Texter på ämnet

Vi lyssnar nu till Guds ord ur den heliga Skrift, episteln och evangeliet, genom vilka Tröstaren ger oss ljus och talar till oss med mänskliga röster för att vårt förnuft skall kunna vinna kunskap och kontemplera, för att viljan skall stärkas och leda till handlingar. För vi är ett enda folk som bekänner en enda tro, ett Credo: ett folk samlat i Faderns, Sonens och den helige Andes enhet.

Därefter kommer frambärandet av offergåvorna: människors bröd och vin. Det är inte mycket, men åtföljs av bön: I ödmjukhetens ande och med ett förkrossat hjärta må vi upptas av dig, o Herre, och må vårt offer idag så frambäras inför ditt ansikte, att det behagar dig. Åter slås vi av minnet av vårt elände och önskan att allt det som är avsett för Herren må vara klart och renat: jag skall två mina händer … jag älskar ditt hus skönhet.

För ett ögonblick sedan, före lavabo, åkallade vi den helige Ande och bad honom att välsigna det offer som vi frambär i hans heliga namn. Efter handtvagningen vänder vi oss till Treenigheten – Suscipe, Sancta Trinitas – för att den må ta emot det vi frambär till åminnelse av Kristi liv, lidande, uppståndelse och himmelsfärd, till ära för Maria, evigt jungfru, och till ära för alla helgon.

Må offret vara till gagn för allas frälsning – Orate, fratres, ber prästen – för detta offer är mitt och ert, hela den heliga Kyrkans. Be, bröder, även om ni är få som samlats, om det så bara skulle finnas en enda kristen fysiskt närvarande, om det så bara skulle vara prästen: för varje Mässa är det universella brännoffret, återlösningen för alla stammar och språk, länder och folk.

Genom de heligas samfund tar alla kristna emot varje Mässas nådegåvor, vare sig den firas inför tusentals personer eller om det bara finns en enda – kanske tankspridd – korgosse närvarande. Under alla omständigheter förenas himlen och jorden för att tillsammans med Herrens änglar sjunga: Sanctus, Sanctus, Sanctus …

Jag applåderar och lovsjunger tillsammans med änglarna. Det är inte svårt, för jag vet att jag är omgiven av dem när jag firar den heliga Mässan. De tillber Treenigheten. Jag vet även att på något sätt deltar den heliga Jungfrun, genom sin djupa förening med den heliga Treenigheten och för att hon är moder till Kristus, till hans kropp och blod. Hon är moder till Jesus Kristus, fullkomlig Gud och fullkomlig människa. Jesus Kristus blev till i den heliga Marias moderliv, utan någon mans deltagande, uteslutande genom den helige Andes kraft. I hans ådror flyter samma blod som i hans moders: detta blod frambärs i det återlösande offret, på Kalvarieberget och i den heliga Mässan.

I dag, då vi firar Corpus Christi, betraktar vi tillsammans vidden av Herrens kärlek. Den har fått honom att dröja kvar hos oss, gömd under sakramentets gestalter. Det är som om vi rent fysiskt kunde höra honom undervisa folket: En man gick ut för att så. När han sådde föll en del på vägkanten, och fåglarna kom och åt upp det. En del föll på de steniga ställena, där det inte fanns mycket jord, och det kom fort upp eftersom myllan var tunn. Men när solen steg sveddes det och vissnade bort eftersom det var utan rot. En del föll bland tistlarna, och tistlarna växte upp och kvävde det. Men en del föll i den goda jorden och gav skörd, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Scenen är fortfarande aktuell. Gud, såningsmannen, kastar även i dag ut sitt utsäde. Frälsningsverket pågår ännu, och Herren vill använda sig av oss. Han vill att vi kristna skall öppna alla jordens stigar för hans kärlek. Han uppmanar oss att sprida hans gudomliga budskap, genom att undervisa om trosläran och genom vårt eget exempel, ända till jordens avlägsnaste hörn. Han ber var och en av oss, som medborgare både i det civila och i det kyrkliga samhället, att vara en annan Kristus när vi troget uppfyller våra plikter, genom att helga vårt yrkesarbete och det egna ståndets plikter.

Om vi ser på vår omgivning, på denna värld som vi älskar för att Gud har skapat den, kommer vi att se hur liknelsen förverkligas: Jesu Kristi ord bär frukt, i många människor uppväcker det en strävan efter hängivelse och trohet. Guds tjänares liv och uppförande har förändrat historiens lopp, och till och med många av dem som inte känner Herren drivs – kanske utan att veta om det – av ideal som har sitt ursprung i kristendomen.

Vi ser även att en del av utsädet faller i ofruktbar jord, eller bland törnen och tistlar: för det finns hjärtan som stänger sig för trons ljus. Ideal som fred, försoning och broderskap, accepteras och förkunnas, men – inte sällan – åsidosätts de i praktiken. Vissa människor anstränger sig dessutom fåfängt för att få Guds röst att tystna, med brutal makt hindrar de hans ord från att spridas eller använder ett vapen som märks mindre men kanske är ännu grymmare, nämligen likgiltigheten, som gör själen okänslig.