Texter på ämnet

Och tillsammans med de vise männen skänker vi även myrra, det offer som inte får saknas i ett kristet liv. Myrran påminner oss om Herrens lidande: på korset ger man honom myrra blandad med vin att dricka, och med myrra smordes hans kropp inför gravläggningen. Men ni får inte tro att överväganden kring nödvändigheten av offer och självtukt leder till att vi anslår en sorgsen ton denna glada helgdag.

Självtukt är inte pessimism och inte heller bitterhet. Självtukten är inte värd någonting utan kärleken till nästan. Därför måste vi söka former av självtukt som inte tuktar dem som lever tillsammans med oss, samtidigt som de gör det möjligt för oss att bevara vår självbehärskning gentemot jordiska ting. En kristen är varken en bödel eller en ynkrygg: en kristen är en människa som kan älska i handling, som mäter sin kärlek med smärtan som prövosten.

Men jag måste återigen säga att denna självtukt vanligtvis inte kommer att bestå av stora försakelser, sådana är heller inte vanligt förekommande. Den kommer att bestå av små segrar: att le mot någon som stör oss, att neka kroppen någon onödig nyck, att vänja oss vid att lyssna till andra, att väl utnyttja den tid som Gud ställer till vårt förfogande … Och av många andra små detaljer som skenbart är obetydliga, som uppstår utan att vi söker dem – motgångar, svårigheter, besvikelser – under dagens lopp.

Kärlekens verk är alltid stora, även om det rör sig om till synes små saker. Gud har närmat sig oss människor, stackars skapade varelser, och sagt oss att han älskar oss: Deliciae meae esse cum filiis hominum, jag gläds av att vara bland människor. Herren avslöjar för oss att allt är viktigt: såväl de handlingar som vi mänskligt sett anser vara extraordinära som dessa andra som vi däremot anser vara av ringa betydelse. Ingenting går förlorat. Ingen människa är föraktad av Gud. Vi är alla, var och en i sitt eget kall – i hemmet, i arbetet, i uppfyllandet av det egna ståndets plikter, i utövandet av medborgerliga rättigheter och skyldigheter – inbjudna att ta del av himmelriket.

Detta lär oss den helige Josefs liv: det var ett enkelt, normalt och vanligt liv, som bestod av åratal av ständigt samma arbete, av mänskligt sett monotona dagar som följde varandra en efter en. När jag mediterat över den helige Josef har jag många gånger tänkt att det är ett av skälen till att jag känner en så speciell vördnad för honom.

När den helige Fadern Johannes XXIII den 8 december förra året i sitt avslutningsanförande efter Andra Vatikankonciliets första session tillkännagav att den helige Josef skulle nämnas i Mässans kanon, ringde mig genast en mycket högt uppsatt kyrklig dignitär för att säga: Rallegramenti! Gratulerar! När jag hörde tillkännagivelsen tänkte jag genast på Er och på hur glad Ni måste ha blivit. Och visst hade han rätt: för koncilieförsamlingen, som företräder hela Kyrkan samlad i den helige Ande, förkunnar det enorma övernaturliga värdet av den helige Josefs liv, värdet av ett enkelt liv av arbete inför Gud i fullständig uppfyllelse av Guds vilja.

Men det ligger en mäktig fiende som lurpassar på oss. Denna fiende, som motsätter sig vår avsikt att förkroppsliga Kristi lära i våra liv, är högmodet, som växer om vi inte försöker fatta Herrens välgörande och barmhärtiga hand efter våra misslyckanden och nederlag. Då fylls själen av dunkel – ett dystert mörker – och tror sig förtappad. Och fantasin hittar på hinder som inte är verkliga, hinder som skulle försvinna om vi bara försökte se på situationen med en gnutta ödmjukhet. På grund av högmodet och fantasin skapar själen således ibland svåra lidanden för sig själv, men det är lidanden i vilka Kristus inte är närvarande, för där Herren finns råder alltid frid och glädje, även om själen är som ett öppet sår och försjunken i mörker.

En annan av vår helgelses hycklande fiender är uppfattningen att denna inre kamp måste vända sig mot extraordinära hinder, mot eldsprutande drakar. Det är ännu ett tecken på högmod. Vi vill kämpa, men vi vill göra det så det hörs, till ljudet av trumpetfanfarer och under fladdrande standar.

Vi måste övertyga oss om att klippans värsta fiende inte är hackan, yxan eller något annat liknande verktyg, hur slagkraftigt det än är, utan det ständiga sipprandet av vatten som droppe för droppe tränger in i hällens sprickor, tills det förstört klippans struktur. Den största faran för en kristen är att underskatta vikten av att kämpa i små skärmytslingar som undan för undan tränger in i själen, tills den blir skröplig, bräcklig, likgiltig inför Guds röst.

Låt oss lyssna till Herren som säger till oss att den som är trogen i smått är trogen också i stort, och den som är ohederlig i smått är ohederlig också i stort. Det är som om han förmanade oss: Kämpa varje stund i dessa detaljer som kan verka obetydliga, men som jag anser vara viktiga; uppfyll punktligt dina plikter; le mot den som behöver det, även om din själ är full av smärta; ägna, utan att snåla, den tid som behövs åt bön; hjälp den som söker upp dig för att få stöd; var rättvis, ja med nådens hjälp inte bara rättvis utan kärleksfull.

Det är dessa och liknande ingivelser som vi varje dag kommer att höra inom oss, som en tyst uppmaning att träna än mer i självövervinnelsens övernaturliga sport. Må Guds ljus upplysa oss, så att vi förnimmer hans ingivelser. Må han hjälpa oss att kämpa, må han stå vid vår sida då vi segrar. Må han inte överge oss då vi faller, för om han bara inte gör det, kommer vi alltid att vara i stånd att resa oss och fortsätta kämpa.

Vi får inte stanna. Herren vill att vi skall kämpa mer, intensivare, på ständigt bredare front. Vi är skyldiga att överträffa oss själva, för i denna tävling är målsnöret himlens härlighet. Och når vi inte dit, har vi gjort allt förgäves.

Kanske någon frågar hur ni skall kunna förmedla kunskapen om Kristus. Mitt svar är: enkelt och naturligt, genom att leva mitt i världen, hängivna ert yrkesarbete och omvårdnaden om era familjer, genom att delta i människornas ädla strävanden med respekt för den enskildes frihet.

Sedan nästan trettio år har Gud ingjutit en längtan i mitt hjärta efter att få människor i alla stånd, i alla livsomständigheter och yrken, att förstå följande lära: att vardagslivet kan vara heligt och fyllt av Gud, att Herren kallar oss att helga våra vardagliga sysslor, för även där finns den kristna fullkomligheten. Låt oss betrakta detta än en gång i Marias liv.

Låt oss inte glömma att nästan alla vår Frus livsdagar på jorden förflöt på ett sätt som i stor utsträckning liknar miljoner andra kvinnors vardag, kvinnor som ägnar sig åt att ta hand om sin familj, uppfostra sina barn, sköta sina uppgifter i hemmet. Maria helgar de minsta ting, sådana som många människor felaktigt anser vara obetydliga och värdelösa: varje dags arbete, små uttryck för uppmärksamhet gentemot nära och kära, samtal och besök med anledning av släktskap eller vänskap. Välsignad vardag, som kan vara uppfylld av så mycket kärlek till Gud!

För det är just detta som ger oss nyckeln för att förstå Marias liv: hennes kärlek. En kärlek som förs till sina yttersta gränser. Hon glömmer fullständigt sig själv: nöjd med att vara där Gud vill ha henne, gör hon hängivet Guds vilja. Det är det som gör att hennes minsta gest aldrig är banal, utan full av innebörd. Maria, vår moder, är för oss ett föredöme som visar en väg att gå. Vi måste försöka vara som hon, i de konkreta omständigheter som Gud har velat att vi skall leva i.

Om vi handlar så kommer vi att ge människorna i vår omgivning ett vittnesbörd genom ett enkelt och normalt liv, med de begränsningar och brister som hör till vår mänskliga natur, men samtidigt ett konsekvent vittnesbörd. Och när de ser att vi är lika dem i allt, kommer de att känna sig manade att fråga oss: Hur förklarar ni er glädje? Varifrån tar ni styrkan att besegra egoismen och bekvämligheten? Vem lär er att vara förstående, att leva rättframt tillsammans med andra, att hänge er och att tjäna era medmänniskor?

Det är det rätta tillfället för att avslöja den gudomliga hemligheten bakom det kristna livet: att tala med dem om Gud, Kristus, den helige Ande, Maria. Det är då vi måste försöka förmedla, genom våra stackars ord, den vansinniga kärlek till Gud som genom nåden har ingjutits i våra hjärtan.