Texter på ämnet

Rätten till skydd för privatlivet

Låt oss återvända till episoden med den blinde som botas. Jesus Kristus har svarat sina lärjungar att mannens olycka inte är en följd av någons synd, utan ett tillfälle till att göra Guds makt uppenbar. Och med underbar enkelhet beslutar han att ge den blinde synen åter.

För den berörde är det inte bara början till en tid av lycka, utan även av lidande. Han lämnas inte i fred. Först är det hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare. Evangeliet nämner inte att de gladdes för hans skull, utan att de inte kunde tro att det var sant, trots att den blinde insisterade på att den som förut var blind men nu stod inför dem och kunde se var han själv. I stället för att låta honom njuta av nåden i lugn och ro, för de honom till fariséerna som åter frågar vad som har hänt. Och han svarar, för andra gången: Han lade en deg på mina ögon, och jag tvättade mig, och nu kan jag se.

Fariséerna vill visa att det som hänt, något gott, ett stort mirakel, inte har hänt. Vissa tar till tarvliga och hycklande, ytterst orättvisa, resonemang: han har botat på en sabbat och eftersom det är förbjudet att arbeta på sabbaten, förnekar de undret. Andra inleder vad som idag skulle kallas en utredning. De går till den blindes föräldrar: Är det här er son som ni säger var född blind? Hur kommer det sig att han kan se nu? Rädslan för de mäktiga får föräldrarna att svara med ett förslag som uppfyller alla villkor för vetenskaplig metodik: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Och vem som har öppnat hans ögon, det vet vi heller inte. Fråga honom själv, han är gammal nog, han kan svara för sig själv.

De som leder utredningen kan inte tro för att de inte vill tro. För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: … Vi vet att den här mannen – Jesus Kristus – är en syndare.

Med några få ord beskriver den helige Johannes berättelse ett fruktansvärt angrepp mot en grundläggande rättighet som alla har av naturen: att behandlas med respekt.

Ämnet är fortfarande av intresse. Det vore alls inte svårt att peka på några aktuella fall av aggressiv nyfikenhet som får somliga att sjukligt undersöka andras privatliv. Ett minimum av rättvisa kräver, även när man undersöker ett misstänkt brott, att man handlar med försiktighet och måttfullhet, utan att ta för givet det som endast är en möjlighet. Det är i detta sammanhang tydligt att sådan osund nyfikenhet som syftar till att förstöra något som inte ens är brottsligt utan rentav kan vara en hedervärd handling, måste anses vara i det närmaste pervers.

Inför sådana som sprider misstänksamhet och verkar organisera en handel med andras privatliv, är det nödvändigt att försvara den enskildes värdighet och rätt till diskretion. Alla hederliga människor brukar kunna förenas i detta försvar, vare sig de är kristna eller inte. Här står nämligen ett gemensamt värde på spel: den enskildes okränkbara rättighet att inte visa upp sig, att bevara en korrekt och taktfull tystnad kring sina glädjeämnen, sorger och familjeproblem. Och framför allt friheten att göra det goda utan att göra väsen av sig, att hjälpa behövande av ren kärlek, utan att känna något tvång att offentliggöra dessa tjänster och än mindre behöva avslöja sitt innersta inför indiskreta och spefulla blickar från människor som inget vet och inget heller vill veta om inre liv, försåvitt det inte är för att driva med det.

Men vad svårt det är att vara fri från sådan skvallrande påflugenhet! Sätten för att inte lämna folk i fred har blivit allt fler. Jag tänker inte bara på tekniska medel, utan även på vissa vitt spridda argument som är allmänt accepterade och som det är svårt att bemöta om man vill behålla sitt goda rykte. Exempelvis utgår folk ofta från att alla handlar illa och därför, tack vare detta egentligen absurda resonemang, förefaller det oundvikligt att man ber om ursäkt för att man finns, meaculpism *, självkritik. Om någon inte öser ett ton lera över sig själv drar folk slutsatsen att han inte bara är en skurk, utan också en arrogant hycklare.

Ibland är tillvägagångssättet ett annat: Den som i tal eller skrift avser att framföra förtal ”medger” att den berörde är en hederlig person, men andra kanske inte är beredda att göra det och således kan de skriva att densamme är en rövare. Följdfrågan blir: ”Hur önskar ni bevisa att ni inte är en rövare?” Ett annat exempel: ”Ni har alltid oförtröttligt hävdat att ni handlar hederligt, anständigt och rättfärdigt. Skulle ni ha någonting emot att gå igenom ert handlande en gång till och se efter om det kanske ändå inte är så att det är ohederligt, oanständigt och orättfärdigt?”

Det här är inte påhittade exempel. Jag är övertygad om att vilken person som helst, vilken någotsånär känd institution som helst, skulle kunna redogöra för många andra liknande fall. I vissa miljöer har man skapat den falska uppfattningen att allmänheten, folket eller hur man nu vill kalla det, har rätt att känna till och döma de intimaste detaljerna i andra människors liv.

Tillåt mig säga några ord om något som ligger mig varmt om hjärtat. Sedan mer än trettio år har jag på tusentals olika sätt sagt och skrivit att Opus Dei inte eftersträvar någon timlig, politisk, målsättning; att det endast och uteslutande strävar efter att bland otaliga människor från alla folkslag, i alla samhällsklasser, i alla länder, sprida Kristi frälsande lära i ord och handling, att bidra till att det skall finnas mer kärlek till Gud på jorden och därigenom mer fred och mer rättvisa bland människorna, som är barn till en och samma Far.

Många tusentals personer – miljoner – i hela världen har förstått det. Andra, förhållandevis få, verkar inte ha förstått det av vilka skäl det nu må vara. Även om mitt hjärta är närmare de förra, ärar och älskar jag även de senare, för allas värdighet måste respekteras och uppskattas, och alla är kallade till Guds barns härlighet.

Men det saknas aldrig en sekteristisk minoritet som inte förstår det som jag och många med mig älskar. Dessa skulle vilja att vi förklarade Opus Dei i enlighet med deras egen mentalitet, det vill säga uteslutande i politiska ordalag, främmande för det övernaturliga och endast intresserat av maktförhållanden och påtryckningsgrupper. Om de inte får en sådan förklaring – felaktig och tillrättalagd för att passa deras smak – kommer de att fortsätta att hävda att man ljuger, döljer något eller smider lömska planer.

Låt mig säga att jag varken blir ledsen eller bekymrad av att ställas inför sådant. Jag skulle vilja tillägga att det nästan kunde roa mig, om det inte vore för att det rör sig om förolämpning av nästan och synder som ropar till Gud efter rättvisa. Jag kommer från Aragonien, och även därför älskar jag av naturen uppriktighet. Jag känner en instinktiv motvilja mot allt som påminner om falskhet. När jag angripits har jag alltid försökt att svara med sanning, utan överlägsenhet eller stolthet, även om de som förtalat mig uppträtt ouppfostrat, arrogant, fientligt och utan minsta tecken på medmänsklighet.

Jag har ofta tänkt på den blindföddes svar till fariséerna när de för femtioelfte gången frågade hur miraklet hade gått till: Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?