Texter på ämnet

Tillåt mig att återvända till den oskuldfullhet, den enkelhet som präglar Jesu liv, som jag har rått er att betrakta så många gånger. Herrens år i det fördolda saknar inte betydelse och är heller inte en enkel förberedelse inför de år som skulle komma därefter, nämligen hans offentliga liv. Sedan 1928 har jag klart och tydligt förstått att Gud vill att vi kristna skall ta hela Herrens liv som föredöme. Jag har i synnerhet insett innebörden av hans liv i det fördolda, av hans vanliga arbetsliv bland människorna: Herren vill att många människor skall finna sin väg i dessa år av tystnad, utan lyster. Att lyda Guds vilja innebär därför alltid att vi går ut ur vår egoism, men det innebär inte att vi som regel skall avlägsna oss från de vanliga omständigheterna i det liv som levs av människor som är våra likar i fråga om civilstånd, yrke eller ställning i samhället.

Jag drömmer – och drömmen har blivit verklighet – om en stor skara Guds barn som helgar sig i sitt liv som vanliga medborgare, som delar sina medmänniskors ambitioner, drömmar och ansträngningar. Jag vill ropa denna gudomliga sanning för full hals: om ni stannar kvar mitt i världen, så är det inte för att Gud har glömt er eller för att Herren inte har kallat er. Han har inbjudit er att fortsätta delta i jordens olika verksamheter och strävanden. Han har nämligen låtit er veta att ert mänskliga kall, ert yrke, era egenskaper, inte bara inte är främmande för hans gudomliga planer, utan rentav har helgats av honom som ett offer som behagar Fadern.

Efter denna kärleksbekännelse måste man handla som förälskade i Gud. In omnibus exhibeamus nosmetipsos sicut Dei ministros, låt oss på alla sätt visa oss som Herrens tjänare. Om du ger dig själv till honom på det sätt han vill, kommer nådens verkan att ta sig uttryck i ditt yrkesliv, i ditt arbete, i dina ansträngningar för att utföra mänskliga ting på ett gudomligt sätt, vare sig de är små eller stora, för genom kärleken får alla ting en ny dimension.

Men under denna fasta får vi inte glömma att det inte är lätt att vilja vara Guds tjänare. Låt oss fortsätta läsa den text av den helige Paulus som Mässans läsning återger denna söndag, så att vi kan dra oss svårigheterna till minnes: Som Guds tjänare – skriver Aposteln – visar jag stor uthållighet under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, fångenskap och upplopp, under möda, vaka och svält, med renhet, kunskap, tålamod ochgodhet, med helig Ande, uppriktig kärlek, sanningens ord och Guds kraft.

Under livets mest skiftande omständigheter, i alla situationer, måste vi uppträda som Guds tjänare, medvetna om att Herren är med oss, om att vi är hans barn. Vi måste vara medvetna om de gudomliga rötter som vårt liv är inympat på och handla i överensstämmelse därmed.

Dessa Apostelns ord bör fylla er med glädje, för de kan liknas vid en kanonisering av er kallelse till att vara vanliga kristna som lever mitt i världen och som delar era strävanden, arbeten och glädjeämnen med era medmänniskor, era likar. Allt detta är en gudomlig väg. Vad Herren ber er om är att ni i varje ögonblick skall handla som hans barn och tjänare.

Men dessa livets vanliga omständigheter kommer att bli en gudomlig väg om vi verkligen omvänder oss, om vi ger oss hän. För den helige Paulus talar hårda ord. Han lovar de kristna ett svårt och riskfyllt liv i ständig spänning. Vad kristendomen har förvanskats när man har velat utmåla den som ett bekvämt liv! Men det är även en förvanskning av sanningen att tro att detta djupa och allvarliga liv, som har en livlig erfarenhet av den mänskliga tillvarons alla svårigheter, skulle vara ett liv fullt av ångest, förtryck eller fruktan.

En kristen är realist, med en övernaturlig och mänsklig realism som lägger märke till alla livets nyanser: smärta och glädje, det egna och andras lidande, visshet och villrådighet, generositet och tendensen till egoism. En kristen känner till allt och ställs inför allt, fylld av kristen karaktärsfasthet och den styrka han erhåller från Gud.

I städer världen över följer under denna högtid de kristna i procession Herren, som dold i hostian går längs gator och torg – på samma sätt som under sitt jordiska liv. Herren visar sig för dem som vill se honom, han går dem till mötes som inte söker honom. Jesus uppträder så, ännu en gång, mitt bland de sina: hur reagerar vi på denna Mästarens kallelse?

Yttre tecken på kärlek bör födas i hjärtat och i förlängningen ge vittnesbörd i form av ett kristet handlande. Om vi har förnyats genom att ta emot Herrens kropp, måste vi uttrycka det med gärningar. Låt oss göra våra tankar uppriktiga: präglade av frid, hängivelse, tjänstvilja. Låt oss göra våra ord sanningsenliga, tydliga, lämpliga, ord som förmår trösta och hjälpa och framför allt föra med sig Guds ljus till andra. Låt oss göra våra handlingar konsekventa, effektiva, välanpassade: må de föra med sig bonus odor Christi, Kristi väldoft, så att de påminner om hans sätt att handla och leva.

Corpus Christi—processionen gör Kristus närvarande i världens byar och städer. Men jag vill upprepa att denna närvaro inte får vara en händelse som varar en enda dag, en upplevelse man ser och sedan glömmer. Att Jesus går förbi måste få oss att tänka på att vi även bör upptäcka honom i våra vardagliga göromål. Utöver denna torsdags högtidliga procession bör det finnas en tyst och enkel procession i varje kristens vardag: en kristen är nämligen en människa bland andra men känner glädjen av att ha fått ta emot tron och det gudomliga uppdraget att handla så att Herrens budskap på jorden förnyas. Vi saknar inte fel, elände eller synder. Men Gud är med människorna, och vi måste göra så att han kan använda sig av oss och hans vandring bland hans skapade varelser kan pågå oavbrutet.

Låt oss därför be Herren att han må ge oss en djup eukaristisk fromhet, så att vårt personliga umgänge med honom uttrycks med glädje, frid och en strävan efter rättvisa. Därigenom kommer vi att göra det lättare för andra att känna igen Kristus. Vi kommer att bidra till att sätta honom på toppen av all mänsklig verksamhet. Då kommer Jesu löfte att uppfyllas: När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.

Vi talade tidigare om händelserna i Nain. Vi skulle kunna nämna andra, för evangelierna är fulla av liknande scener. Dessa berättelser har rört, och kommer alltid att fortsätta röra, människornas hjärtan. De visar nämligen inte bara en uppriktig gest av en man som hyser medlidande med sina likar, utan uppenbarar Herrens oändliga kärlek. Jesu hjärta tillhör den inkarnerade Guden, Emmanuel, Gud med oss.

Kyrkan, förenad med Kristus, föds ur ett sårat hjärta. Detta vidöppna hjärta förmedlar oss livet. Hur kan vi låta bli att i detta sammanhang nämna de sakrament som Gud använder sig av för att verka i oss och göra oss delaktiga i Kristi återlösande kraft? Hur kan vi låta bli att särskilt tacka för Eukaristins heliga sakrament, det heliga offret på Kalvarieberget som på ett oblodigt sätt ständigt närvarandegörs i Mässan? Jesus ger sig själv åt oss som näring. Jesus Kristus kommer till oss, allt har förändrats, och i vårt väsen märks en kraft – den helige Andes hjälp – som fyller själen, som präglar våra handlingar, vårt sätt att tänka och känna. Kristi hjärta är källan till de kristnas frid.

Grunden för den hängivelse som Herren begär av oss består inte bara av våra önskningar eller vår förmåga, som ofta är otillräckliga eller svaga. För det första skall vår hängivelse grundas på nåden, som den människoblivne Gudens kärleksfulla hjärta har utverkat åt oss. Därför kan och bör vi hålla ut i vårt inre liv, som barn till vår Fader i himlen, utan att ge efter för modlöshet eller uppgivenhet. Jag tycker om att låta mina åhörare reflektera över att en kristen är kallad att utöva tron, hoppet och kärleken i sin vardagliga tillvaro, i de enklaste sammanhangen, i dagens vanligaste omständigheter. Att handla så är nämligen det väsentliga för en människa som vilar i Gud och det är då som utövandet av de teologala dygderna för med sig glädje, styrka och fridfullhet.

Dessa är frukterna av Kristi frid, den frid som hans heliga hjärta för med sig till oss. För – jag upprepar – Jesu kärlek till människorna är en outgrundlig del av Guds mysterium, Sonens kärlek till Fadern och den helige Ande. Den helige Ande, kärleksbandet mellan Fadern och Sonen, finner i Ordet ett mänskligt hjärta.

Det går inte att tala om dessa vår tros centrala sanningar utan att märka vårt förstånds begränsning och Uppenbarelsens storhet. Men även om vi inte kan fullt ut begripa dessa sanningar, även om vårt förstånd häpnar inför dem, tror vi ödmjukt och fast på dem. Vi vet, med stöd av Kristi vittnesbörd, att de är sådana. Att kärleken, inom Treenigheten, utgjuts över människorna genom kärleken i Jesu hjärta.