Texter på ämnet

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Det är svårt att få sådana personer, hos vilka ett förvridet perspektiv nästan blir till en andra natur, att förstå att det är mera mänskligt och närmare sanningen att tänka väl om nästan. Den helige Augustinus ger följande råd: Se till att förvärva de dygder som ni anser era bröder sakna. Då kommer ni inte längre att se deras brister, för ni kommer inte att ha dem själva. För vissa är ett sådant handlingssätt naivt. De är mer realistiska, mer förnuftiga.

Genom att de upphöjer fördomar till bedömningsgrunder, kommer de att hinna förolämpa den berörde innan de hört hans argument. Sedan kommer de kanske att objektivt och välvilligt tillåta den drabbade att försvara sig, vilket går stick i stäv mot all rätt och moral, eftersom de istället för att bära bevisbördan för det påstådda felet beviljar den oskyldige privilegiet att bevisa sin oskuld.

Det skulle inte vara uppriktigt av mig att inte erkänna att dessa överväganden är mer än ett hastigt axplock ur avhandlingar om rätt och moral. De grundas tvärtom på erfarenheter som rätt många själva har genomlidit, på samma sätt som många andra ofta och under långa år har fått agera måltavla för skvaller, ärekränkning och förtal. Tack vare Guds nåd och en karaktär utan fallenhet för agg har allt detta inte lämnat det minsta spår av bitterhet hos dem. Mihi pro minimo est, ut a vobis iudicer, mig är det likgiltigt om ni dömer mig, skulle de kunna säga i likhet med den helige Paulus. Ibland har de kanske, i mer vardagliga ordalag, tillagt att det hela inte rört dem i ryggen. Och detta är sanningen.

Å andra sidan kan jag inte förneka att det gör mig mycket ont om den människans själ som orättfärdigt angriper andras heder, för den orättvise angriparen förstör sig själv. Och jag lider även för många andra som då de ställs inför godtyckliga och våldsamma angrepp inte vet vart de skall vända blicken: de blir skrämda, tror inte situationen vara möjlig, undrar om det som händer kan vara en mardröm.

För några dagar sedan läste vi i episteln i den heliga Mässan berättelsen om Susanna, en kysk kvinna som falskt anklagades för äktenskapsbrott av två depraverade gamlingar. Susanna jämrade sig och sade: ”Jag har ingen utväg. Om jag gör som ni vill blir det min död, och om jag inte gör det kan jag ändå inte undkomma er.” Hur ofta händer det inte att avundsjuka eller intriganta människors ränker försätter ädla människor i samma situation! Man erbjuder dem följande alternativ: Att förolämpa Herren eller se sin heder ifrågasatt. Den enda ärliga och hedervärda lösningen är samtidigt ytterst smärtsam, och de tvingas fatta ett beslut: Jag föredrar att falla oskyldig i era händer framför att synda inför Herren.

Jesus på korset, med hjärtat genomborrat av kärlek till människan, är ett talande svar – ord är överflödiga – på frågan om sakers och personers värde. Människorna, deras liv och deras lycka, är så mycket värda att Guds Son ger sig själv för att återlösa dem, för att rena dem, för att upphöja dem. Vem kan väl annat än älska hans så sårade hjärta?, frågade sig en kontemplativ människa i detta sammanhang. Och han fortsatte att fråga: Vem kan väl annat än återgälda kärlek med kärlek? Vem kan väl annat än att omfamna ett så rent hjärta? Vi, som är kött, kommer att återgälda kärlek med kärlek, vi kommer att omfamna vår sårade frände, vars händer och fötter, sida och hjärta, genomborrats av ogudaktiga människor. Låt oss be honom att vilja binda vårt hjärta med sin kärleks band, att såra det med en lans, för det är ännu hårt och sent till ånger.

Med sådana tankar, känslor och samtal har förälskade människor alltid vänt sig till Jesus. Men för att förstå detta sätt att uttrycka sig, för att verkligen förstå människans hjärta, Kristi hjärta och Guds kärlek, behövs tro och ödmjukhet. Med tro och ödmjukhet lämnade den helige Augustinus oss några ord som är berömda över hela världen: Du har skapat oss till dig, Herre, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig!

När en människa försummar att vara ödmjuk, kommer hon att vilja göra Gud till sin, men inte på det gudomliga sätt som Kristus själv har gjort möjligt genom att säga tag och ät, detta är min kropp, utan genom att försöka krympa Guds storhet så att den får plats inom mänskliga ramar. Förnuftet, ett kallt och blint förnuft – inte den intelligens som följer av tron och heller inte den riktiga intelligens som kännetecknar en människa som kan glädjas åt ting och uppskatta dem – förvandlas till galenskap som sätter sina vanliga erfarenheter över allt annat, som förminskar den övernaturliga sanningen, som täcker människans hjärta med ett skal som gör det okänsligt för den helige Andes ingivelser. Vår stackars intelligens skulle gå förlorad om det inte vore för Guds barmhärtiga makt som bryter igenom vårt eländes gränser: Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. Och själen återfår ljus och fylls av glädje inför den heliga Skrifts löften.

Jag vet vilka avsikter jag har med er: välgång, inte olycka, förklarade Gud genom profeten Jeremias. Liturgin tillämpar dessa ord på Jesus, för i honom uppenbaras det för oss med all önskvärd tydlighet att Gud älskar oss på detta sätt. Han har inte kommit för att döma oss, för att förebrå oss vår ynklighet eller vårt elände. Han kommer för att frälsa oss, förlåta oss, ursäkta oss, för att skänka oss frid och glädje. Om vi bara inser hur underbart Herren förhåller sig till sina barn, kommer våra hjärtan nödvändigtvis att förändras och våra ögon kommer att upptäcka en helt ny horisont, full av konturer, djup och ljus.

Personlig frihet

När en kristen arbetar, som han är skyldig att göra, skall han inte fly undan eller ringakta det värde som mänskliga ting har i sig. Om man med uttrycket välsigna mänskliga aktiviteter menar att ogiltigförklara eller försvaga dessa aktiviteters egen dynamik, skulle jag vägra att använda sådana ord. Personligen har jag aldrig tyckt om att människans vardagliga verksamhet bär som en påklistrad etikett en konfessionell beteckning. Jag anser, även om jag respekterar den motsatta ståndpunkten, att man då riskerar att missbruka vår heliga tro, inte minst för att man ibland har använt en katolsk etikett för att rättfärdiga handlanden och verksamheter som inte alltid varit hedervärda.

Om världen och allt som finns i den – utom synden – är god, för att den är Gud vår Herres verk, skall de kristna, ständigt kämpande för att undvika att förolämpa Gud – en positiv kamp av kärlek – ägna sig åt allt som är jordiskt, sida vid sida med övriga medborgare. De måste försvara alla positiva värden som följer av personens värdighet.

Och det finns ett värde som de kristna alltid måste visa särskild uppskattning: den personliga friheten. Det är endast om vi försvarar våra medmänniskors individuella frihet och motsvarande personliga ansvar som vi med mänsklig och kristen heder i behåll kan försvara vår frihet på samma sätt. Jag upprepar och kommer oupphörligen att upprepa att Herren fritt har givit oss en stor övernaturlig gåva, den gudomliga nåden, och en annan underbar mänsklig gåva som är den personliga friheten, som – för att inte fördärvas och omvandlas till lättfärdighet – kräver integritet och en effektiv ansträngning för att handla inom gränserna för Guds lag, för där herrens Ande är, där är frihet.

Kristi rike är ett frihetens rike: här finns inga andra slavar än de som frivilligt slår sig i bojor av kärlek till Gud. Välsignat vare detta kärlekens slaveri som gör oss fria! Utan frihet kan vi inte besvara nåden, utan frihet kan vi inte hänge oss fritt till Herren, av det mest övernaturliga skäl som finns: för att vi helt enkelt vill göra det.

Vissa av er som lyssnar till mig nu känner mig sedan många år tillbaka. Ni kan intyga att jag hela mitt liv har predikat om personlig frihet, förenad med personligt ansvar. Jag har sökt efter den och söker den fortfarande, över hela världen, som Diogenes sökte efter människan. Och varje dag älskar jag den mer, jag älskar den mer än allt annat jordiskt: den är en skatt som vi aldrig kommer att värdesätta tillräckligt högt.

När jag talar om personlig frihet, gör jag det inte för att ha den som en ursäkt för att tala om andra problem som kanske är högst legitima, men inte hör hemma i min tjänst som präst. Jag vet att det inte är min sak att diskutera om världsliga och övergående ämnen som hör till den timliga och civila sfären, ämnen som Herren har lämnat åt människorna att diskutera fritt och fridfullt. Jag vet även att en präst, som skall undvika alla mänskliga grupperingar, endast skall tala för att leda själarna till Gud, till hans frälsande andliga lära, till de sakrament som Jesus Kristus inrättat, till det inre liv som närmar oss till Herren och gör att vi vet oss vara hans barn och därför bröder till alla människor utan undantag.

Vi firar idag Kristus Konungens högtid. Jag går inte utöver gränserna för min prästerliga tjänst om jag säger att om någon anser Kristi rike vara ett politiskt program, så har denne någon inte trängt tillräckligt djupt in i trons övernaturliga mål och riskerar att lägga bördor på människornas samveten som inte är Jesu bördor, för hans ok är skonsamt och hans börda lätt. Låt oss verkligen älska alla människor, låt oss älska Kristus över allting annat. Då kommer vi inte att kunna annat än att älska våra medmänniskors legitima frihet i en fredlig och förnuftig samvaro.