Texter på ämnet

Den andre fienden, skriver den helige Johannes, är vad ögonen åtrår, en grundläggande girighet som leder till att man endast värdesätter det man kan röra vid. Ögon som klistrar sig fast vid jordiska saker, ögon som just därför inte förmår upptäcka den övernaturliga verkligheten. Därför kan vi använda uttrycket i den heliga Skrift för att tala om girighet avseende materiella ting och om den deformation som gör att man ser på omgivningen – på sin nästa, på livets och samtidens omständigheter – ur ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Själens ögon blir avtrubbade, förnuftet tror att det självt kan förstå allt, utan att ta hänsyn till Gud. Det är en subtil frestelse, som gömmer sig bakom förnuftets värdighet, det förnuft som Gud, vår Fader, har givit människan för att hon skall känna och älska honom frivilligt. Medryckt av denna frestelse anser sig människans intellekt vara universums centrum och hänförs åter av önskan att bli som gudar, och då det fylls av kärlek till sig självt, vänder det Guds kärlek ryggen.

På det sättet kan vårt liv överlämnas ovillkorligt i händerna på den tredje fienden, superbia vitae. Det rör sig inte bara om flyktiga tankar av fåfänga eller egenkärlek, utan om en allmän inbilskhet. Vi får inte bedra oss själva, för detta är det värsta av allt ont, alla villovägars ursprung. Man måste ständigt kämpa mot högmodet. Det är inte utan skäl som det mycket träffande har sagts att denna lidelse dör dagen efter människan. Det är fariséns högfärd, som Gud inte kan förlåta, eftersom han möter en barriär av självgodhet. Det är den arrogans som leder till att man föraktar andra människor, vill härska över dem, behandla dem illa: för högmod leder till förolämpning och vanära.

Glöm inte att det inte alltid är möjligt att undvika motsättningar mellan makarna. Men gräla aldrig inför barnen, det smärtar dem och får dem att ta ställning för den ene eller den andre, vilket omedvetet kan öka avståndet mellan er. Men även att kivas kan vara ett uttryck för kärlek, bara man inte gör det för ofta. Ja, det kan rentav vara nödvändigt. Även om det inte utgör själva orsaken till ett gräl, har ofta tillfället uppstått på grund av makens trötthet efter en hård arbetsdag, eller av makans slit – förhoppningsvis inte leda – med barnen, hushållssysslorna och sitt eget humör som ibland kan vara lite instabilt, även om ni kvinnor kan vara starkare än män, om ni bestämmer er för att vara det.

Undvik högmodet, som är ert äktenskaps värsta fiende. I era små tvister har ingen av er rätt. Den som för tillfället har mest sinnesfrid av er båda måste säga ett ord som gör det möjligt att hålla tillbaka det dåliga humöret till senare. Då kan ni – i enrum – gräla, bara ni genast blir sams igen.

Kanske har ni kvinnor börjat tänka lite för lite på er själva och försummat ert yttre. Kom ihåg talesättet ”Den hustru som håller sig vacker håller maken borta från andras hem.”* Skyldigheten att vara tilldragande är lika aktuell nu som när ni var förlovade: plikten är rättvis, för ni tillhör er make. Inte heller han har rätt att glömma att han tillhör er och att han är skyldig att hela livet vara lika tillgiven som en fästman. Det är ett dåligt tecken om ni ler ironiskt när ni läser denna punkt: det vore ett uppenbart bevis på att tillgivenheten inom familjen har blivit till iskall likgiltighet.

För inte länge sedan beundrade jag en marmorrelief som föreställer de tre vise männens tillbedjan av Jesusbarnet. Det fanns andra figurer kring dessa: fyra änglar, var och en med sin egen symbol, ett diadem, ett jordklot krönt av korset, ett svärd, en spira. På detta åskådliga sätt illustrerades, genom tecken vi känner igen, den händelse som vi firar i dag: några visa män – enligt traditionen var de kungar – faller ned inför ett barn, efter att i Jerusalem ha frågat: Var finns judarnas nyfödde kung?

Rörd av denna fråga betraktar även jag Jesus, som ligger i en krubba, en plats som är lämpad endast för djur. Herre, var är din kunglighet, ditt diadem, ditt svärd, din spira? De tillhör dig och du vill inte ha dem. Han härskar insvept i lindor. Han är en värnlös kung som visar sig försvarslös: han är ett litet barn. Hur kan man annat än dra sig till minnes Apostelns ord: Han avstod från allt och antog en tjänares gestalt?

Vår Herre inkarnerades för att uppenbara Faderns vilja för oss. Och redan från vaggan undervisar han oss. Jesus Kristus söker oss – med en kallelse som är en kallelse till helighet – för att fullborda återlösningen tillsammans med honom. Begrunda hans första lärdom: för att medåterlösa är det inte våra medmänniskor vi skall försöka besegra, utan oss själva. På samma sätt som Kristus måste vi tillintetgöra oss, uppfatta oss som våra medmänniskors tjänare, för att föra dem till Gud.

Var är kungen? Kan det inte vara så att Jesus framför allt önskar härska i hjärtat, i ditt hjärta? Därför gör han sig till ett barn, för vem älskar inte ett barn? Var är kungen? Var är Kristus, som den helige Ande försöker forma i våra själar? Han kan inte vara närvarande i det högmod som skiljer oss från Gud, han kan inte vara närvarande i bristen på kärlek som isolerar oss. Där kan Kristus inte finnas, där blir människan ensam.

Vid Jesusbarnets fötter, inför en kung utan yttre tecken på sin värdighet, kan ni på Herrens Uppenbarelses högtid säga till honom: Herre, ta bort högmodet ur mitt liv, förstör min egenkärlek, min vilja att hävda mig själv och betvinga andra. Gör så att grunden för min personlighet må vara att identifiera mig med dig.

Ögondroppar

Fariséernas synd bestod inte i att de inte kände igen Gud i Kristus, utan i att de frivilligt stängde in sig i sig själva, i att de inte lät Jesus, som är ljuset, öppna deras ögon. Denna sorts låsning påverkar omedelbart våra relationer till andra människor. Den farisé som tror sig vara ljus och därför inte tillåter Gud att öppna hans ögon, kommer även att behandla sin nästa högfärdigt och orättvist: Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar eller som tullindrivaren där. Så ber han. Och den blindfödde, som fortsätter att berätta sanningen om hur han mirakulöst har botats, förolämpar man så här: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss! Och de körde ut honom.

Bland dem som inte känner Kristus finns det många ärbara människor som av enkel hänsyn vet hur de skall uppträda taktfullt: de är uppriktiga, hjärtliga, väluppfostrade. Om sådana som de eller vi själva tillåter Jesus att bota den blindhet som fortfarande gör vår syn skum, om vi tillåter Herren att smörja oss med den lera som i hans händer blir de effektivaste ögondropparna, kommer vi att se alla jordiska företeelser och få en skymt av de eviga med ett nytt ljus, med trons ljus. Vi kommer att ha fått en klar syn.

Detta är vad varje kristen är kallad till: fullheten av den kärlek som är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kristi kärlek är inte bara att hysa godmodiga känslor gentemot nästan, den nöjer sig inte med välgörenhet. Kärleken till nästan, som Gud ingjuter i själen, förändrar förnuftet och viljan inifrån: den ger en övernaturlig grund för vänskapen och glädjen i att göra det goda.

Betrakta den scen ur Apostlagärningarna i vilken en lam botas. Petrus och Johannes gick till templet och då de gick förbi träffar de en man som sitter vid porten: han var lam från födseln. Allt påminner om när den blinde botades. Men nu anser inte lärjungarna längre att olyckan kan bero på den sjukes personliga synder eller på hans föräldrars brister. Och de säger till honom: I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå! Innan var de oförstående, nu är de idel barmhärtighet. Innan spred de oblyga omdömen omkring sig, nu botar de mirakulöst i Herrens namn. Då som nu: Det är Kristus som går förbi! Det är Kristus som fortsätter sin vandring längs världens gator och torg i sina lärjungar, och för er som lyssnar på mig ber jag honom ivrigt att gå förbi och uppsöka era själar.

Att betrakta värdigheten i det uppdrag som Gud kallar oss till kanske kan framkalla förmätenhet och högmod i en människas själ. Men vår uppfattning om den kristna kallelsen är falsk om den förblindar oss, om den får oss att glömma att vi är gjorda av lera, att vi är stoft och elände. Det onda finns inte bara i världen, runt omkring oss, det onda finns även inom oss, förankrat i vårt hjärta, och gör oss i stånd till skamliga och egoistiska handlingar. Det är bara Guds nåd som är en fast klippa: vi är sand, kvicksand.

Om man betraktar människans historia eller världens nuvarande tillstånd, gör det ont att se att det efter tjugo århundraden finns så få som kallar sig kristna och att de som gör anspråk på det namnet så ofta inte är sin kallelse trogna. En man som inte saknade hjärta, men väl tro, sade för många år sedan så här till mig, samtidigt som han pekade på en jordglob: Se, här är Kristi misslyckande. Så många århundraden har gått under vilka man försökt föra hans lära till människorna, och ni ser resultatet: det finns inga kristna.

Det saknas inte människor som fortfarande tycker så. Men Kristus har inte misslyckats: hans ord och liv gör ständigt världen fruktbar. Kristi verk, den uppgift som hans Fader anförtrodde åt honom, håller på att förverkligas, dess styrka går igenom historien och för med sig det sanna livet, och när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

I denna uppgift som Gud håller på att förverkliga i världen, har han velat att vi skall samarbeta med honom, han har velat ta den risk vår frihet innebär. Det gör mig djupt rörd att betrakta den nyfödde Jesus i Betlehem: ett försvarslöst, oskyddat barn som inte kan göra motstånd. Gud överlämnar sig i människornas händer, han närmar sig oss och sänker sig till vår nivå.

Jesus Kristus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt. Gud går vår frihet, vår ofullkomlighet, vårt elände till mötes. Han går med på att hans gudomliga skatter bärs i lerkrus, att vi gör dem kända genom blandningen av våra mänskliga brister och hans gudomliga kraft.