Texter på ämnet

När julen närmar sig tycker jag om att betrakta bilder av Jesusbarnet. Dessa figurer som visar oss en Herre som i så hög grad tillintetgjort sig själv, påminner mig om att Gud kallar oss, att den Allsmäktige har velat uppenbara sig försvarslös, att han har velat behöva oss människor. Från vaggan i Betlehem säger Kristus till mig och dig att han behöver oss, han manar oss till att leva ett kristet liv utan kompromisser, att leva ett liv av hängivelse, arbete, glädje.

Vi kommer aldrig att blir verkligt lyckliga om vi inte efterliknar Jesus på riktigt, om vi inte är ödmjuka, som han. Jag insisterar återigen: har ni sett var Guds storhet gömmer sig? I en krubba, i några lindor, i en grotta. Den återlösande kraften i våra liv kan endast bli verkningsfull genom ödmjukhet, om vi upphör att tänka på oss själva och känner oss ansvariga för att hjälpa våra medmänniskor.

Det är ibland vanligt, även bland goda människor, att man skapar sig personliga konflikter som ger upphov till allvarliga bekymmer, men som helt saknar objektiv grund. Deras ursprung står att finna i bristen på självkännedom, som leder till högmod: önskan att stå i centrum för allas uppmärksamhet och aktning, att inte göra dåligt intryck, oviljan att nöja sig med att göra gott och försvinna, strävan efter personlig trygghet. Många människor, som skulle kunna åtnjuta en underbar frid, som skulle kunna njuta av en oändlig lycka, blir därigenom olyckliga och ofruktbara till följd av sin stolthet och högfärd.

Kristus hade ett ödmjukt hjärta. Under sitt liv önskade han inte någonting speciellt för egen del, inget privilegium. Han börjar med att tillbringa nio månader i moderlivet, som alla människor, ytterst naturligt. Herren visste mer än väl att mänskligheten hade ett stort behov av honom. Han längtade efter att komma till jorden för att rädda alla människor: men han påskyndar inte händelsernas förlopp. Han föddes när tiden var inne, som alla människor. Från befruktningen till födseln är ingen – förutom den helige Josef och den heliga Elisabet – medveten om detta under: Gud kommer för att bo bland människorna.

Julen präglas även av en hänförande enkelhet: Herren kommer utan ståt, okänd av alla. På jorden deltar endast Maria och Josef i detta gudomliga äventyr. Och därefter kommer herdarna, som änglarna kom med bud till. Något senare kommer de vise männen från österlandet. Dessa var de enda vittnena till den övernaturliga händelse som förenade himlen och jorden, Gud och människorna.

Hur kan vi vara så hårdhjärtade att vi efter ett tag inte längre berörs av dessa scener? Gud ödmjukar sig för att vi skall kunna närma oss honom, för att vi skall kunna besvara hans kärlek med vår kärlek, för att vår frihet inte bara skall buga sig inför hans makts härlighet, utan inför hans underbara ödmjukhet.

Hur stort är inte detta barn som är Gud: hans Fader är den Gud som har skapat himmel och jord och själv är han där, i en krubba, quia non erat eis locus in diversorio, därför att det inte fanns en annan plats på jorden för hela skapelsens Herre.

Guld, rökelse och myrra

Videntes autem stellam gavisi sunt gaudio magno valde, säger den latinska texten med en anmärkningsvärd upprepning: När de återsåg stjärnan gladdes de med en stor glädje. Varför denna glädje? Därför att de, som aldrig hade tvivlat, av Herren får ta emot beviset på att stjärnan aldrig hade försvunnit: de upphörde att betrakta den med sina sinnen, men de hade hela tiden bevarat den i sina själar. Sådan är den kristnes kallelse: om man inte förlorar tron, om man behåller hoppet om att Jesus Kristus kommer att vara med oss till tidens slut, dyker stjärnan upp igen. Och när man åter erfar att den egna kallelsen är verklig, föds en större glädje, som i oss ökar tron, hoppet och kärleken.

De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. Även vi faller ner inför Jesus, inför denne Gud som gömmer sig i sin mänskliga natur. Vi upprepar för honom att vi inte vill vända ryggen åt hans gudomliga kall, att vi aldrig kommer att avlägsna oss från honom, att vi skall lyfta undan allting ur vår väg som skulle kunna vara hinder för troheten, att vi uppriktigt vill vara följsamma gentemot hans ingivelser. Du, i din själ, och även jag – för jag ber i mitt inre, med djupa tysta rop – berättar för barnet att vi innerligt gärna vill vara goda tjänare, som dem i liknelsen, så att även vi kan få höra: Bra, du är en god och trogen tjänare.

De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. Låt oss dröja en stund vid detta stycke i det heliga evangeliet och försöka förstå det. Hur är det möjligt att vi som inte är någonting och inte är värda någonting, kan räcka fram gåvor till Gud? Skriften säger att allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan. Människan lyckas inte ens upptäcka hela djupet och skönheten i Herrens gåvor: Om du visste vad Gud har att ge!, svarar Jesus den samariska kvinnan. Jesus Kristus har lärt oss att förvänta oss allt av Fadern, att framför allt söka Gud och hans rättvisa, för vi kommer att få allt annat därtill, och han vet väl vad vi behöver.

I frälsningsordningen vårdar vår Fader varje människa med kärleksfull ömhet: Var och en har fått sin särskilda nådegåva från Gud, den ene av ett slag, den andre av ett annat. Det kunde därför förefalla onödigt att bekymra sig om att ge Herren något som han skulle kunna behöva. Våra gåvor, vi som är gäldenärer som inte har någonting att betala med, skulle likna gåvorna i det gamla Förbundet som Gud inte längre tar emot: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen.

Men Herren vet att förälskade vill ge, och han själv visar oss vad han vill ha av oss. Han bryr sig inte om rikedomar eller om jordens, havens eller luftens frukter eller djur, för allt det tillhör honom. Han vill ha någonting intimt, som vi måste ge honom frivilligt: ge mig, min son, ditt hjärta. Förstår ni? Han nöjer sig inte med en del, han vill ha allt. Jag upprepar, han söker inte våra saker: han vill ha oss själva. Det är om vi ger oss själva, och endast då, som vi kan erbjuda Herren andra presenter.

Låt oss därför ge honom guld, det rena guld som består i att lösgöra sig från pengar och materiella medel. Låt oss inte glömma att det är goda ting som kommer från Gud. Men Herren har bestämt att vi skall använda dem utan att fästa våra hjärtan vid dem, och använda dem till nytta för mänskligheten.

Jordiska egendomar är inte onda. De perverteras då människan upphöjer dem till avgudabilder och faller ned inför dem. De blir ädla då vi gör dem till redskap för att göra det goda, i ett kristet arbete för rättvisa och kärlek. Vi kan inte leta efter ekonomiska tillgångar som den som söker en skatt: vår skatt är här, liggande i en krubba, nämligen Kristus, och han skall vara i centrum för all vår kärlek, för där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Glädjen är ett kristet värde. Den förmörkas endast när man förolämpar Gud: synden är nämligen en följd av egoismen, och egoism ger upphov till sorg. Men även i sådana tillfällen finns lite glädje kvar under vår själs aska, för vi vet bestämt att Gud och hans moder aldrig glömmer oss människor. Om vi ångrar oss, om det ur vår själ tränger fram en akt av smärta, om vi renar oss i botens heliga sakrament, kommer Gud oss till mötes och förlåter oss. Och då finns ingen sorg längre: det är fullt riktigt att hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.

Dessa ord rymmer det underbara slutet på liknelsen om den förlorade sonen, som vi aldrig tröttnar på att meditera över: Se, Fadern går dig till mötes, han kommer att luta sig mot din axel, ge dig en kyss som tecken på kärlek och ömhet. Han kommer att se till att man ger dig en dräkt, en ring och skor. Du fruktar fortfarande att du kommer att förebrås, men han återger dig din värdighet. Du fruktar ett straff, och han ger dig en kyss. Du fruktar hans ilska och han förbereder en fest för dig.

Guds kärlek är omätbar. Om han handlar så mot den som förolämpat honom, vad skall han då inte göra för att hedra sin obefläckade moder, Virgo fidelis, den heliga, ständigt trogna Jungfrun?

Om Guds kärlek visar sig vara så stor när ett människohjärta – som ofta sviker – rymmer så lite, vad skall den då inte vara i Marias hjärta, som aldrig ens i det minsta motsatte sig Guds vilja?

Se hur denna högtids liturgi i mänskliga termer återger det omöjliga i att förstå Herrens oändliga barmhärtighet. Den sjunger, snarare än förklarar; den skakar om fantasin, så att var och en kan lägga sin entusiasm i lovsången, för våra ord kommer till korta: Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Konungen åtrår din skönhet. I all sin prakt träder kungadottern in, av guldbrokad är hennes klänning.

Liturgin avslutas med några av Marias ord, i vilka den största ödmjukhet förenas med den största ära: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig.

Cor Mariae Dulcissimum, iter para tutum. O Marias ljuva hjärta, skänk styrka och trygghet åt vår vandring på jorden: var du själv vår väg, för du känner de stigar och genvägar som säkert, genom din kärlek, för fram till Jesu Kristi kärlek.