Texter på ämnet

Att påminna en kristen om att hans liv inte har någon annan mening än att lyda Guds vilja är inte liktydigt med att skilja honom från övriga människor. Tvärtom, i många fall är det bud vi fått av Herren att vi skall älska varandra som han har älskat oss genom att leva tillsammans med våra medmänniskor och på samma sätt som våra medmänniskor, genom att hänge oss åt att tjäna Herren i världen, så att alla människor kan lära känna Guds kärlek bättre: för att säga till dem att världens gudomliga vägar har öppnats.

Herren nöjde sig inte med att säga att han älskar oss, han visade det också i handling. Låt oss inte glömma att Jesus Kristus inkarnerades för att undervisa, för att vi skulle lära oss att leva ett liv som Guds barn. Tänk på evangelisten Lukas inledning till Apostlagärningarna: Primum quidem sermonem feci de omnibus, o Theophile, quae coepit Jesus facere et docere, jag har skrivit om allt det viktigaste som Jesus gjorde och lärde. Han kom för att lära, men genom att göra; han kom för att lära, men genom att vara ett föredöme, genom att vara Mästare och exempel genom sitt handlande.

Nu kan vi, här inför Jesusbarnet, fortsätta vår personliga rannsakan: Har vi bestämt oss för att se till att våra liv kan tjäna som föredöme och vara till lärdom för våra bröder, våra likar, våra medmänniskor? Har vi bestämt oss för att vara andra kristusar? Det räcker inte att säga det med munnen. Du – jag frågar var och en av er och mig själv – du, som genom att vara kristen är kallad att vara en annan Kristus, förtjänar du att man även om dig säger att du kommit för att facere et docere, att utföra saker och ting som ett Guds barn, uppmärksam på sin Fars vilja, för att därigenom uppmuntra alla människor att delta i dessa goda, hederliga, gudomliga och mänskliga ting som hör till återlösningen? Lever du Kristi liv i ditt vardagsliv mitt i världen?

Att utföra Guds verk är inte bara en vacker fras, utan en uppmaning till att viga sitt liv åt kärleken. Det är nödvändigt att dö bort från sig själv, för att återfödas till ett nytt liv. För så lydde Jesus, intill döden på ett kors, mortem autem crucis. Propter quod et Deus exaltavit illum. Och därför har Gud upphöjt honom. Om vi lyder Guds vilja, kommer korset även att vara Uppståndelse, upphöjelse. Kristi liv kommer att förverkligas, steg för steg, i oss: det är så man skall kunna säga att vi i våra liv försökt vara goda barn till Gud, att vi gjort vad gott är, trots vår svaghet och våra personliga fel, hur många de än är.

Och när döden kommer, och den kommer obevekligen, skall vi invänta den med jubel, så som jag har sett att många heliga personer kunnat invänta den, mitt i sitt vardagsliv. Med glädje: för om vi har försökt efterlikna Kristus i att göra gott – i att lyda och bära korset, trots vårt elände – kommer vi att uppstå som Kristus: surrexit Dominus vere!, han har verkligen uppstått.

Jesus, som gjorde sig till ett barn – tänk på det – besegrade döden. Genom att tillintetgöra sig, genom enkelhet och lydnad: genom att gudomliggöra sina skapade varelsers vanliga och enkla liv, segrade Guds Son.

Detta är Jesu Kristi triumf. Så har han lyft upp oss till sin nivå, till Guds barns nivå, genom att stiga ned till vårt jordiska plan, till det plan där människors barn finns.

Vi bör fördjupa oss i det som Kristi död avslöjar för oss, utan att hejda oss vid yttre former eller klichéer. Vi måste verkligen delta i de scener som vi återupplever dessa dagar: Jesu smärta, hans moders tårar, lärjungarnas flykt, de heliga kvinnornas mod, Josefs och Nikodemus mod då de ber Pilatus om Herrens kropp.

Låt oss, kort och gott, närma oss den avlidne Kristus, detta kors som reser sig över Golgotas topp. Men låt oss närma oss det uppriktigt, med den inre samling som är ett tecken på kristen mognad. Alla Kristi lidandes gudomliga och mänskliga händelser kommer då att tränga in i våra själar som ett ord som Gud riktar till oss för att avslöja vårt hjärtas hemligheter och uppenbara vad han förväntar sig av våra liv.

För många år sedan såg jag en tavla som gjorde ett djupt intryck på mig. Den föreställde Kristi kors, och vid korset stod tre änglar: den förste grät otröstligt, den andre höll en spik i handen, som för att övertyga sig om att det som hände var sant, och den tredje var försjunken i bön. Det är ett ständigt aktuellt program för var och en av oss: gråta, tro och be.

Inför korset bör vi gråta över våra synder, över mänsklighetens synder som förde Jesus till döden, vi bör tro för att tränga in i denna underbara sanning som överstiger förståndet och för att förundras inför Guds kärlek, vi bör be för att Kristi liv och död må vara ett föredöme och ett sporre för vårt liv och vår hängivelse. Det är bara så som vi kommer att kunna kalla oss segrare: för den uppståndne Kristus kommer att segra i oss, och döden kommer att förvandlas till liv.

Vår betraktelse är snart slut. Kom ihåg – och dröj i själens djup vid Guds oändliga godhet – att Kristus verkligen blir närvarande i hostian genom konsekrationens ord, med sin kropp, med sitt blod, med sin själ och sin gudom. Tillbe honom ödmjukt och hängivet, erbjud honom i hans närvaro ännu en gång er uppriktiga kärlek. Säg utan rädsla åt honom att ni älskar honom, tacka honom för detta dagliga bevis på kärleksfull barmhärtighet, och uppliva er önskan att ta emot kommunionen med tillförsikt. Jag häpnar inför detta kärlekens mysterium: Herren vill ha mitt stackars hjärta som sin tron, för att inte överge mig om jag inte avlägsnar mig från honom.

Styrkta av Kristi närvaro, närda av hans kropp, kommer vi att vara trogna under detta jordeliv, och därefter i himlen, tillsammans med Jesus och hans moder, kommer vi att kunna utropa oss till segrare. Död, var är din seger? Död, var är din udd? Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.

Kristi frid

Men utöver detta vill jag föreslå en annan tanke för er: vi bör kämpa kraftfullt för att göra det goda just därför att vi vet att det är svårt för oss människor att på allvar bestämma oss för att vara rättvisa, därför att det är långt kvar innan relationerna mellan människorna kommer att grundas på kärlek och inte på hat eller likgiltighet. Vi är dessutom medvetna att även om vi skulle uppnå en rimlig fördelning av jordens resurser och en harmonisk organisation av samhället, skulle vi fortsätta att lida av sjukdomar, oförståelse eller ensamhet, av avhållna människors död och insikten om våra egna begränsningar.

Ställda inför alla dessa sorgliga konstateranden är det bara kristna som har ett äkta, ett definitivt svar: Kristus på korset, Gud som lider och dör, Gud som skänker oss sitt hjärta, som en lans öppnade på grund av hans kärlek till oss alla. Vår Herre avskyr alla orättvisor och dem som begår dem dömer han. Men han respekterar den enskildes frihet och tillåter därför att orättvisor förekommer. Det är inte Gud vår Herre som orsakar människans lidande, men han tolererar det för till följd av arvsynden är lidandet en del av människans tillstånd. Och ändå fick hans kärleksfulla hjärta honom att i korset ta på sig alla dessa plågor: vårt lidande, vår sorg, vår ångest, vår hunger och törst efter rättvisa.

Den kristna läran om lidandet ger oss ingen lättvunnen tröst. För det första lär den oss att acceptera smärtan, som är ett ofrånkomligt faktum i varje människas liv. Jag kan inte dölja för er – fast med glädje, för jag har alltid predikat, och försökt leva därefter, att där korset finns, där finns Kristus som är kärleken – att jag i mitt liv ofta har lidit, och mer än en gång har jag velat gråta. Vid andra tillfällen har jag känt mig fyllas av olust inför åsynen av orättvisor och ondska, och med bedrövelse tvingats inse att jag inte kunnat göra något, att jag trots min önskan och mina ansträngningar inte kunnat åtgärda en orättvis situation.

När jag talar med er om smärta, är det inte bara en fråga om teori. Och jag stöder mig inte bara på andras erfarenheter när jag bekräftar att det enda botemedlet, när man ställd inför lidandet känner själen vackla, är att betrakta Kristus. Bilden av korsfästelsen på Golgata förkunnar för alla att sorger och bekymmer måste helgas om vi vill leva förenade med korset.

Om vi bär våra svårigheter på ett kristet sätt, förvandlas de till gottgörelse, botgöring, deltagande i Jesu levnadsöde. Han genomled frivilligt alla sorters lidanden och plågor. Han föddes, levde och dog fattig. Han angreps, förolämpades, baktalades, förtalades och dömdes i en orättvis dom. Han förråddes och övergavs av sina lärjungar. Han gjorde den bittra erfarenheten av ensamhet, straff och död. Även nu fortsätter Kristus att lida i sina lemmar, i hela den mänsklighet som befolkar jorden, vars huvud, förstfödde och återlösare han är.

Smärtan ingår i Guds plan. Så förhåller det sig verkligen, även om det är svårt att förstå. Som människa var det även svårt för Jesus Kristus att uthärda smärtan. Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min. I denna spänning mellan lidandet och beredvilligheten att göra Guds vilja går Jesus fridfullt döden till mötes och förlåter dem som korsfäster honom.

Att på detta övernaturliga sätt godta smärtan är verkligen en stor seger. Genom att dö på korset besegrade Jesus döden. Gud hämtar liv ur döden. Ett Guds barn finner sig inte bara i ett tragiskt öde, utan gläds åt att redan ha en försmak av segern. I Kristi segerrika kärleks namn måste vi kristna ge oss ut längs alla världens stigar för att så frid och glädje genom våra ord och våra handlingar. Vi måste kämpa – i en kamp för fred – mot det onda, mot orättvisa och synd. Om vi gör det, förkunnar vi att människans nuvarande tillstånd inte är definitivt, och att Guds kärlek, som uppenbaras i Kristi hjärta, kommer att fira en ärorik andlig triumf åt människorna.