Texter på ämnet

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Ingenting är främmande för Kristi omsorg. Om vi talar med teologiskt djup, det vill säga om vi inte begränsar oss till funktionella kategorier utan för ett stringent resonemang, går det inte att säga att det finns någon enda – god, hedervärd eller ens likgiltig – företeelse som är uteslutande profan sedan Guds Ord tagit sin boning bland människornas barn, varit hungrig och törstig, arbetat med sina händer, erfarit vänskap och lydnad och upplevt lidande och död. För Fadern beslöt att låta all fullhet bo i Kristus och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.

Vi bör älska världen, arbetet, allt det mänskliga, för världen är god: det var Adams synd som bröt skapelsens gudomliga harmoni, men Gud Fader sände sin enfödde Son för att återställa den friden. För att vi, efter att ha blivit adoptivbarn, skulle kunna befria skapelsen från oordningen och försona allting med Gud.

Varje människas personliga situation är oefterliknelig, frukten av en unik kallelse som måste levas intensivt och i vilken Kristi anda måste förverkligas. Genom att vi bland våra likar lever ett kristet liv, vardagligt men i överensstämmelse med vår tro, kommer vi då att vara Kristus närvarande bland människorna.

Att sätta Kristus på toppen av all mänsklig verksamhet

Det går att förverkliga detta program, det handlar inte om en meningslös dröm. Om vi människor ändå ville besluta oss för att bereda plats i våra hjärtan för Guds kärlek! Kristus, vår Herre, blev korsfäst, och upphöjd på korset återlöste han världen och återställde freden mellan Gud och människorna. Jesus Kristus påminner oss alla om följande: Et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum, om ni sätter mig på toppen av all jordisk verksamhet, om ni uppfyller era skyldigheter i varje stund och vittnar om mig i det som verkar stort och i det som verkar litet, omnia traham ad meipsum, kommer jag att dra allt till mig. Mitt rike ibland er kommer att bli verklighet!

Kristus, vår Herre, fortsätter att ägna sig åt denna sådd som syftar till att rädda människorna och hela skapelsen, vår värld, som är god för att den var god då den kom ur Guds hand. Det var Adams skuld, människans högmods synd, som bröt skapelsens gudomliga harmoni.

Men när tiden var inne sände Gud Fader sin enfödde Son som – genom den helige Ande – antog kött av Maria, för evigt Jungfru, för att återställa friden, för att återlösa oss människor från synden och adoptionem filiorum reciperemus, ge oss söners rätt och göra det möjligt för oss att delta i Guds eget inre liv. Därigenom kan denna nya människa, Guds barns nya släkte, befria hela universum från oordning och återställa allt i Kristus som har försonat oss med Gud.

Detta är vi kristna kallade till, detta är vårt apostoliska uppdrag och den iver som måste förtära våra själar: att se till att förverkliga Kristi rike, att se till att det inte längre skall finnas hat eller grymhet, att sprida kärlekens kraftiga och fridfulla balsam på jorden. Låt oss idag be vår Konung att hjälpa oss att ödmjukt och ivrigt samarbeta i den gudomliga planen att hela vad som är söndrat, rädda det som är förlorat, ordna vad människan har försatt i oordning, att föra det vilsegångna rätt och att återställa endräkten i hela skapelsen.

Att omfatta den kristna tron innebär att man åtar sig att fortsätta Jesu sändning bland människorna. Vi måste vara, var och en av oss, alter Christus, ipse Christus, en annan Kristus, Kristus själv. Det är endast på det sättet som vi kan ta oss an detta väldiga, enorma, oändliga företag: att inifrån helga alla timliga strukturer och i dessa föra med oss återlösningens surdeg.

Jag talar aldrig om politik. Jag anser inte att de kristnas uppgift på jorden är att sprida en politisk—religiös rörelse – det vore vansinne – inte ens om det görs med den goda avsikten att ingjuta Kristi anda i alla människornas aktiviteter. Vad vi måste förankra i Gud är vars och ens hjärta, vem det än är. Låt oss se till att tala på ett sådant sätt att varje kristen, var han än befinner sig – i omständigheter som inte enbart beror på hans ställning i Kyrkan eller i det civila livet, utan på resultatet av växlande historiska situationer – kan ge ett vittnesbörd, med sitt exempel och sitt ord, om den tro han bekänner sig till.

En kristen lever i världen med full rätt, helt enkelt för att han är människa. Om han accepterar att Kristus bor i hans hjärta, att Kristus härskar, kommer han att i hela sitt handlande som människa märka – högst påtagligt – Herrens frälsande kraft. Det betyder ingenting om hans verksamhet är, som man brukar säga, hög eller låg. En mänsklig topp kan i Guds ögon vara låg; och det vi anser vara lågt eller ringa kan vara en kristen höjdpunkt av helighet och tjänande.