Texter på ämnet

Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa

Guds Son blev kött och är perfectus Deus, perfectus homo, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. I detta mysterium finns något som borde skaka om oss kristna. Jag var och förblir rörd: jag skulle vilja återvända till Loreto. Jag beger mig dit i tanken för att återuppleva Jesu barndomsår, då jag upprepar och betraktar detta Hic Verbum caro factum est.

Jesus Christus, Deus Homo, Jesus Kristus, Gud och människa. Detta är en av de magnalia Dei, Guds stora gärningar, som vi måste meditera över och för vilken vi måste vara tacksamma gentemot vår Herre som har kommit för att föra fred på jorden åt dem han har utvalt. Åt alla människor som vill förena sina viljor med Guds goda vilja: inte bara åt de rika, och heller inte bara åt de fattiga! Åt alla människor, åt alla bröder! För vi är alla bröder i Jesus, Guds barn, Kristi bröder: hans moder är vår moder.

Det finns bara en ras på jorden: Guds barns ras. Vi måste alla tala samma språk, det som vår Fader i himlen lär oss: det språk som är Jesu dialog med Fadern, det språk som man talar med hjärtat och med huvudet, det som ni just nu använder i er bön. Det språk kontemplativa människor talar, människor som är andliga för att de har upptäckt att de är Guds barn. Det är ett språk som tar sig uttryck i tusentals viljeakter, i klara ljus som upplyser förståndet, i vårt hjärtas ingivelser, i föresatser att leva ett hederligt liv, fullt av godhet, glädje och frid.

Det är nödvändigt att titta på Barnet, vår Kärlek, i vaggan. Vi bör titta på det medvetna om att vi står inför ett mysterium. Vi måste acceptera mysteriet genom tron, och likaledes genom tron fördjupa oss i dess innebörd. För att göra det behöver vi en kristen människas ödmjuka inställning: vi får inte vilja förminska Guds storhet så att den passar våra fattiga koncept och våra mänskliga förklaringar, utan förstå att detta mysterium i sin dunkelhet är ett ljus som leder människornas liv.

Vi ser – säger den helige Johannes Chrysostomos – att Jesus har trätt fram ur vår krets, ur vår mänskliga natur, och att han är född av en mor som är jungfru. Men vi förstår inte hur han kan ha utfört detta under. Låt oss inte trötta ut oss i försöken att upptäcka det. Låt oss hellre ödmjukt acceptera vad Gud uppenbarat för oss, utan att nyfiket försöka utforska vad Gud har dolt för oss. Genom att ödmjuka oss på det viset kommer vi att kunna förstå och älska. Mysteriet kommer då att bli för oss en lysande undervisning, mera övertygande än vilket mänskligt resonemang som helst.

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Den helige Johannes har i sitt evangelium nedtecknat en underbar fras av den heliga Jungfrun, uttalad vid ett tillfälle som vi redan har betraktat: bröllopet i Kana. Evangelisten berättar att Maria vände sig till tjänarna och sade: Gör det han säger åt er. Det är det som allting handlar om: att få människorna att ställa sig framför Jesus och fråga honom: Domine, quid me vis facere? Herre, vad vill du att jag skall göra?

Den kristnes apostolat – och jag avser nu en vanlig kristen, en man eller kvinna som lever som vem som helst bland sina likar – är ett stort kateketiskt arbete, under vilket den kristne genom personligt umgänge, lojal och äkta vänskap, uppväcker en längtan efter Gud i sina medmänniskor och hjälper dem att upptäcka nya horisonter: naturligt, enkelt, genom det exempel som följer av att man lever sin tro väl, genom ord som är älskvärda men fulla av kraften i Guds sanning.

Var djärva. Ni kan räkna med Marias hjälp, hon som är Regina apostolorum, apostlarnas Drottning. Och vår Fru vet att göra sina barn medvetna om sina respektive plikter, utan att därigenom sluta vara en moder. Den som närmar sig Maria och betraktar hennes liv, kommer alltid att få erfara den stora välgärningen att av henne ledas till korset för att där betrakta Guds Sons exempel ansikte mot ansikte. I detta möte, som är avgörande för det kristna livet, för hon vår talan så att den yngre brodern – du och jag – till sist kan försonas med Faderns förstfödde Son.

Många omvändelser, många beslut att hänge livet i Guds tjänst, har föregåtts av ett möte med Maria. Vår Fru har främjat vår vilja att söka, hon har moderligt väckt oron i vår själ, hon har fått oss att längta efter en förändring, ett nytt liv. Och så har hennes gör det han säger åt er förvandlats till kärleksfull hängivelse, till en kristen kallelse som alltsedan dess upplyser hela vårt liv.

Denna stund av samtal inför Herren, under vilken vi har betraktat hur han och vi vördar och älskar hans och vår moder, kan därför leda till att vår tro får nytt liv. Maj månad har nyss börjat. Herren vill att vi inte skall försumma detta tillfälle till att växa i kärlek till honom genom att umgås med hans moder. Må vi varje dag kunna visa henne goda barns ömhetsbetygelser – små saker, finkänsliga tecken på tillgivenhet – som blir till stora gärningar av personlig helighet och apostolat, det vill säga till ett ständigt åtagande för att bidra till den frälsning som Kristus har kommit för att skänka världen.

Sancta Maria, Spes nostra, Ancilla Domini, Sedes sapientiae, ora pro nobis! Heliga Maria, vårt hopp, Herrens tjänarinna, vishetens säte, be för oss!

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.

Det tysta offrets mysterium

Men lägg märke till att även om Gud ville upphöja sin moder, så besparades Maria under sitt jordeliv varken lidande, trötthet i sitt arbete eller trons halvdunkel. Den kvinna av folket som en dag utbrast i en lovprisning av Jesus med orden Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat besvarar Herren med orden: Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det. Det var en eloge av hans moder, av hennes fiat, av det uppriktiga, hängivna må det ske som uppfylldes till sina yttersta konsekvenser, som inte tog sig uttryck i spektakulära gester utan i vardagens gömda och tysta offer.

Då vi mediterar över dessa sanningar förstår vi Guds logik lite bättre. Vi inser att vårt livs övernaturliga värde inte beror på om vi förverkligar de stordåd som vi ibland fantiserar om, utan på att vi troget accepterar Guds vilja, att vi generöst gör oss redo att ta emot varje dags små offer.

För att vara gudomliga, för att bli gudomliggjorda, måste vi börja med att vara mycket mänskliga och leva vårt liv som vanliga människor inför Gud och helga det som kan förefalla litet. Så levde Maria. Hon som är full av nåd, som är föremål för Guds behag, hon som står över änglarna och helgonen levde ett normalt liv. Maria är en skapad varelse som vi, med ett hjärta som vårt, som känner lycka och glädje, lidande och tårar. Innan Gabriel meddelade henne Guds vilja, visste vår Fru inte att hon hade utvalts av evighet till att vara Messias moder. Hon anser sig vara ringa: därför erkänner hon senare, med djup ödmjukhet, att den Mäktige har gjort stora ting med henne.

Marias renhet, ödmjukhet och generositet står i kontrast till vårt elände, till vår egoism. Det är rimligt att vi efter att ha insett detta känner oss manade att efterlikna henne. Vi är Guds skapelser, som hon, och det räcker med att vi anstränger oss för att vara trogna för att Herren skall göra stora ting även med oss. Vår ringhet kommer inte att vara ett hinder: för Gud väljer det som är värt lite, för att hans kärleks kraft skall glänsa mera.

Att efterlikna Maria

Vår moder är en modell för hur man skall besvara nåden, och då vi betraktar hennes liv, kommer Herren att ge oss ljus så att vi kan gudomliggöra vårt dagliga liv. Under året, då vi firar marianska högtider, och under flera tillfällen under vardagen tänker vi kristna många gånger på den heliga Jungfrun. Om vi tar vara på dessa ögonblick, om vi tänker på hur vår moder skulle ha handlat i de uppgifter som vi har att utföra, kommer vi undan för undan att lära oss, och vi kommer till slut att likna henne, som barn liknar sina mödrar.

Först och främst skall vi ta efter hennes kärlek. Kärleken till nästan är inte enbart en fråga om känslor: den bör uttryckas i ord, men framför allt i handlingar. Den heliga Jungfrun sade inte enbart fiat, utan omsatte i varje stund detta fasta och oåterkalleliga beslut i handling. Så skall även vi göra. När vi sporras av kärlek till Gud och erfar vad han vill, bör vi anstränga oss för att vara trogna, lojala och att vara det på ett handlingskraftigt sätt: för inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske Faders vilja.

Vi måste ta efter hennes naturliga och övernaturliga elegans. Hon är en privilegierad varelse i frälsningshistorien: i Maria blev Ordet kött och tog sin boning ibland oss. Hon var ett milt vittne, som förblev dolt. Hon tyckte inte om att prisas, för hon eftersträvade inte att själv äras. Maria närvarar vid sin Sons barndoms mysterier, som är normala mysterier, om man nu kan säga så: vid de stora miraklen och folkmassans hyllningar drar hon sig undan. I Jerusalem, då Kristus – ridande på en ungåsna – hyllas som konung är Maria inte där. Men hon framträder åter vid korset, då alla andra flyr. Detta sätt att handla visar – utan att vara utstuderat – på hennes storhet, på hennes själs djup och helighet.

Om vi försöker lära oss genom att följa hennes exempel i att lyda Gud, kommer vi att kunna lära oss att tjäna finkänsligt och samtidigt uppträda värdigt. I Maria finns inte ett spår av de oförståndiga jungfrurnas attityd, vilka lyder, men enfaldigt. Vår Fru lyssnar uppmärksamt på vad Gud begär, reflekterar över det hon inte förstår, frågar vad hon inte vet. Sedan hänger hon sig helt åt att göra Guds vilja: Se jag är Herrens tjänarinna, må det ske med mig som du har sagt. Är det inte underbart? Den heliga Maria, en läromästarinna för hela vårt handlande, lär oss nu att det inte är förnedrande att tjäna Gud, att man därigenom inte underkuvar sitt samvete: hon påverkar oss i vårt innersta så att vi upptäcker Guds barns frihet.