Texter på ämnet

De kristnas riskfyllda trygghet

Qui habitat in adiutorio Altissimi, in protectione Dei coeli commorabitur, att bo i Guds skydd, att leva med Gud: detta är de kristnas riskfyllda trygghet. Vi måste vara övertygade om att Gud hör oss, att han lyssnar till våra behov. Är vi det, fylls våra hjärtan med hopp. Men att leva med Gud innebär otvivelaktigen att löpa en risk, för Herren nöjer sig inte med att dela: han vill ha allt. Och att närma sig honom lite mer innebär att man är beredd att åter omvända sig, att åter korrigera sitt handlande, att lyssna uppmärksammare till hans ingivelser, de heliga önskningar som han uppväcker i våra själar och att förverkliga dem.

Vi har säkert gjort stora framsteg på vägen mot trohet mot Kristi ord sedan vi för första gången medvetet beslutade oss för att fullt ut leva hans lära. Men är det ändå inte sant att det fortfarande finns mycket att göra? Är det, framför allt, inte sant att det fortfarande finns mycket högmod kvar? Utan tvekan är en ny förändring nödvändig, en fullkomligare lojalitet, en djupare ödmjukhet, så att vår egoism kan minska och Kristus därigenom växa i oss, eftersom illum oportet crescere, me autem minui, han skall bli större och jag skall bli mindre.

Vi får inte förbli orörliga. Det är nödvändigt att gå framåt mot det mål som den helige Paulus angav: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Målet är högt ställt och mycket ädelt: att identifiera sig med Kristus, att bli helig. Men det finns ingen annan väg om man vill vara konsekvent med det gudomliga liv som Gud genom dopet har ingjutit i våra själar. Att gå framåt innebär att göra framsteg i helighet. Däremot motsätter man sig det kristna livets normala utveckling om man går bakåt. Guds kärleks eld måste nämligen näras, växa i styrka varje dag, slå djupare rot i själen och elden hålls vid liv genom att nya saker bränns. Därför riskerar den att släckas om den inte flammar upp.

Minns den helige Augustinus ord: Om du säger att det räcker är du förlorad. Sök alltid mer, gå ständigt, gör alltid framsteg. Dröj aldrig kvar på samma ställe, gå inte bakåt, vik inte av.

Fastan ställer oss nu inför dessa grundläggande frågor: Gör jag framsteg i min trohet gentemot Kristus? Gör jag framsteg i längtan efter helighet, i apostolisk generositet i mitt dagliga liv, i mitt vanliga arbete bland mina kollegor?

Var och en som utan ljudet av ord besvarar dessa frågor kommer att se att en ny förvandling är nödvändig för att Kristus skall leva i oss, för att hans bild skall återspeglas tydligt i vårt handlande.

Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Kristus säger det återigen till oss, som i en intim viskning: Korset, varje dag. Inte bara – skriver den helige Hieronymus – i förföljelsens tid, eller när möjligheten att bli martyr närmar sig, utan i varje situation, i varje handling, i varje tanke, i varje ord, bör vi förneka vad vi tidigare var och bekänna vad vi nu är, eftersom vi har återfötts i Kristus.

Dessa överväganden är i själva verket inget annat än ett eko av Apostelns ord: En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus. Lev som ljusets barn – ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning – och tänk på vad Herren vill ha.

Omvändelsen är ett ögonblicks verk, helgelsen är en uppgift för hela livet. Kärlekens gudomliga frö, som Gud har sått i våra själar, strävar efter att växa, visa sig i verk, bära frukt som ständigt svarar mot det som är välbehagligt för Herren. Därför bör man alltid vara beredd att börja om på nytt, att – i nya livssituationer – åter möta ljuset, drivfjädern för vår första omvändelse. Och därför måste vi förbereda oss med en fördjupad samvetsrannsakan och be Herren om hjälp så att vi förmår lära känna honom bättre samt bättre lära känna oss själva. Det finns ingen annan väg, om vi verkligen skall omvända oss på nytt.

Sakramenten, källan till Guds nåd

Den som vill kämpa använder sig av de medel som står till buds. Och medlen har under tjugo århundraden av kristendom ständigt varit desamma: bön, självtukt och bruk av sakramenten. Eftersom även självtukt är bön – sinnenas bön – kan vi beskriva medlen med två ord: bön och sakrament.

Jag skulle nu vilja att vi betraktade denna källa till Guds nåd som sakramenten utgör, detta underbara uttryck för Guds barmhärtighet. Låt oss i lugn och ro betrakta definitionen på sakrament i den helige Pius V: s katekes: för sinnena fattbara tecken som förmedlar och samtidigt synliggör nåden genom att ställa den framför våra ögon. Gud vår Herre är oändlig, hans kärlek outsinlig, hans mildhet och förbarmande med oss känner inga gränser. Och även om han beviljar oss sin nåd på många andra sätt, har han uttryckligen och frivilligt – endast han kunde göra det – inrättat dessa sju effektiva tecken för att göra det möjligt för människorna att på ett stabilt, enkelt och för alla tillgängligt sätt bli delaktiga i återlösningens förtjänster.

Om man överger sakramenten upphör det sant kristna livet. Och ändå, särskilt i våra dagar, är det uppenbart att många glömmer eller rentav föraktar denna frälsande ström av nåd som Kristus erbjuder oss. Det är smärtsamt att tala om detta sår i ett samhälle som kallar sig kristet, men samtidigt är det nödvändigt om vi vill stärka vår själs längtan efter att med större kärlek och tacksamhet utnyttja dessa källor till helgelse.

Det saknas inte människor som, utan den minsta eftertanke, bestämmer att skjuta upp de nyföddas dop och berövar dem – vilket är ett svårt angrepp mot rättvisan och kärleken – trons nåd, den ovärderliga skatt som är den heliga Treenighetens inneboende i själen, som kommer till världen fläckad av arvsynden. Dessa personer sätter heller inget värde på betydelsen av konfirmationens sakrament, vilket enligt Traditionens enhälliga lära stärker det andliga livet genom den helige Andes tysta men fruktbara utgjutelse. Den kristna människan blir på detta sätt övernaturligt stärkt och kan kämpa som en Kristi soldat – miles Christi – i den inre kampen mot sin egoism och sina begär.

Om man förlorar känslan för det som hör till Gud, kommer man svårligen att förstå botens sakrament. Den sakramentala bikten är inte en mänsklig dialog, utan ett gudomligt samtal. Den är en domstol, i vilken den gudomliga rättvisan utmäts med säkerhet, men som framför allt grundar sig på barmhärtighet, med en domare som i sin kärlek inte önskar den gudlöses död, utan att han upphör med sina gärningar och får leva.

Vår Herres ömhet är verkligen oändlig. Se med vilken mildhet han behandlar sina barn. Han har gjort äktenskapet till ett heligt band, till en bild av Kristi förening med sin Kyrka, ett stort sakrament på vilket den kristna familjen grundar sig så att den med Guds nåd kan vara en plats präglad av fred och endräkt, en helighetens skola. Föräldrarna är Guds medarbetare: detta är grunden för barnens älskvärda plikt att vörda sina föräldrar. Med rätta kan man kalla det fjärde budet – som jag skrev för många år sedan – det ljuvaste av tio Guds bud. När man lever äktenskapet som Gud vill, heligt, blir hemmet ljust och glädjefyllt.

Pingsten är aktuell

Denna djupa sanning som texten i den heliga Skrift ger oss kunskap om är inte ett minne från en svunnen tid, en Kyrkans guldålder som nu är historia. Utöver de svagheter och synder som var och en av oss bär med sig, är denna sanning en verklighet även i dagens Kyrka och i alla tiders Kyrka. Jag skall be Fadern – kungjorde Herren för sina lärjungar – och han skall ge er en annan Hjälpare, som skall vara hos er för alltid. Jesus har hållit sina löften: han har uppstått, uppstigit till himlen och i förening med sin evige Fader sänder han oss den helige Ande för att helga oss och ge oss livet.

Guds kraft och makt upplyser jordens ansikte. Den helige Ande fortsätter att bistå Kristi Kyrka, så att hon – alltid och i allt – står höjd som ett tecken för folken, som förkunnar Guds välvilja och kärlek för mänskligheten. Hur stora våra begränsningar än är, kan vi människor betrakta himlen med tillförsikt och känna oss fyllda av glädje: Gud älskar oss och befriar oss från våra synder. Den helige Andes närvaro och verkan i Kyrkan är en pant på och en försmak av den eviga lyckan, av den glädje och den frid som Gud förbereder åt oss.

I likhet med de första som närmade sig den helige Petrus på pingstdagen, är även vi döpta. I dopet har Gud, vår Fader, tagit våra liv i besittning, han har införlivat oss med Kristi liv och sänt oss den helige Ande. Den heliga Skrift säger oss att Herren har räddat oss med det dop som återföder och förnyar genom den helige Ande, som Jesus Kristus, vår Frälsare, har låtit strömma över oss, för att vi genom Guds nåd skall bli rättfärdiga och, så som det är vårt hopp, vinna evigt liv.

Erfarenheten av vår svaghet och våra brister, den skandal som kan uppstå till följd av den smärtsamma åsynen av småaktigheten och rentav tarvligheten hos vissa som kallar sig kristna, vissa apostoliska företags skenbara misslyckanden eller förvillelser, allt detta – erfarenheten av synden och människans begränsningar – kan emellertid utgöra en prövning för vår tro och ge en möjlighet för frestelser och tvivel att smyga sig in: var är Guds styrka och makt? Då är stunden kommen för oss att reagera, att på ett ännu renare och kraftfullare sätt utöva hoppets dygd och följaktligen se till att göra vår trohet ännu fastare.