Texter på ämnet

Guds barmhärtighet

Idag börjar Adventstiden, och det är bra att vi tillsammans betraktat dessa själens fiender: den oordning som sinnligheten och den lättsinniga tanklösheten utgör, dårskapen hos ett förnuft som motsätter sig Herren, den högdragna självgodheten som gör kärleken till Gud och människor fruktlös. Alla dessa själstillstånd är säkra hinder som kan orsaka mycket oro. Det är därför som liturgin får oss att be om Guds barmhärtighet: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig, bad vi i ingångsantifonen. Och i antifonen under offertoriet kommer vi att upprepa: Jag förtröstar på dig, låt mig inte komma på skam!

Nu när frälsningens tid närmar sig, är det trösterikt att höra den helige Paulus säga att när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig.

Om ni går igenom den heliga Skrift, kommer ni ständigt att upptäcka närvaron av Guds barmhärtighet: den fyller hela jorden, den utsträcks till alla hans barn, super omnem carnem, den omger oss, den kommer till vår hjälp, den månfaldigas och den varar i evighet. När Gud tar hand om oss som en kärleksfull Fader, tänker han på oss i sin barmhärtighet: det är en god barmhärtighet, underbar som regnmoln när torkan råder.

Jesus Kristus upprepar och sammanfattar hela denna historia om Guds barmhärtighet med följande ord: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och vid ett annat tillfälle säger han: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Bland många andra scener i evangeliet har även den mildhet han visade äktenskapsbryterskan gjort ett stort intryck på oss, och likaså liknelserna om den förlorade sonen, om fåret som kom bort och om gäldenären som fick sin skuld efterskänkt, samt historien om hur sonen till änkan i Naim uppväcktes från de döda. Vad många rättvisa skäl det finns som motiverar detta stora under! Den stackars änkans ende son har dött, den som gav en mening åt hennes liv och som kunde hjälpa henne under hennes ålderdom. Men Kristus utför inte sitt mirakel för rättvisans skull, han gör det av medlidande, för att han blir rörd i sitt inre av människans lidande.

Vilken känsla av trygghet detta Herrens medlidande inger oss! Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig. Det är en uppmaning, ett löfte han kommer att uppfylla. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. Vår helgelses fiender kommer inte att kunna göra någonting, för Guds barmhärtighet går före oss, och om vi – av egen skuld och på grund av vår svaghet – skulle falla, kommer Herren att bistå och resa oss. Du hade lärt dig att undvika försumlighet, att undfly arrogans, att vara from, att inte låta dig fängslas av världsliga ting, att inte föredra det förgängliga framför det eviga. Men eftersom en svag människa inte kan gå med säkra steg i en hal värld, har den gode läkaren även visat dig botemedel mot att gå vilse, och den barmhärtige domaren har inte förvägrat dig hoppet om förlåtelse.

Igår och idag

Palmsöndagens liturgi lägger följande hymn på de kristnas läppar: Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, för att ärans kung må träda in! Den som förblir instängd i sin egoisms citadell kommer inte att gå ut på slagfältet. Men om han öppnar fortets portar och tillåter fredens konung att träda in, kommer han att gå ut tillsammans med sin konung för att kämpa mot allt det elände som fördunklar synen och gör samvetet okänsligt.

Höj er, ni eviga dörrar! Nödvändigheten att kämpa är inte en nyhet inom kristendomen. Det är en ständig sanning. Utan kamp segrar man inte, och segrar man inte uppnår man ingen fred. Utan fred är människans glädje bara en skenbar glädje, falsk och steril, som inte tar sig sådana konkreta uttryck som hjälp till nästan eller gärningar av kärlek eller rättvisa, av förlåtelse eller barmhärtighet. Då tjänar man inte heller Gud.

Nu, inom och utom Kyrkan, uppe och nere, får man intrycket att många har givit upp kampen – det personliga kriget mot de egna bristerna – för att med hull och hår hänge sig åt olika sorters slaveri som förnedrar själen. Denna fara kommer alltid att hota alla kristna.

Därför är det nödvändigt att ständigt vända sig till den heliga Treenigheten, för att den må ha medlidande med alla. När jag talar om dessa ting, darrar jag av att tala om Guds rättvisa. Jag tar min tillflykt till hans barmhärtighet, till hans medlidande, för att han inte må se till våra synder, utan till alla de förtjänster som tillhör Kristus och hans heliga moder, som även är vår moder, samt Josef, den helige patriarken som agerade far till honom, och helgonen.

En kristen kan vara säker på att om han vill kämpa, kommer Gud att ta honom med sin högra hand, såsom man läser i Mässan i dagens högtid. Jesus, som träder in i Jerusalem ridande på en stackars åsna, fredens konung, är den som säger: himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka det till sig med våld. Denna styrka tar sig inte uttryck i våld mot någon annan: det är styrka för att bekämpa den egna svagheten och eländet, mod för att inte dölja de egna sveken, djärvhet för att bekänna tron även när omgivningen är avogt ställd mot den.

Nu, på samma sätt som förr i tiden, förväntar man sig heroism av de kristna. Heroism i stora strider, om så krävs. Heroism – och det kommer att vara det normala – i vardagens små skärmytslingar. När man ständigt kämpar, med kärlek och på detta sätt som kan verka obetydligt, står Herren ständigt vid sina barns sida som en kärleksfull herde: Jag själv skall valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka … De skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren.

Skärtorsdagens glädje

Vad lätt det är att förstå att kristna i alla tider oavbrutet har hyllat den heliga hostian! Högt må prisa varje tunga/Jesu kropp så underbar/och en lovsång honom sjunga/för det blod han gjutit har,/tacka honom för det tunga/korset, som för oss han bar. Det är nödvändigt att i ödmjukhet tillbe denne dolde Gud: det är samme Jesus Kristus som föddes av Jungfru Maria, densamme som led, som offrade sig på korset, densamme ur vars genomborrade sida det flöt blod och vatten.

Detta är det heliga gästabud vid vilket man mottar Kristus själv, minnet av hans lidande förnyas, själen umgås intimt med Gud och en underpant lämnas på vår kommande härlighet. Kyrkans liturgi har i dessa korta strofer sammanfattat de viktigaste punkterna i Herrens brinnande kärlek till oss.

Vår tros Gud är inte ett avlägset väsen som likgiltigt betraktar människornas öden, våra strävanden, kamper och lidanden. Han är en Far som älskar sina barn så till den yttersta grad, att han sänder Ordet, den andra Personen i den heliga Treenigheten, för att genom sin inkarnation dö för oss och återlösa oss. Det är samme kärleksfulle Far som nu leder oss ömt till Sonen genom verkan av den helige Ande som bor i våra hjärtan.

Skärtorsdagens glädje är en följd av att man inser att Skaparen älskar sina varelser till det yttersta. Som om inte alla andra bevis på hans barmhärtighet skulle räcka, instiftar vår Herre Jesus Kristus Eukaristin för att vi alltid skall kunna ha honom nära och – i den mån vi kan förstå det – för att den som inte behöver något, rörd av sin kärlek, inte vill vara utan oss. Treenigheten har förälskat sig i människan, upphöjt henne till nådens plan och gjort henne till sin avbild. Treenigheten har återlöst människan från synden – från Adams synd som gått i arv till hela människosläktet och från vars och ens personliga synder – och önskar innerligt ta sin boning i våra själar: Om någon älskar mig bevarar han mitt ord, och min fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och stanna hos honom.

I min inledning talade jag om en vallfärd till Sonsoles. Medan vi gick mot kapellet vandrade vi längs några vetefält. Skörden glänste i solen och vajade för vinden. Jag kom då att tänka på en text ur evangeliet, på några ord som Herren sade till en grupp lärjungar: Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Jag tänkte än en gång på att Herren ville ingjuta samma längtan i våra hjärtan, samma eld som brann i hans hjärta. Jag vek då av ett par steg från vägen och plockade några ax för att behålla dem som påminnelse om episoden.

Man måste öppna ögonen, man måste kunna se runt omkring sig och känna igen Gud när han talar till oss genom människorna i vår omgivning. Vi kan inte leva med ryggen vänd åt folkmassan och instänga oss i vår egen lilla värld. Jesus levde inte så. Evangelierna talar ofta om hans barmhärtighet, om hans förmåga att delta i sina medmänniskors sorger och behov: han har medlidande med änkan i Nain, han gråter över den döde Lasaros, han oroar sig för folkmassorna som följer honom och inte har någonting att äta, han har framför allt medlidande med alla syndare, med dem som lever i världen utan att känna vare sig ljuset eller sanningen: När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.

När vi verkligen är Marias barn kommer vi att förstå detta Herrens förhållningssätt, så att vårt hjärta vidgas och vi blir innerligt barmhärtiga. Vi kommer då att hysa medlidande med våra medmänniskors lidande, deras elände och misstag, deras ensamhet, deras ångest och smärta, för de är våra bröder. Vi kommer då att känna oss manade att hjälpa dem i deras behov, att tala med dem om Gud, så att de kan umgås med honom som barn och lära känna Marias moderliga ömhet.

Att förmedla Kristi kärlek till andra

Men lägg märke till att Gud inte säger att han istället för vårt hjärta skall ge oss en ren andes vilja. Nej: han ger oss ett hjärta, ett hjärta av kött, likt Kristi hjärta. Jag har inte ett hjärta för att älska Gud och ett annat för att älska människor. Med samma hjärta som jag har älskat mina föräldrar och älskar mina vänner, med samma hjärta älskar jag Kristus, Fadern, den helige Ande och Jungfru Maria. Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att vi måste vara mycket mänskliga, för annars kommer vi inte att kunna vara gudomliga.

Den mänskliga kärleken, den äkta kärleken här nere på jorden, hjälper oss att få en försmak av Guds kärlek. Därigenom kan vi skymta den kärlek med vilken vi skall njuta av Gud och som skall råda mellan oss i himlen, när Herren är allt, överallt. När vi börjar förstå vad Guds kärlek är, kommer vi för var dag som går att bli mer förstående, mer generösa, mer hängivna.

Vi måste ge vad vi har fått ta emot, lära ut vad vi har lärt oss, låta andra ta del – utan högfärd, enkelt – av vår erfarenhet av Kristi kärlek. När var och en av er utför sitt arbete, när ni utövar ert yrke i samhället, kan och bör ni utföra era uppgifter så att ni tjänar era medmänniskor. Väl avslutat arbete, som gör framsteg och får andra att göra framsteg, som beaktar kulturens och teknikens landvinningar, fyller en viktig funktion som alltid är nyttig för hela mänskligheten, om vi drivs av generositet och inte av egoism, av strävan efter det allmännas väl, inte egennyttan: om det fylls av en kristen syn på livet.

I detta arbete och i era relationer bör ni visa Kristi kärlek och dess konkreta konsekvenser: vänskap, förståelse, tillgivenhet, frid. På samma sätt som Kristus vandrade omkring och gjorde gott längs Palestinas vägar, bör även ni utföra en väldig sådd av frid längs era mänskliga vägar i familjen, det civila samhället, i era vardagliga yrkesrelationer, i kulturlivet och på fritiden. Det kommer att vara det bästa beviset på att Guds rike har nått ert hjärta: Vi vet att vi har gått över från döden till livet – skriver aposteln Johannes – ty vi älskar våra bröder.

Men denna kärlek kan man bara leva om man formas i Jesu hjärtas skola. Det är endast om vi betraktar Kristi hjärta som vi kommer att befria vårt eget från hat och likgiltighet. Bara på det sättet kommer vi att kunna reagera kristet inför andra människors lidande och smärta.

Minns den scen som den helige Lukas återger, då Kristus befann sig i närheten av staden Nain. Jesus lägger märke till människornas sorg, när han möter dem av en händelse. Han hade kunnat gå förbi, eller vänta på att någon skulle kalla på honom, be honom om hjälp. Men han varken går sin väg eller väntar. Han tar initiativet, rörd av en änkas bedrövelse: hon hade förlorat det enda hon hade kvar, sin son.

Evangelisten förklarar att Jesus blev rörd. Kanske tog rörelsen sig även yttre uttryck, som vid Lasaros död. Jesus Kristus varken var eller är okänslig inför det lidande som har sitt ursprung i kärlek. Han gläds inte åt att skilja barn från deras föräldrar. Han besegrar döden för att ge liv, för att de som älskar varandra skall få vara tillsammans. Men han kräver att vi skall erkänna att först av allt kommer Guds kärlek, som måste få ligga till grund för all kristen livsföring.

Kristus vet att han är omgiven av en folkmassa som kommer att hänföras av underverket och sprida ryktet om det inträffade i hela området. Men Herren handlar inte för att göra intryck på folkmassan, bara för att utföra en vacker gest. Han känner sig helt enkelt rörd av kvinnans lidande och kan inte annat än trösta henne. Så, han går fram till henne och säger: Gråt inte. Det är som om han skulle säga: Jag vill inte se dig i tårar, för jag har kommit för att skänka världen glädje och frid. Sedan sker miraklet, ett tecken på Kristi makt och på att Kristus är Gud. Men dessförinnan såg vi hans medlidande, ett uppenbart tecken på ömheten i Kristi hjärta och på att Kristus är människa.

Säger ni att det finns många som ägnar sig åt att handla orättfärdigt? Ja, men Herren insisterar: Be mig, så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom. Du skall krossa dem med en spira av järn, slå sönder dem som lerkärl. Det är starka löften, och de kommer från Gud: vi kan inte låtsas att de inte givits. Inte för inte är Kristus världens återlösare och härskar allsmäktig på Faderns högra sida. Det är en fruktansvärd förkunnelse om vad som väntar var och en vid livets slut, för livet tar slut, och om vad som väntar alla vid historiens slut, om hjärtat förhärdas av ondska och förtvivlan.

Men Gud, som kan vinna varje slag, föredrar att övertyga: Konungar, besinna er, ta varning, ni jordens härskare! Tjäna Herren i fruktan, hylla honom i bävan! Annars vredgas han och ni går under, ty hans vrede kan lätt blossa upp. Kristus är Herren, Konungen. Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag …

Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in: Se föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er.

Det är frälsningsverket, Kristi rike i själarna, Guds barmhärtighet som uppenbaras. Lyckliga de som flyr till honom! Vi kristna har rätt att förkunna att Kristus är Konung: för även om det finns ett överflöd av orättvisa, även om många inte önskar detta kärlekens kungarike, håller det eviga frälsningsverket på att ta form, i samma mänskliga historia som är platsen för så mycket ondska.