Texter på ämnet

Guds barmhärtighet

Idag börjar Adventstiden, och det är bra att vi tillsammans betraktat dessa själens fiender: den oordning som sinnligheten och den lättsinniga tanklösheten utgör, dårskapen hos ett förnuft som motsätter sig Herren, den högdragna självgodheten som gör kärleken till Gud och människor fruktlös. Alla dessa själstillstånd är säkra hinder som kan orsaka mycket oro. Det är därför som liturgin får oss att be om Guds barmhärtighet: Till dig, Herre, upplyfter jag min själ. Min Gud, på dig förtröstar jag. Låt mig inte komma på skam, låt inte mina fiender fröjda sig över mig, bad vi i ingångsantifonen. Och i antifonen under offertoriet kommer vi att upprepa: Jag förtröstar på dig, låt mig inte komma på skam!

Nu när frälsningens tid närmar sig, är det trösterikt att höra den helige Paulus säga att när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig.

Om ni går igenom den heliga Skrift, kommer ni ständigt att upptäcka närvaron av Guds barmhärtighet: den fyller hela jorden, den utsträcks till alla hans barn, super omnem carnem, den omger oss, den kommer till vår hjälp, den månfaldigas och den varar i evighet. När Gud tar hand om oss som en kärleksfull Fader, tänker han på oss i sin barmhärtighet: det är en god barmhärtighet, underbar som regnmoln när torkan råder.

Jesus Kristus upprepar och sammanfattar hela denna historia om Guds barmhärtighet med följande ord: Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Och vid ett annat tillfälle säger han: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Bland många andra scener i evangeliet har även den mildhet han visade äktenskapsbryterskan gjort ett stort intryck på oss, och likaså liknelserna om den förlorade sonen, om fåret som kom bort och om gäldenären som fick sin skuld efterskänkt, samt historien om hur sonen till änkan i Naim uppväcktes från de döda. Vad många rättvisa skäl det finns som motiverar detta stora under! Den stackars änkans ende son har dött, den som gav en mening åt hennes liv och som kunde hjälpa henne under hennes ålderdom. Men Kristus utför inte sitt mirakel för rättvisans skull, han gör det av medlidande, för att han blir rörd i sitt inre av människans lidande.

Vilken känsla av trygghet detta Herrens medlidande inger oss! Om han ropar till mig, skall jag lyssna, ty jag är barmhärtig. Det är en uppmaning, ett löfte han kommer att uppfylla. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. Vår helgelses fiender kommer inte att kunna göra någonting, för Guds barmhärtighet går före oss, och om vi – av egen skuld och på grund av vår svaghet – skulle falla, kommer Herren att bistå och resa oss. Du hade lärt dig att undvika försumlighet, att undfly arrogans, att vara from, att inte låta dig fängslas av världsliga ting, att inte föredra det förgängliga framför det eviga. Men eftersom en svag människa inte kan gå med säkra steg i en hal värld, har den gode läkaren även visat dig botemedel mot att gå vilse, och den barmhärtige domaren har inte förvägrat dig hoppet om förlåtelse.

En god herde, en god vägledare

Om kallelsen är det som kommer först, om stjärnan lyser i förväg för att vägleda oss på vår kärleksvandring till Gud, är det ologiskt att tvivla när den ibland döljer sig för oss. Ibland händer i vårt inre liv, och nästan alltid är det vårt eget fel, samma sak som hände under de vise männens resa: stjärnan försvinner. Vi är redan medvetna om vår kallelses gudomliga glans, vi är övertygade om att den är definitiv, men kanske är det dammet som virvlar upp efter oss när vi går – vårt elände – som bildar ett dunkelt moln som hindrar ljuset från att tränga igenom.

Vad skall vi göra då? Som de vise männen: fråga. Herodes använde sig av sin kunskap för att handla orättfärdigt, men de vise männen använde sig av den för att handla väl. Vi kristna behöver emellertid inte fråga Herodes eller dem som är visa enligt världen. Kristus har givit sin Kyrka säkerhet i tron, en ström av nåd i sakramenten, och han har beslutat att det skall finnas människor som vägleder, styr och ständigt påminner om vägen. I fråga om kunskap förfogar vi över en oändlig skatt: Guds ord förvarat i Kyrkan; Kristi nåd, som förvaltas i sakramenten; vittnesbördet och exemplet av de människor som lever rättfärdigt tillsammans med oss och som i sina liv har lyckats leva i trohet gentemot Gud.

Tillåt mig att ge ett råd: om ni någon gång förlorar ljusets klarhet, vänd er då alltid till den gode herden. Vem är den gode herden? Den som går in genom grinden som är troheten gentemot Kyrkans lära. Den som inte handlar som en legoknekt som överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Tänk på att Guds ord inte är tomma ord, och Kristi upprepade uppmaning – ser ni inte med vilken kärlek han talar om herdar och får, om fårfållan och hjorden? – är ett praktiskt bevis på behovet av goda vägledare för våra själar.

Om det inte hade funnits onda herdar, skriver den helige Augustinus, skulle han inte ha behövt göra några klargöranden och tala om den gode herden. Vem är lejd? Den som ser vargen och flyr. Den som söker sin ära, inte Kristi ära. Den som inte vågar tillrättavisa syndare frimodigt. Vargen griper ett får i halsen, djävulen förleder en kristtrogen till att begå äktenskapsbrott. Och du tiger, du förmanar inte. Du är en legoknekt, du har sett vargen komma och flytt. Du kanske säger: nej, jag är här, jag har inte flytt. Nej, svarar jag, du har flytt för att du har tigit: och du har tigit för att du var rädd.

Kristi Bruds helighet har alltid visat sig – och gör så även i dag – genom överflödet av goda herdar. Men den kristna tron lär oss att vara enkla, inte att vara godtrogna. Det finns legoknektar som tiger och det finns legoknektar som talar ord som inte är Kristi ord. Om Herren tillåter att vi befinner oss i mörker till och med i små saker, om vi känner att vår tro inte är fast, låt oss därför vända oss till en god herde, till någon som går in genom grinden och gör sin plikt, någon, kort sagt, som genom att ge sitt liv för andra vill vara en förälskad människa i ord och handling: som kanske även är en syndare, men en människa som ständigt förtröstar på Kristi förlåtelse och barmhärtighet.

Om era samveten klandrar er för någon brist – även om ni inte tycker den är allvarlig – om ni tvekar, ta då er tillflykt till botens sakrament. Gå till den präst som tar hand om er, som kan kräva kraftfull tro, ett finkänsligt samvete och sann kristen styrka av er. I Kyrkan finns en fullständig frihet att bikta sig med varje präst som har de tillstånd kyrkorätten kräver, men en klarsynt kristen kommer – frivilligt! – att vända sig till den han vet är en god herde, som kan hjälpa honom att höja blicken, för att på nytt se Herrens stjärna i skyn.

Guds barn

Hur kan man förklara denna förtröstansfulla bön, vissheten om att vi inte kommer att gå under i striden? Det är en övertygelse som grundas på en verklighet som jag aldrig kommer att tröttna på att beundra: vi är Guds barn. Herren, som denna fastetid manar oss till omvändelse, är varken en tyrannisk envåldshärskare eller en strikt och obeveklig domare: han är vår Fader. Han talar om våra synder, om våra fel, om vår brist på generositet, men han gör det för att befria oss från dem, för att lova oss sin vänskap och sin kärlek. Vetskapen om att vi är Guds barn gör vår omvändelse glädjerik: denna insikt säger oss att vi är på väg tillbaka till Fadershuset.

Medvetenheten om att vi är Guds barn är grunden för Opus Deis anda. Alla människor är Guds barn. Men ett barn kan förhålla sig på många olika sätt till sin far. Man måste anstränga sig för att vara barn som strävar efter att inse att Herren, som vill att vi skall vara hans barn, har gjort så att vi lever i hans hem, mitt i denna värld. Han har gjort oss till sina familjemedlemmar, han har gjort så att det som är hans är vårt, och det som är vårt är hans, han har givit oss möjligheten att behandla honom så familjärt och förtröstansfullt att vi kan be honom, som små barn, om månen!

Ett Guds barn umgås med Gud som med sin Far. Ett Guds barn är varken inställsamt eller servilt, inte formellt eller enbart väluppfostrat, utan fullständigt uppriktigt och tillitsfullt. Gud tar inte anstöt av människorna, Han kan stå ut med all vår otrohet. Vår Fader i himlen förlåter alla oförrätter när hans barn återvänder till honom, ångrar sig och ber om förlåtelse. Herren är en så god Far att han förekommer vår längtan efter förlåtelse och kommer oss till mötes och öppnar sina armar, fulla med nådegåvor.

Jag hittar inte på någonting. Minns ni liknelsen som Jesus berättade för att få oss att förstå vår himmelske Faders kärlek, liknelsen om den förlorade sonen? Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Det är vad den heliga Skrift säger: han överöste sonen med kyssar. Kan man uttrycka det i mänskligare ordalag än så? Kan man beskriva Guds faderliga kärlek till människan på ett åskådligare sätt?

När Gud springer emot oss kan vi inte hålla oss tysta, utan vi utbrister tillsammans med den helige Paulus: Abba, Pater, Far, Pappa!, för trots att han är universums skapare tar han inte illa upp om vi inte använder högtravande titlar och inte heller beklagar han att vi inte erkänner hans herravälde. Han vill att vi skall kalla honom Far, han vill få oss att smaka på det ordet med själen fylld av glädje.

En människas liv är på sitt sätt en ständig återkomst till Fadershuset. Vi återvänder genom ånger, genom den hjärtats omvändelse som innebär att man vill förändras, att man fattat ett fast beslut att bättra sitt liv och uttrycker detta i form av uppoffring och självutgivelse. Vi återvänder till Fadershuset genom förlåtelsens sakrament, i vilket vi genom att bekänna våra synder åter ikläder oss Jesus Kristus och blir hans bröder, medlemmar av Guds familj.

Gud väntar på oss, likt fadern i liknelsen, med öppna armar, även om vi inte förtjänar det. Det spelar ingen roll hur stor vår skuld är. På samma sätt som den förlorade sonen behöver vi bara öppna vårt hjärta, längta hem efter vår Faders hus, häpna och glädjas åt den gåva som Gud ger oss, nämligen att vi kan kalla oss hans barn, att vi verkligen är hans barn, även om vårt gensvar har varit mycket klent.

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Glädjen är ett kristet värde. Den förmörkas endast när man förolämpar Gud: synden är nämligen en följd av egoismen, och egoism ger upphov till sorg. Men även i sådana tillfällen finns lite glädje kvar under vår själs aska, för vi vet bestämt att Gud och hans moder aldrig glömmer oss människor. Om vi ångrar oss, om det ur vår själ tränger fram en akt av smärta, om vi renar oss i botens heliga sakrament, kommer Gud oss till mötes och förlåter oss. Och då finns ingen sorg längre: det är fullt riktigt att hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.

Dessa ord rymmer det underbara slutet på liknelsen om den förlorade sonen, som vi aldrig tröttnar på att meditera över: Se, Fadern går dig till mötes, han kommer att luta sig mot din axel, ge dig en kyss som tecken på kärlek och ömhet. Han kommer att se till att man ger dig en dräkt, en ring och skor. Du fruktar fortfarande att du kommer att förebrås, men han återger dig din värdighet. Du fruktar ett straff, och han ger dig en kyss. Du fruktar hans ilska och han förbereder en fest för dig.

Guds kärlek är omätbar. Om han handlar så mot den som förolämpat honom, vad skall han då inte göra för att hedra sin obefläckade moder, Virgo fidelis, den heliga, ständigt trogna Jungfrun?

Om Guds kärlek visar sig vara så stor när ett människohjärta – som ofta sviker – rymmer så lite, vad skall den då inte vara i Marias hjärta, som aldrig ens i det minsta motsatte sig Guds vilja?

Se hur denna högtids liturgi i mänskliga termer återger det omöjliga i att förstå Herrens oändliga barmhärtighet. Den sjunger, snarare än förklarar; den skakar om fantasin, så att var och en kan lägga sin entusiasm i lovsången, för våra ord kommer till korta: Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Konungen åtrår din skönhet. I all sin prakt träder kungadottern in, av guldbrokad är hennes klänning.

Liturgin avslutas med några av Marias ord, i vilka den största ödmjukhet förenas med den största ära: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig.

Cor Mariae Dulcissimum, iter para tutum. O Marias ljuva hjärta, skänk styrka och trygghet åt vår vandring på jorden: var du själv vår väg, för du känner de stigar och genvägar som säkert, genom din kärlek, för fram till Jesu Kristi kärlek.