Texter på ämnet

Att helga arbetet, att helga sig genom arbetet, att helga genom arbetet

När jag beskrivit andan i den förening* som jag ägnat mitt liv åt, Opus Dei, har jag sagt att den stödjer sig, som en dörr på sina gångjärn, på det vanliga arbetet, på yrkesarbetet mitt i världen. Den gudomliga kallelsen ger oss ett uppdrag, den uppmanar oss att ta del i Kyrkans enda uppgift, för att vara Kristi vittnen inför våra medmänniskor, våra likar, och föra allt till Gud.

Kallelsen upptänder ett ljus som gör att vi upptäcker meningen med vårt liv. Det är att bli övertygad, genom trons strålglans, om skälet för vårt jordeliv. Vårt liv, det nuvarande, det som är bakom oss och det som ligger framför oss, får en ny dimension, ett djup som vi tidigare inte ens misstänkte fanns. Alla händelser och skeenden faller nu på sin verkliga plats: vi förstår vart Herren vill föra oss och vi känner oss burna av den uppgift som anförtrotts åt oss.

Gud tar oss ur vår okunskaps mörker, ur vår osäkra vandring genom historiens händelser, han kallar oss med hög röst, som han en dag gjorde med Petrus och Andreas: Venite post me, et faciam vos fieri piscatores hominum, Kom och följ mig, jag skall göra er till människofiskare, oavsett vilken plats som är vår i denna värld.

Den som lever av tro kan möta svårigheter och kamp, smärta och rentav bitterhet, men aldrig modlöshet eller ångest, för han vet att hans liv är till nytta, han vet varför han har kommit till världen. Ego sum lux mundi – utbrast Kristus – qui sequitur me non ambulat in tenebris, sed habebit lumen vitae. Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

För att förtjäna detta Guds ljus måste man älska, ha ödmjukheten att erkänna vårt behov av att bli räddade och tillsammans med Petrus säga: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och har erfarit att du är Kristus, Guds Son. Om vi verkligen handlar så, om vi låter Guds kallelse träda in i våra hjärtan, kommer vi även att sanningsenligt kunna säga att vi inte vandrar i mörkret, för utöver vårt elände och våra personliga brister lyser Guds ljus, likt solen som skiner ovanför stormen.

Den kristna tron och den kristna kallelsen påverkar hela livet, inte bara en del av det. Vår relation med Gud är nödvändigtvis präglad av hängivelse och är allomfattande. En trons man ser på livet, i alla dess dimensioner, ur ett nytt perspektiv: det som Gud ger oss.

Ni som i dag firar den helige Josefs högtid tillsammans med mig är alla män som arbetar inom olika yrken, ni har olika familjer, ni tillhör olika länder, folk och språk. Ni har fått er utbildning i universitetsaulor, fabriker eller verkstäder, ni har under flera år utövat ert yrke, knutit yrkesmässiga och personliga relationer med era kollegor, ni har bidragit till att lösa gemensamma problem i era företag och samhällen.

Nåväl, jag påminner er ännu en gång om att allt detta inte är främmande för Guds plan. Er mänskliga kallelse är en del, en viktig del, av er gudomliga kallelse. Detta är skälet till att ni måste helga er och samtidigt bidra till att helga era medmänniskor, era likar, just genom att helga ert arbete och er omgivning: det yrke som uppfyller era dagar, som ger er personlighet sin särskilda karaktär och som är ert sätt att leva i världen. Och tillsammans med arbetet även ert hem, er familj, det land ni är födda i och som ni älskar.

Yrkesarbetet är även apostolat, ett tillfälle för den enskilde att hänge sig åt sina medmänniskor, för att få dem att lära känna Kristus och föra dem till Gud Fader, vilket är en konsekvens av den kärlek till nästan som den helige Ande ingjuter i våra själar. När den helige Paulus gav efesierna råd om de konkreta uttrycksformerna för deras omvändelse, deras kallelse till kristendomen, sade han bland annat följande: Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver. Vi människor behöver det bröd som jorden skänker för att livnära oss och även det himmelska brödet för att ge ljus och värme åt våra hjärtan. Med ert eget arbete, med de initiativ som tas med utgångspunkt i ert arbete, i era samtal, i ert umgänge, kan och måste ni omsätta detta apostoliska påbud i praktiken.

Om vi arbetar med denna anda, kommer våra liv, om än behäftade med de begränsningar som hör till vårt jordiska tillstånd, att ge en försmak av himlens härlighet, av den gemenskap med Gud och helgonen där endast kärleken, hängivelsen, troheten, vänskapen och glädjen härskar. I ert ordinarie, vardagliga yrkesarbete kommer ni att finna material – verkligt, gediget, värdefullt – för att bygga sant kristna liv, för att ta vara på den nåd som vi får från Kristus.

I ert yrkesarbete, som ni medvetet utför ansikte mot ansikte med Gud, kommer ni att utöva tro, hopp och kärlek. De olika situationer, förhållanden och problem som ni ställs inför genom arbetet, kommer att bli föremål för er bön. Ansträngningen för att uppfylla de ordinarie plikterna kommer att bli ett tillfälle för att leva av det kors som är väsentligt för en kristen. Erfarenheten av era svagheter, de misslyckanden som alltid finns i varje mänskligt företag, kommer att ge er mer realism, mer ödmjukhet, mer förståelse gentemot era medmänniskor. Era framgångar och glädjeämnen kommer att få er att tacka Gud och tänka på att ni inte lever för er själva, utan för att tjäna era medmänniskor och Gud.

Att sätta Kristus på toppen av all mänsklig verksamhet

Det går att förverkliga detta program, det handlar inte om en meningslös dröm. Om vi människor ändå ville besluta oss för att bereda plats i våra hjärtan för Guds kärlek! Kristus, vår Herre, blev korsfäst, och upphöjd på korset återlöste han världen och återställde freden mellan Gud och människorna. Jesus Kristus påminner oss alla om följande: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, om ni sätter mig på toppen av all jordisk verksamhet, om ni uppfyller era skyldigheter i varje stund och vittnar om mig i det som verkar stort och i det som verkar litet, omnia traham ad meipsum, kommer jag att dra allt till mig. Mitt rike ibland er kommer att bli verklighet!

Kristus, vår Herre, fortsätter att ägna sig åt denna sådd som syftar till att rädda människorna och hela skapelsen, vår värld, som är god för att den var god då den kom ur Guds hand. Det var Adams skuld, människans högmods synd, som bröt skapelsens gudomliga harmoni.

Men när tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son som – genom den helige Ande – antog kött av Maria, för evigt Jungfru, för att återställa friden, för att återlösa oss människor från synden och adoptionem filiorum reciperemus, ge oss söners rätt och göra det möjligt för oss att delta i Guds eget inre liv. Därigenom kan denna nya människa, Guds barns nya släkte, befria hela universum från oordning och återställa allt i Kristus som har försonat oss med Gud.

Detta är vi kristna kallade till, detta är vårt apostoliska uppdrag och den iver som måste förtära våra själar: att se till att förverkliga Kristi rike, att se till att det inte längre skall finnas hat eller grymhet, att sprida kärlekens kraftiga och fridfulla balsam på jorden. Låt oss idag be vår Konung att hjälpa oss att ödmjukt och ivrigt samarbeta i den gudomliga planen att hela vad som är söndrat, rädda det som är förlorat, ordna vad människan har försatt i oordning, att föra det vilsegångna rätt och att återställa endräkten i hela skapelsen.

Att omfatta den kristna tron innebär att man åtar sig att fortsätta Jesu sändning bland människorna. Vi måste vara, var och en av oss, alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Det är endast på det sättet som vi kan ta oss an detta väldiga, enorma, oändliga företag: att inifrån helga alla timliga strukturer och i dessa föra med oss återlösningens surdeg.

Jag talar aldrig om politik. Jag anser inte att de kristnas uppgift på jorden är att sprida en politisk—religiös rörelse – det vore vansinne – inte ens om det görs med den goda avsikten att ingjuta Kristi anda i alla människornas aktiviteter. Vad vi måste förankra i Gud är vars och ens hjärta, vem det än är. Låt oss se till att tala på ett sådant sätt att varje kristen, var han än befinner sig – i omständigheter som inte enbart beror på hans ställning i Kyrkan eller i det civila livet, utan på resultatet av växlande historiska situationer – kan ge ett vittnesbörd, med sitt exempel och sitt ord, om den tro han bekänner sig till.

En kristen lever i världen med full rätt, helt enkelt för att han är människa. Om han accepterar att Kristus bor i hans hjärta, att Kristus härskar, kommer han att i hela sitt handlande som människa märka – högst påtagligt – Herrens frälsande kraft. Det betyder ingenting om hans verksamhet är, som man brukar säga, hög eller låg. En mänsklig topp kan i Guds ögon vara låg; och det vi anser vara lågt eller ringa kan vara en kristen höjdpunkt av helighet och tjänande.