Texter på ämnet

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Genom prästvigningens sakrament har Gud vår Fader gjort det möjligt för några troende att, i kraft av att den helige Ande på ett nytt och ofattbart sätt ingjuts i dem, erhålla ett outplånligt tecken i själen som får dem att likna Kristus Prästen så att de kan agera i Jesu Kristi namn, i hans egenskap av den mystiska kroppens huvud. Tack vare det särskilda prästadömet som skiljer sig från de troendes allmänna prästadöme, inte bara till grad utan även till sitt väsen, kan de konsekrera Kristi kropp och blod, inför Gud frambära det heliga Mässoffret, förlåta synder i den sakramentala bikten och utöva sitt lärouppdrag in iis quae sunt ad Deum, i allt det och bara det som hänför sig till Gud.

Följaktligen måste prästen uteslutande vara en Guds man och avvisa frestelsen att hävda sig på områden där de troende inte behöver honom. Prästen är inte en psykolog, sociolog eller antropolog: han är en annan Kristus, Kristus själv, med uppgiften att vårda sina bröders och systrars själar. Det vore sorgligt om prästen, på grundval av mänsklig kunskap som han endast kommer att kunna odla ytligt och amatörmässigt om han verkligen ägnar sig åt sitt kall, utan vidare skulle anse sig ha rätt att framställa sig som en ofelbar auktoritet i fråga om dogmatik eller moralteologi. Det skulle endast tyda på hans dubbla okunskap, såväl i fråga om den mänskliga som i fråga om den teologiska kunskapen, även om hans ytliga visdomsfernissa skulle lyckas förleda någon läsare eller försvarslös åhörare.

Det är allmänt känt att vissa kyrkliga dignitärer av idag förefaller avse att tillverka en ny Kyrka, varigenom de förråder Kristus genom att byta ut de andliga målen – människornas, varje enskild människas frälsning – mot timliga. Om de inte övervinner denna frestelse kommer de att försumma utövandet av sin prästerliga tjänst, de kommer att förlora folkets tillit och respekt och orsaka en oerhörd förödelse inom Kyrkan. Dessutom kommer de att orättmätigt lägga sig i de troendes och andra människors politiska frihet och därigenom så förvirring i den civila samvaron, varigenom de blir farliga även på detta område. Prästvigningens sakrament är avsett som en övernaturlig tjänst till den vigdes trosfränder, men vissa förefaller vilja omvandla det till ett världsligt redskap för ett nytt tyranni.

Jesus på korset, med hjärtat genomborrat av kärlek till människan, är ett talande svar – ord är överflödiga – på frågan om sakers och personers värde. Människorna, deras liv och deras lycka, är så mycket värda att Guds Son ger sig själv för att återlösa dem, för att rena dem, för att upphöja dem. Vem kan väl annat än älska hans så sårade hjärta?, frågade sig en kontemplativ människa i detta sammanhang. Och han fortsatte att fråga: Vem kan väl annat än återgälda kärlek med kärlek? Vem kan väl annat än att omfamna ett så rent hjärta? Vi, som är kött, kommer att återgälda kärlek med kärlek, vi kommer att omfamna vår sårade frände, vars händer och fötter, sida och hjärta, genomborrats av ogudaktiga människor. Låt oss be honom att vilja binda vårt hjärta med sin kärleks band, att såra det med en lans, för det är ännu hårt och sent till ånger.

Med sådana tankar, känslor och samtal har förälskade människor alltid vänt sig till Jesus. Men för att förstå detta sätt att uttrycka sig, för att verkligen förstå människans hjärta, Kristi hjärta och Guds kärlek, behövs tro och ödmjukhet. Med tro och ödmjukhet lämnade den helige Augustinus oss några ord som är berömda över hela världen: Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!

När en människa försummar att vara ödmjuk, kommer hon att vilja göra Gud till sin, men inte på det gudomliga sätt som Kristus själv har gjort möjligt genom att säga tag och ät, detta är min kropp, utan genom att försöka krympa Guds storhet så att den får plats inom mänskliga ramar. Förnuftet, ett kallt och blint förnuft – inte den intelligens som följer av tron och heller inte den riktiga intelligens som kännetecknar en människa som kan glädjas åt ting och uppskatta dem – förvandlas till galenskap som sätter sina vanliga erfarenheter över allt annat, som förminskar den övernaturliga sanningen, som täcker människans hjärta med ett skal som gör det okänsligt för den helige Andes ingivelser. Vår stackars intelligens skulle gå förlorad om det inte vore för Guds barmhärtiga makt som bryter igenom vårt eländes gränser: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Och själen återfår ljus och fylls av glädje inför den heliga Skrifts löften.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka, förklarade Gud genom profeten Jeremias. Liturgin tillämpar dessa ord på Jesus, för i honom uppenbaras det för oss med all önskvärd tydlighet att Gud älskar oss på detta sätt. Han har inte kommit för att döma oss, för att förebrå oss vår ynklighet eller vårt elände. Han kommer för att frälsa oss, förlåta oss, ursäkta oss, för att skänka oss frid och glädje. Om vi bara inser hur underbart Herren förhåller sig till sina barn, kommer våra hjärtan nödvändigtvis att förändras och våra ögon kommer att upptäcka en helt ny horisont, full av konturer, djup och ljus.