Texter på ämnet

Tron och förnuftet

Ett liv av bön och botgöring, samt meditationen kring vårt gudomliga barnaskap, kommer att omvandla oss till djupt fromma kristna, till små barn inför Gud. Fromheten är barnens dygd, och för att ett barn skall kunna ta sin tillflykt till sin fars armar, måste det känna sig litet och behövande. Jag har ofta mediterat över detta vårt andliga barnaskap, som inte är oförenligt med själsstyrka, eftersom det kräver en kraftfull vilja, en måttfull mognad, en fast och öppen karaktär.

Alltså, fromma som barn. Men inte okunniga, för var och en måste anstränga sig, inom ramen för sin förmåga, för att studera tron på allvar, vetenskapligt: teologin är just detta. Vi skall alltså vara fromma som barn, men besitta en djup troskunskap, som teologer.

Ivern att förvärva denna teologiska kunskap – den goda och fasta kristna trosläran – härrör först och främst från önskan att känna och älska Gud. Den är även en följd av en trogen människas allmänna strävan efter att förstå den djupast liggande meningen med denna värld, som är Skaparens verk. Vissa försöker med jämna mellanrum att envist blåsa liv i den påstådda oförenligheten mellan tro och vetenskap, mellan människans förnuft och Guds uppenbarelse. Denna oförenlighet kan bara föreligga – och är då endast skenbar – när man missförstår själva problemet.

Om världen kommer ur Guds händer, om han har skapat människan till sin avbild och givit henne en gnista av sitt ljus, måste förståndets arbete – även om det innebär ett hårt arbete – upptäcka den gudomliga innebörd som alla ting har i kraft av själva sin natur. Och med trons ljus inser vi även deras övernaturliga innebörd, som följer av att vår natur upphöjs till nådens ordning. Vi får inte vara rädda för vetenskapen, för all forskning, om den verkligen är vetenskaplig, leder till sanningen. Och Kristus sade: Ego sum veritas. Jag är sanningen.

En kristen måste törsta efter kunskap. Allting, från de mest abstrakta vetenskaper till olika hantverksskickligheter, kan och bör leda till Gud. För det finns ingen mänsklig uppgift som inte kan helgas, som inte kan bidra till den egna helgelsen och bli till ett tillfälle att samarbeta med Gud i helgelsen av andra i den egna omgivningen. Det ljus Jesu Kristi lärjungar bär med sig skall inte sättas längst ned i dalgången, utan på bergets topp, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Att arbeta så är att be. Att studera så är att be. Att forska så är att be. Vi återvänder ständigt till samma punkt: allt är bön, allt kan och bör föra oss till Gud, ge näring till vårt ständiga samtal med honom, morgon och kväll. Allt hederligt arbete kan omvandlas till bön, och allt arbete, som är bön, är apostolat. På det sättet stärks själen i ett enkelt och kraftfullt, helgjutet liv.

Vi har försökt sammanfatta och kommentera några av de egenskaper som kännetecknar de hem som återspeglar Kristi ljus och som därför är ljusa och glädjefyllda hem. Den harmoni som råder mellan föräldrarna förs över till barnen, till hela familjen och till alla människor i deras omgivning. I varje sant kristen familj återskapas därigenom på sätt och vis Kyrkans mysterium, som Gud har valt och sänt som en ledstjärna för världen.

Apostelns ord, som läses i läsningen då Kyrkan firar den heliga Familjen, kan helt och hållet tillämpas på alla kristna, oavsett om de är präster eller lekmän, gifta eller ogifta: Guds utvalda, heliga och älskade. Sådana är vi alla, var och en på sin plats i världen, på den plats som är vår egen: vi är män och kvinnor som Gud har utvalt till att vittna om Kristus och till att skänka vår omgivning den glädje som följer av att vi vet att vi är Guds barn, trots våra fel och brister, som vi måste kämpa mot.

Det är mycket viktigt att insikten om att äktenskapet är en kallelse inte saknas i samband med trosundervisning, i predikningar och i medvetandet hos dem som Gud vill skall följa denna väg, eftersom de verkligen är kallade att delta i Guds frälsningsplan för alla människor.

Därför går det kanske inte att ge kristna makar bättre förebilder än familjerna på apostlarnas tid: officeren Cornelius, som var följsam gentemot Guds vilja och i vars hus Kyrkan öppnade sig för hedningarna; Aquila och Priscilla, som spred kristendomen i Korint och i Efesos och som bidrog till Paulus apostolat; Tabita, som med sin kärlek bistod de behövande i Joppe. Därtill kommer många andra judars och hedningars, grekers och romares hem, i vilka Herrens första lärjungars undervisning slog rot.

Dessa familjer levde av Kristus och hjälpte andra att lära känna Kristus. De utgjorde små kristna gemenskaper som utstrålade evangeliets budskap. Familjer som var lika andra familjer på den tiden, men som besjälades av en ny anda som smittade av sig på dem som närmade sig dem och som umgicks i dem. Sådana var de första kristna, och sådana måste även vi vara som är kristna av idag: vi måste så glädje och frid, den glädje och den frid som Jesus har utverkat åt oss.