Texter på ämnet

Och tillsammans med de vise männen skänker vi även myrra, det offer som inte får saknas i ett kristet liv. Myrran påminner oss om Herrens lidande: på korset ger man honom myrra blandad med vin att dricka, och med myrra smordes hans kropp inför gravläggningen. Men ni får inte tro att överväganden kring nödvändigheten av offer och självtukt leder till att vi anslår en sorgsen ton denna glada helgdag.

Självtukt är inte pessimism och inte heller bitterhet. Självtukten är inte värd någonting utan kärleken till nästan. Därför måste vi söka former av självtukt som inte tuktar dem som lever tillsammans med oss, samtidigt som de gör det möjligt för oss att bevara vår självbehärskning gentemot jordiska ting. En kristen är varken en bödel eller en ynkrygg: en kristen är en människa som kan älska i handling, som mäter sin kärlek med smärtan som prövosten.

Men jag måste återigen säga att denna självtukt vanligtvis inte kommer att bestå av stora försakelser, sådana är heller inte vanligt förekommande. Den kommer att bestå av små segrar: att le mot någon som stör oss, att neka kroppen någon onödig nyck, att vänja oss vid att lyssna till andra, att väl utnyttja den tid som Gud ställer till vårt förfogande … Och av många andra små detaljer som skenbart är obetydliga, som uppstår utan att vi söker dem – motgångar, svårigheter, besvikelser – under dagens lopp.

Den här veckan, som de kristna av hävd kallar den heliga veckan?, ger oss återigen ett tillfälle att betrakta – att återuppleva – de stunder som utgör slutet på Jesu jordeliv. Allt vad dessa dagars olika uttryck för fromhet påminner oss om, pekar tydligt på uppståndelsen som är grunden för vår tro, som den helige Paulus skriver. Låt oss emellertid inte gå denna väg alltför hastigt. Låt oss inte glömma ett enkelt faktum som kanske ibland undgår oss, nämligen att vi inte kan ta del av Herrens uppståndelse om vi inte även förenar oss med honom i hans lidande och död. Om vi vill följa Kristus i hans härlighet, i slutet av Stilla veckan, måste vi först tränga in i hans brännoffer och känna oss helt förenade med honom då han dör på Kalvarieberget.

Kristi generösa självutgivelse stöter sig mot synden, denna verklighet som är så svår att acceptera men som vi inte kan förneka: mysterium iniquitatis, människans oförklarliga ondska som av högmod reser sig mot Gud. Dess historia är lika gammal som mänskligheten. Den inleddes med våra första föräldrars fall, den fortsatte med hela kedjan av förbrytelser som ledsagar mänskligheten längs dess väg och så, slutligen, våra personliga uppror. Det är inte lätt att förstå vilken perversion synden innebär eller att inse allt det som tron säger oss om den. Vi måste betänka att bland människor står brottets svårighetsgrad i proportion till den kränktes ställning, till hans personliga värde, hans sociala status, hans egenskaper. Och genom synden kränker människan Gud: den skapade varelsen förnekar sin Skapare.

Men Gud är kärlek. Den ondskans avgrund som synden för med sig har överbryggats genom en oändlig kärlek. Gud överger inte människorna. Guds plan förutsåg att den gamla lagens offer inte var tillräckliga för att gottgöra våra brister, för att återställa den enhet som gått förlorad: det krävdes att en människa som var Gud gav sig själv. Vi kan föreställa oss – för att på något sätt närma oss detta outgrundliga mysterium – att den heliga Treenigheten samlas för att rådslå i sin ständiga innerliga relation av oändlig kärlek, och till följd av detta beslut av evighet, antar Gud Faders enfödde Son vår mänskliga natur, han tar på sig bördan av vårt elände och vår smärta, för att till sist med spikar naglas fast vid en träpåle.

Denna eld, denna önskan att uppfylla Gud Faders frälsningsbud, fyller hela Kristi liv, från och med hans födelse i Betlehem. Under de tre år som lärjungarna levde tillsammans med honom hör de honom outtröttligt upprepa att hans föda är att göra hans vilja som sänt honom. Och detta hela tiden tills hans offer fullbordades på Långfredagens kväll. Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. Med dessa ord beskriver aposteln Johannes Kristi död: under tyngden av korset och alla människornas skulder, dör Jesus förkrossad av våra synders våld och gemenhet.

Låt oss begrunda Herren, sårad från topp till tå av kärlek till oss. Med ett uttryck som närmar sig verkligheten, även om det ändå inte säger allt, kan vi upprepa det en författare sade för många hundra år sedan: en sinnebild för allt slags lidande. Inför synen av Kristus som en trasa, en livlös kropp som tas ned från korset och överlämnas åt sin moder, inför synen av denne tillintetgjorde Jesus, skulle man kunna dra slutsatsen att denna scen är det tydligaste tänkbara beviset på nederlag. Var är de folkmassor som följde honom, och det rike vars ankomst han förkunnade? Och likväl är det inte nederlag utan seger: han är närmare uppståndelsen än någonsin och, genom den, avslöjandet av den härlighet som han erövrat genom sin lydnad.

Att tänka på Kristi död blir då en uppmaning till att fullständigt ärligt möta vardagens göromål, att ta den tro vi bekänner på allvar. Stilla veckan kan därför inte utgöra en helgad parentes inom ramen för ett liv där vi enbart låter oss ledas av mänskliga bevekelsegrunder: den måste bli ett tillfälle till att fördjupa oss i Guds kärleks djup, för att därigenom, i ord och handling, visa honom för människorna.

Men Herren ställer villkor. Den helige Lukas återger ett av hans uttalanden som vi inte kan bortse från: Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte bli min lärjunge. Det är hårda villkor. Självfallet ger orden hata eller avsky inte en god bild av Jesu ursprungliga tanke. Under alla omständigheter var Herrens ord kraftfulla, och de kan inte inskränkas till ett älska mindre, en tolkning som man ibland använder sig av i syfte att mildra uttrycket. Detta undantagslösa uttalande är fruktansvärt, inte för att det innebär en negativ eller obarmhärtig attityd, för den Jesus som uttalar det är densamme som befaller oss att älska vår nästa som oss själva och som ger sitt liv för människorna: uttalandet anger helt enkelt att inför Gud duger inga halvmesyrer. Man skulle kunna översätta Kristi ord med älska mer, älska bättre, eller hellre med att inte älska med en egoistisk kärlek eller med en kärlek vars räckvidd är kort: vi måste älska med Guds kärlek.

Det är det saken gäller. Låt oss betrakta närmare det sista krav Jesus ställer: et animam suam. Livet, själva själen, är vad Herren begär av oss. Om vi är ytliga, om vi bara bekymrar oss om vår personliga bekvämlighet, om vi låter vår omgivnings och hela världens existens kretsa kring oss själva, har vi inte rätt att kalla oss kristna, att anse oss vara Kristi lärjungar. Det är nödvändigt att hänge sig i ord och sanning och inte bara i ord. Guds kärlek uppmanar oss att bära korset utan att släpa det efter oss, att känna att hela mänsklighetens tyngd vilar även på oss, att i vårt eget stånds och yrkes omständigheter uppfylla Faderns viljas klara och samtidigt kärleksfulla plan. I den passage som vi kommenterar säger Jesus därefter: Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge.

Låt oss utan fruktan bejaka Guds vilja, låt oss utan tvekan fatta föresatsen att leva hela vårt liv i enlighet med vår tros lära och krav. Vi kan vara säkra på att vi kommer att möta kamp, lidande och smärta men om vi verkligen tror kommer vi aldrig att känna oss nedslagna: även med lidanden och rentav förtal skall vi vara lyckliga, med en lycka som skall mana oss att älska våra medmänniskor för att få dem att ta del av vår övernaturliga glädje.

Man kan inte undgå att märka att det finns mycket kvar att göra. Vid ett visst tillfälle, kanske då han betraktade hur de mogna axen milt böjde sig för vinden, sade Jesus till sina lärjungar: Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Nu som då saknas det arbetare som vill orka slita hela dagen i solhettan. Och om vi som arbetar inte är trogna, kommer det som profeten Joel beskriver att hända: Fälten är skövlade, marken ligger sörjande, ty säden är förstörd, vinet borttorkat, oljan utsinad. Åkermannen står med skam, vingårdsmannen jämrar sig, över vetet och över kornet, ty skörden på marken är förstörd.

Skörden förstörs när man inte är beredd att generöst och uthålligt ta sig an ett arbete som kan bli både långvarigt och slitsamt: att förbereda jorden, så, sköta åkrarna, skörda och tröska … Guds rike byggs under historiens lopp, i tiden. Herren har anförtrott oss alla denna uppgift, och ingen kan anse sig undantagen. När vi idag tillber Kristus i Eukaristin och betraktar honom, måste vi tänka på att det ännu inte är dags att vila: dagen är ännu inte slut.

I Ordspråksboken står följande: Den som brukar sin åker får bröd tillräckligt. Låt oss tillämpa denna utsaga på oss själva vad det andliga livet beträffar: den som inte brukar Guds åker, den som inte är trogen det gudomliga uppdraget att hänge sig åt sina medmänniskor och hjälpa dem att lära känna Kristus, kan svårligen förstå vad det eukaristiska Brödet är. Ingen uppskattar det som inte har kostat honom någon ansträngning. För att värdesätta och älska den heliga Eukaristin är det nödvändigt att gå samma väg som Jesus: vi måste bli vetekorn, dö bort från oss själva, uppstå fulla av liv och ge riklig skörd: hundrafalt!

Denna väg kan sammanfattas med ett enda ord: kärlek. Att älska innebär att man har ett stort hjärta, att man delar omgivningens bekymmer, att man kan förlåta och förstå, kort sagt, uppoffra sig med Jesus Kristus för alla människor. Om vi älskar med Kristi hjärta kommer vi att lära oss att tjäna och att försvara sanningen tydligt och kärleksfullt. För att älska på det sättet måste vi ur våra egna liv rycka bort allt det som hindrar Kristi liv i oss: den starka dragningen till bekvämlighet, egoismens frestelse, tendensen till självhävdelse. Det är bara om vi i oss själva återger Kristi liv som vi kan föra det vidare till andra. Det är bara om vi själva erfar vetekornets död som vi kan arbeta i jordens innersta djup, förvandla den inifrån, göra den fruktbar.