Texter på ämnet

Varje kristen högtid är en fredens högtid, och den vi firar i dag är det i högsta grad. Olivkvistarna, med sin antika symbolik, påminner om följande scen hämtad ur Första Moseboken: Noa väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. Idag drar vi oss till minnes att förbundet mellan Gud och hans folk bekräftas och upprättas i Kristus, ty han är vår fred. I vår heliga katolska Kyrkas liturgi, som så underbart förenar och sammanfattar det gamla i det nya, läser vi i dag dessa djupt glädjande ord: Judarnas barn gick Herren till mötes med kvistar i händerna, de ropade och sjöng: Hosianna i höjden!

Hyllningen till Jesus Kristus förknippar vi med den som hälsade hans födelse i Betlehem. Där Jesus kom ridande – berättar den helige Lukas – bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden.

Frid på jorden

Pax in coelo, frid i himlen. Men låt oss även se hur det står till på jorden. Råder det kanske fred på jorden? Nej, här finns ingen verklig fred, bara en skenbar fred, en jämvikt grundad på rädsla och osäkra kompromisser. Det råder heller inte fred i Kyrkan, som skakas av inre spänningar som sliter sönder Kristi Bruds vita tunika. Det saknas frid i många människors hjärtan, människor som fåfängt försöker kompensera sin själsliga oro genom att ständigt jäkta omkring eller med den lilla tillfredsställelse som kommer av att äga saker som inte mättar utan alltid lämnar sorgens bittra eftersmak.

Palmbladen, skriver den helige Augustinus, är en symbol för lovprisning, för de står för seger. Herren var på väg att segra, genom att dö på korset. Han var på väg att triumfera, i korsets tecken, över djävulen, dödens furste. Kristus är vår fred för han har segrat. Och han har segrat för att han har kämpat i den hårda kampen mot våra mänskliga hjärtans samlade ondska.

Kristus, som är vår fred, är även Vägen. Om vi vill ha fred, måste vi följa i hans fotspår. Fred följer på krig, kamp, den innerliga asketiska kamp som varje kristen måste föra mot allt som i hans liv inte kommer från Gud: mot högmod, sinnlighet, egoism, ytlighet eller ett trångt hjärta. Det leder ingenstans att ropa efter yttre lugn om det saknas inre frid i våra samveten, i själens djup, för från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, hädelse.

Inre kamp

Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus, säger den helige Paulus. Den kristnes liv är en strid, ett krig, en storartad kamp för fred som inte på något sätt liknar mänskliga krigsföretag, vilka grundar sig på splittring och i många fall på hat, för Guds barns krig mot sin egen egoism grundar sig på enhet och kärlek. Jag – lär den helige Paulus – lever i världen men strider inte med världsliga vapen. Ty de vapen jag brukar i min kamp hör inte denna världen till utan får kraft av Gud att bryta ner starka fästen. Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud. Det är vår oavbrutna skärmytsling mot högmod, mot den arrogans som får oss att göra det onda, mot självgoda omdömen, som den helige Paulus avser.

Denna palmsöndag, då vår Herre inleder den avgörande veckan för vår frälsning, måste vi lägga ytliga funderingar åt sidan och fästa vår uppmärksamhet på det centrala, det som verkligen är viktigt. Vad vi verkligen måste sträva efter är att komma till himlen. Om vi inte gör det, kommer ingenting att vara mödan värt. För att komma till himlen är det nödvändigt att vara trogen Kristi lära. För att vara trogen är det nödvändigt att aldrig ge efter i kampen mot de hinder som reser sig i vägen på vår vandring mot vår eviga lycka.

Jag vet att när vi talar om kamp minns vi även vår svaghet och kan förutse fall och misstag. Gud räknar med dem. Det är oundvikligt att det virvlar upp damm efter oss längs vägen. Vi är skapade varelser och fulla med brister. Jag skulle nästan säga att de ständigt bör finnas, för dessa brister är skuggor som i själen ger den kontrast som gör att Guds nåd, och vår avsikt att besvara den, kan framträda tydligare. Och detta ljusdunkel kommer att göra oss mänskliga, ödmjuka, förstående, generösa.

Vi får inte lura oss själva: om vi i våra liv räknar med kraft och segrar, måste vi även räkna med svaghet och nederlag. Sådan har de kristnas jordiska vandring alltid varit, även för dem som vi vördar som helgon. Minns ni Petrus, Augustinus, Franciskus? Jag har aldrig tyckt om helgonbiografier som med viss oskuldsfullhet – men samtidigt i avsaknad av god troslära – visar helgonens hjältedåd som om de hade varit befästa i nåden alltifrån moderlivet. Nej. Verkliga biografier över kristna hjältar återspeglar våra liv: de kämpade och segrade, de kämpade och led nederlag. Och när det hände, återvände de ångerfulla till kampen.

Det bör inte förvåna oss att vi relativt ofta besegras, vanligtvis – eller rentav alltid – i frågor som är obetydliga men som gör lika ont som om de vore viktiga. Om vi älskar Gud, om vi är ödmjuka, om vi är uthålliga och ihärdiga i vår kamp, kommer dessa nederlag inte att bli särskilt allvarliga. Vi kommer nämligen även att segra, och segrarna skall vara ärorika i Guds ögon. Om vi handlar med rätta avsikter och vill göra Guds vilja, om vi alltid räknar med hans nåd och vår egen intighet, skall det för oss aldrig finnas några nederlag.

Igår och idag

Palmsöndagens liturgi lägger följande hymn på de kristnas läppar: Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, för att ärans kung må träda in! Den som förblir instängd i sin egoisms citadell kommer inte att gå ut på slagfältet. Men om han öppnar fortets portar och tillåter fredens konung att träda in, kommer han att gå ut tillsammans med sin konung för att kämpa mot allt det elände som fördunklar synen och gör samvetet okänsligt.

Höj er, ni eviga dörrar! Nödvändigheten att kämpa är inte en nyhet inom kristendomen. Det är en ständig sanning. Utan kamp segrar man inte, och segrar man inte uppnår man ingen fred. Utan fred är människans glädje bara en skenbar glädje, falsk och steril, som inte tar sig sådana konkreta uttryck som hjälp till nästan eller gärningar av kärlek eller rättvisa, av förlåtelse eller barmhärtighet. Då tjänar man inte heller Gud.

Nu, inom och utom Kyrkan, uppe och nere, får man intrycket att många har givit upp kampen – det personliga kriget mot de egna bristerna – för att med hull och hår hänge sig åt olika sorters slaveri som förnedrar själen. Denna fara kommer alltid att hota alla kristna.

Därför är det nödvändigt att ständigt vända sig till den heliga Treenigheten, för att den må ha medlidande med alla. När jag talar om dessa ting, darrar jag av att tala om Guds rättvisa. Jag tar min tillflykt till hans barmhärtighet, till hans medlidande, för att han inte må se till våra synder, utan till alla de förtjänster som tillhör Kristus och hans heliga moder, som även är vår moder, samt Josef, den helige patriarken som agerade far till honom, och helgonen.

En kristen kan vara säker på att om han vill kämpa, kommer Gud att ta honom med sin högra hand, såsom man läser i Mässan i dagens högtid. Jesus, som träder in i Jerusalem ridande på en stackars åsna, fredens konung, är den som säger: himmelriket tränger fram, och somliga söker rycka det till sig med våld. Denna styrka tar sig inte uttryck i våld mot någon annan: det är styrka för att bekämpa den egna svagheten och eländet, mod för att inte dölja de egna sveken, djärvhet för att bekänna tron även när omgivningen är avogt ställd mot den.

Nu, på samma sätt som förr i tiden, förväntar man sig heroism av de kristna. Heroism i stora strider, om så krävs. Heroism – och det kommer att vara det normala – i vardagens små skärmytslingar. När man ständigt kämpar, med kärlek och på detta sätt som kan verka obetydligt, står Herren ständigt vid sina barns sida som en kärleksfull herde: Jag själv skall valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka … De skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren.