Texter på ämnet

Vår erfarenhet av synden skall alltså inte få oss att tvivla på vårt uppdrag. Visst kan våra synder göra det svårt för andra att känna igen Kristus. Därför måste vi modigt bemöta vårt personliga elände, söka efter rening. Men vi vet även att Gud inte har lovat oss den fullständiga segern över det onda i detta livet, utan begär att vi skall kämpa. Sufficit tibi gratia mea, min nåd är allt du behöver, svarade Gud Paulus, som bad om att få bli befriad från den svaghet som förödmjukade honom.

Guds makt uppenbaras i vår svaghet och driver oss till att kämpa, till att slåss mot våra brister, även om vi vet att vi under vår vandring genom jordelivet aldrig helt kommer att uppnå segern. Det kristna livet består i att ständigt börja och börja om, att förnya sig varje dag.

Kristus uppstår i oss, om vi gör oss till deltagare i hans kors och död. Vi bör älska korset och hängivelsen, självtukten. Kristen optimism är inte någon sötsliskig optimism och inte heller mänsklig förtröstan på att allt kommer att gå bra. Det är en optimism som sänker sina rötter i medvetenheten om vår frihet och i tron på nåden. Det är en optimism som får oss att vara krävande gentemot oss själva, att anstränga oss för att besvara Guds kallelse.

På det sättet uppenbarar sig Kristus, inte trots vårt elände, utan på sätt och vis genom vårt elände, genom det liv vi lever som människor gjorda av kött och lera: i våra ansträngningar för att bli bättre, att förverkliga en kärlek som strävar efter att vara ren genom att vi betvingar vår egoism, genom att vi hänger oss fullt ut åt våra medmänniskor och gör vårt liv till ett ständigt tjänande.

Vi kristna bär nådens stora skatter i lerkärl. Gud har anförtrott sina gåvor åt den bräckliga och svaga mänskliga friheten och även om Herrens kraft förvisso bistår oss, leder våra begär, vår bekvämlighet och vårt högmod ibland till att vi förkastar hans hjälp och faller för synden. Vid många tillfällen under mer än ett kvartssekel då jag reciterat Credo och bekänt min tro på en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka och dess gudomliga karaktär, har jag även lagt till trots allt. Då jag nämner denna vana och någon frågar mig vad jag har i åtanke, svarar jag: dina synder och mina.

Allt detta är sant, men det tillåter på intet sätt att man dömer Kyrkan på människors vis, utan den teologala tron och med uppmärksamheten uteslutande fäst vid de större eller smärre förtjänster som vissa Kyrkans män eller kristna har. Ett sådant handlande är ytligt. Det viktigaste i Kyrkan är inte att se vilket gensvar vi människor ger, utan att se vad Gud gör. Kyrkan är nämligen detta: Kristus närvarande bland oss, Gud som kommer mänskligheten till mötes för att rädda den, som kallar oss genom sin uppenbarelse, helgar oss genom sin nåd, stödjer oss med sin ständiga hjälp i vardagslivets små och stora strider.

Vi kan komma att tappa tilltron till folk, och var och en är skyldig att personligen misstro sig själv och att kröna sin dag med en mea culpa, med en akt av djup och uppriktig ånger. Men vi har inte rätt att tvivla på Gud. Och att tvivla på Kyrkan, på hennes gudomliga ursprung, på att hennes förkunnelse och sakrament effektivt räddar är att tvivla på Gud själv, det är att inte tro fullt ut på att den helige Ande verkligen har kommit.

Innan Kristus korsfästes – skriver den helige Johannes Chrysostomos – fanns ingen försoning. Och så länge som det inte fanns någon försoning, sändes inte den helige Ande … Den helige Andes frånvaro var ett tecken på Guds vrede. Nu när du ser att han har sänts helt och fullt skall du inte tvivla på försoningen. Men om man frågar: ”Var är den helige Ande nu? Man kunde tala om hans närvaro när det skedde under, när döda uppstod och spetälska botades. Hur skall vi nu kunna veta att han verkligen är närvarande?” Oroa er inte. Jag skall visa att den helige Ande även nu är närvarande bland oss.

Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna säga: Herre Jesus, för ingen kan åkalla Jesus som Herre om han inte är fylld av den helige Ande (1 Kor 12:3). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna be med förtröstan. Då vi ber säger vi ju: Fader vår som är i himlen (Matt 6:9). Om den helige Ande inte fanns, skulle vi inte kunna åkalla Gud som Fader. Hur vet vi det? För att Aposteln lär oss följande: Och eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons ande in i vårt hjärta, och den ropar: ”Abba! Fader!” (Gal 4:6).

Så när du åkallar Gud Fader, minns då att det varit Anden som rört din själ och givit dig denna bön. Om den helige Ande inte fanns, skulle det inte finnas något ord i Kyrkan av vishet eller kunskap, för det står skrivet att den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet (1 Kor 12:8) … Om den helige Ande inte var närvarande, skulle Kyrkan inte finnas. Men om Kyrkan finns, är det säkert att den helige Ande inte är frånvarande.

Jag upprepar att Kyrkan, utöver dessa mänskliga brister och begränsningar, är följande: det tecken, och på sätt och vis – om än inte i den strikta betydelse som det nya Förbundets sju sakraments väsen har definierats dogmatiskt – det universella sakrament som visar Guds närvaro i världen. Att vara kristen är att ha återfötts av Gud och ha sänts ut till människorna för att delge dem frälsningens budskap. Om vi hade en kraftfull och levande tro, skulle vi djärvt förkunna Kristus, vi skulle med våra egna ögon se att det sker under som på apostlarnas tid.

Blinda, som förlorat förmågan att skåda himlen och betrakta Guds under, får nämligen även nu synen åter. Halta och lama, som varit bundna av sina lidelser och vars hjärtan inte längre förmått älska, återfår friheten. Döva, som inte velat veta av Gud, återfår hörseln. Stumma, vars tungor varit bundna för att de inte velat bekänna sina nederlag, återfår talförmågan. Man uppväcker döda, vars liv synden förstört. Åter erfar vi att Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och på samma sätt som de första kristna gläds vi åt att begrunda den helige Andes kraft och verkan i människornas förstånd och viljor.

Trots de begränsningar som är oskiljaktigt förbundna med vårt nuvarande tillstånd, eftersom synden fortfarande på något sätt finns i oss, inser vi kristna med ny klarhet hela den rikedom som ryms i vårt gudomliga barnaskap. Vi inser då att vi är helt fria, eftersom vi arbetar med vår Fars angelägenheter och vår glädje blir beständig, eftersom ingenting kan förstöra vårt hopp.

Det är då som vi förmår beundra jordens hela skönhet och under, uppskatta all rikedom och allt gott, älska med den fullhet och med all den renhet som människohjärtat är skapat för. Då urartar smärtan inför synden aldrig i bitterhet, hopplöshet eller högmod, för ångern och insikten om människans svaghet får oss att åter identifiera oss med Kristi längtan att återlösa och att ännu djupare känna oss solidariska med alla människor. Slutligen är det då vi kristna i oss själva med säkerhet erfar den helige Andes kraft, så att våra egna fall aldrig gör oss nedslagna: de är nämligen en inbjudan att börja om på nytt och att fortsätta att vara Kristi trogna vittnen i alla världens vägkorsningar, trots vårt personliga elände, som i dessa fall brukar utgöra lätta brister som knappt grumlar själen. Och även om det skulle leda till svåra synder kommer vi genom att ångerfullt ta vår tillflykt till botens sakrament att återvända till Guds frid och återigen vara goda vittnen om hans barmhärtighet.

Det är knappast möjligt att med mänskliga ord uttrycka trons rikedom, men i kort sammanfattning ser vårt liv som kristna ut just så, om vi låter oss ledas av den helige Ande. Jag kan därför inte avsluta på annat sätt än genom att göra den bön till min, som finns i en av pingstens liturgiska hymner, lik ett eko av Kyrkans oupphörliga bön: Kom, helge Ande, med din tröst, din boning tag i våra bröst. Sänd riklig nåd från höjden ned och oss för himmelen bered. Gud Fadern du oss känna lär, du vittnesbörd om Sonen bär. Du som av Far och Son går ut, o stärk vår tro till livets slut.38

Kristen optimism

Ibland kan man kanske frestas att tänka att allt detta är vackert, men inte annat än en dröm som inte kan förverkligas. Jag har talat med er om att förnya tron och hoppet. Härda ut, absolut förvissade om att våra drömmar kommer att uppfyllas genom Guds underbara gärningar. Men vi måste oundgängligen vara fast förankrade i den kristna dygden hoppet.

Vi får inte vänja oss vid det mirakel som sker inför våra ögon, det häpnadsväckande undret att Herren varje dag stiger ned i prästens händer. Jesus vill att vi skall vara vakna, så att vi kan bli övertygade om hans storhet och makt, och så att vi åter kan höra hans löfte: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare, ni kommer att bli verkningsfulla och föra människor till Gud. Vi måste därför lita på Herrens ord: stiga upp i båten, ta tag i årorna, hissa seglen och styra ut på världens hav som Kristus lämnar oss i arv. Duc in altum et laxate retia vestra in capturam! Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.

Denna apostoliska iver, som Kristus har ingjutit i våra hjärtan, får inte ta slut – utsläckas – på grund av falsk ödmjukhet. Det är visserligen sant att vi släpar på vårt personliga elände, men det är även sant att Herren tar med våra fel i beräkningen. Det undgår inte hans barmhärtiga blick att vi människor är begränsade varelser med svagheter, att vi är ofullkomliga och syndbenägna. Men han befaller oss att kämpa, att erkänna våra brister, inte för att vi skall bli nedslagna, utan för att vi skall ångra oss och sträva efter att bli bättre.

Dessutom måste vi alltid minnas att vi bara är redskap: Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den gåva han fått av Herren. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Trosläran, det budskap vi skall föra vidare, har en egen oändlig fruktbarhet som inte tillhör oss utan Kristus. Det är Gud själv som har åtagit sig att genomföra frälsningsverket och återlösa världen.