriar oss från våra synder. Den helige Andes närvaro och verkan i Kyrkan är en pant på och en försmak av den eviga lyckan, av den glädje och den frid som Gud förbereder åt oss.

I likhet med de första som närmade sig den helige Petrus på pingstdagen, är även vi döpta. I dopet har Gud, vår Fader, tagit våra liv i besittning, han har införlivat oss med Kristi liv och sänt oss den helige Ande. Den heliga Skrift säger oss att Herren har räddat oss med det dop som återföder och förnyar genom den helige Ande, som Jesus Kristus, vår Frälsare, har låtit strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.

Erfarenheten av vår svaghet och våra brister, den skandal som kan uppstå till följd av den smärtsamma åsynen av småaktigheten och rentav tarvligheten hos vissa som kallar sig kristna, vissa apostoliska företags skenbara misslyckanden eller förvillelser, allt detta – erfarenheten av synden och människans begränsningar – kan emellertid utgöra en prövning för vår tro och ge en möjlighet för frestelser och tvivel att smyga sig in: var är Guds styrka och makt? Då är stunden kommen för oss att reagera, att på ett ännu renare och kraftfullare sätt utöva hoppets dygd och följaktligen se till att göra vår trohet ännu fastare.

Trots de begränsningar som är oskiljaktigt förbundna med vårt nuvarande tillstånd, eftersom synden fortfarande på något sätt finns i oss, inser vi kristna med ny klarhet hela den rikedom som ryms i vårt gudomliga barnaskap. Vi inser då att vi är helt fria, eftersom vi arbetar med vår Fars angelägenheter och vår glädje blir beständig, eftersom ingenting kan förstöra vårt hopp.

Det är då som vi förmår beundra jordens hela skönhet och under, uppskatta all rikedom och allt gott, älska med den fullhet och med all den renhet som människohjärtat är skapat för. Då urartar smärtan inför synden aldrig i bitterhet, hopplöshet eller högmod, för ångern och insikten om människans svaghet får oss att åter identifiera oss med Kristi längtan att återlösa och att ännu djupare känna oss solidariska med alla människor. Slutligen är det då vi kristna i oss själva med säkerhet erfar den helige Andes kraft, så att våra egna fall aldrig gör oss nedslagna: de är nämligen en inbjudan att börja om på nytt och att fortsätta att vara Kristi trogna vittnen i alla världens vägkorsningar, trots vårt personliga elände, som i dessa fall brukar utgöra lätta brister som knappt grumlar själen. Och även om det skulle leda till svåra synder kommer vi genom att ångerfullt ta vår tillflykt till botens sakrament att återvända till Guds frid och återigen vara goda vittnen om hans barmhärtighet.

Det är knappast möjligt att med mänskliga ord uttrycka trons rikedom, men i kort sammanfattning ser vårt liv som kristna ut just så, om vi låter oss ledas av den helige Ande. Jag kan därför inte avsluta på annat sätt än genom att göra den bön till min, som finns i en av pingstens liturgiska hymner, lik ett eko av Kyrkans oupphörliga bön: Kom, helge Ande, med din tröst, din boning tag i våra bröst. Sänd riklig nåd från höjden ned och oss för himmelen bered. Gud Fadern du oss känna lär, du vittnesbörd om Sonen bär. Du som av Far och Son går ut, o stärk vår tro till livets slut.38