Texter på ämnet

Ett utmärkande drag för alla former av kristet liv är ”Guds barns värdighet och frihet”. I Er undervisning har Ni alltid ihärdigt försvarat lekmännens frihet. Vad exakt menar Ni med detta begrepp?

Jag syftar på just den personliga frihet som varje lekman har att, i ljuset av de av Kyrkan givna principerna, fatta alla konkreta beslut — praktiska eller teoretiska — utifrån vad han finner lämpligast och mest i överensstämmelse med sina personliga övertygelser och förmågor. Som exempel kan nämnas beslut som rör olika filosofiska eller politiska ståndpunkter, olika konstnärliga eller kulturella trender eller problem inom yrkes- eller samhällslivet.

Det är viktigt att alla vi som utövar prästämbetet i Kyrkan alltid är noga med att respektera den självständighet som en katolsk lekman behöver ha för att kunna utföra sitt apostoliska uppdrag mitt i världen och inte riskera att hamna i underläge gentemot andra i sin omgivning. Om man istället försöker instrumentalisera lekmännen för ändamål som faller utanför hierarkins befogenheter gör man sig skyldig till en beklaglig och otidsenlig klerikalism. Lekmännens möjligheter skulle starkt begränsas, och lekmännen skulle omyndigförklaras för gott. Därmed skulle Kyrkans auktoritet och enhet äventyras, ännu mera i just vår tid. Vi får inte glömma att förekomsten av en sann mångfald av åsikter och principer inom områden som Gud har överlåtit åt människans fria initiativ på intet sätt är ett hot mot den hierarkiska strukturen och Guds folks enhet. Tvärtom stärker denna mångfald hierarkin och enheten och skyddar dem från att bli besudlade.

Kan Ni beskriva skillnaden mellan hur Opus Dei som förening uppfyller sitt uppdrag och hur Opus Deis medlemmar som individer uppfyller sitt? Vad är det som gör att vissa verksamheter (exempelvis skolor eller kursgårdar) drivs av föreningen och andra (det kan vara bokförlag eller annan kommersiell verksamhet) drivs av enskilda personer?

Opus Deis huvudsakliga verksamhet är att erbjuda medlemmar och andra intresserade de andliga medel de behöver för att leva som goda kristna mitt i världen. Den gör dem förtrogna med Kyrkans lära och förkunnelse och väcker i dem en anda att arbeta bra av kärlek till Gud och för andra människors bästa. Med ett ord: den hjälper dem att leva som sanna kristna, i samförstånd med andra och i respekt för allas frihet och med en önskan att göra världen mer rättvis.

Varje medlem förtjänar sitt uppehälle och tjänar samhället i det yrke han hade innan han anslöt sig till Opus Dei och som han skulle utöva om han inte tillhörde Verket. Därför är några gruvarbetare, andra undervisar i skolor eller universitet, åter andra ägnar sig åt handel, är hemmafruar, sekreterare eller bönder. Det finns inte någon hederlig mänsklig verksamhet som en medlem av Opus Dei inte kan ägna sig åt. Den som t.ex. arbetade i ett bokförlag eller ett kommersiellt företag innan han anslöt sig till Verket, gör det även efteråt. Och om han söker ett nytt jobb eller bestämmer sig för att starta eget tillsammans med arbetskamrater så är det hans fria val och han får ta fullt personligt ansvar för en eventuell framgång eller ett misslyckande.

Alla föreståndare i Opus Dei bemödar sig om att visa största respekt för medlemmarnas personliga frihet, och det är av yttersta vikt. Hela Verkets existens står och faller med detta, och absolut trohet mot denna princip är nödvändig. En medlems yrkesliv påverkas inte av hans medlemskap, varken Verket eller någon av dess medlemmar har något att göra med hans yrkesarbete. Det som Opus Deis medlemmar åtar sig är att anstränga sig för att söka helighet i och genom sitt arbete och att bli allt mera medvetna om att varje kristet livs djupaste mening är att tjäna mänskligheten.

Verkets främsta uppgift är som sagt att ge en kristen utbildning till sina medlemmar och till andra som önskar ta del av den. Men eftersom vi genom vårt kristna ideal har en önskan att bidra till att lösa samhällets problem så främjar Verket kollektivt vissa aktiviteter och projekt. Eftersom Opus Dei endast har andliga mål är kriteriet för dessa kooperativa verksamheter att de måste utgöra ett tydligt och direkt kristet tjänande, ett apostolat. Det vore absurt att tro att Opus Dei som organisation skulle kunna ägna sig åt kolbrytning eller annan kommersiell verksamhet. De kooperativa verken är alla direkt apostoliska. Det kan röra sig om en lantbruksskola, en vårdinrättning i ett underutvecklat land eller område, en skola för att främja kvinnans sociala utveckling osv. Med andra ord handlar det om utbildningsverksamheter och sociala projekt liknande dem som utförs över hela världen av människor av alla trosriktningar.

För att utföra detta arbete räknar Opus Dei framför allt med medlemmarnas egen insats och dessa ägnar sig ibland åt det på heltid. Av stor betydelse är också den frikostiga hjälpen från en mängd andra människor, kristna eller icke-kristna. Några känner sig manade att medverka av religiösa skäl, andra delar kanske inte det apostoliska motivet men förstår att dessa aktiviteter, som står öppna för alla oavsett ras, religion eller ideologi, kommer samhället till godo.

Ni tar upp kvinnans närvaro i det offentliga livet, i politiken. Vilken är kvinnans specifika uppgift inom detta område, enligt Er?

Kvinnans närvaro i samhällslivet är ett självklart och till hundra procent positivt fenomen, och är en del av den andra vidare företeelsen jag nämnde tidigare. Ett modernt, demokratiskt samhälle måste erkänna kvinnans rätt att aktivt delta i det politiska livet och bör skapa villkor som gör det möjligt för alla som så önskar att utöva denna rättighet.

Den kvinna som vill ta aktiv del i det offentliga livet är förpliktigad att förbereda sig på ett lämpligt sätt, så att hennes deltagande blir ansvarsfullt och konstruktivt. Allt yrkesarbete kräver utbildning och en ständig strävan att utöka sina kunskaper och att anpassa dem till nya förutsättningar. Detta stämmer särskilt väl för dem som vill inneha ledande befattningar i samhället, eftersom de är kallade till en väldigt viktig tjänst, på vilken mångas välbefinnande hänger.

En kvinna som har förberett sig på ett lämpligt sätt bör ha tillgång till det offentliga livet på alla nivåer. I det avseendet kan man inte nämna några specifika uppgifter som endast skulle tillkomma kvinnan. Som jag sade tidigare är det inte den konkreta uppgiften eller ämbetet som är specifikt, utan det sätt på vilket arbetet utförs. Tack vare sin kvinnliga begåvning uppfattar kvinnan vissa nyanser som gör det möjligt att lösa problem, eller till och med att upptäcka och formulera dem.

Genom sina naturliga begåvningar kan kvinnan berika samhällslivet mycket. Detta blir särskilt tydligt i familjefrågor och social lagstiftning. De kvinnliga egenskaperna är den bästa garantin för att man skall respektera de äkta mänskliga och kristna värdena när det kommer till att fatta beslut som rör familjen, skolväsendet och de ungas framtid.

Jag nämnde nyss hur viktiga de kristna värdena är när det gäller att lösa sociala problem eller familjeproblem och här skulle jag vilja understryka hur viktiga de är för samhällslivet i stort. När kvinnan ägnar sig åt politisk verksamhet, precis såsom fallet är med mannen, ålägger hennes kristna tro henne ansvaret att förvandla denna medverkan till ett äkta apostolat, dvs. en kristen tjänst till samhället. Det handlar här inte om att officiellt eller halvofficiellt representera Kyrkan i det offentliga livet, och ännu mindre handlar det om att använda sig av Kyrkan för egen vinning eller för partiintressen. Tvärtom handlar det om att i frihet bilda sig en uppfattning i samhällsfrågor, och om att ta fullt personligt ansvar för sina åsikter och handlingar, som alltid bör vara i överensstämmelse med den egna tron.

Men det skulle aldrig falla en sådan kristen in att tro eller säga att han nedstiger från templet till världen för att representera Kyrkan, inte heller skulle han tro att hans lösningar var de katolska lösningarna på dessa problem. Så får det inte vara, mina barn! Det skulle vara klerikalism, officiell katolicism, eller vad ni nu vill kalla det. I vilket fall som helst är det att göra våld på sakernas natur. Överallt måste ni sprida en äkta lekmannamentalitet, som ska leda till tre slutsatser:

- Att vara tillräckligt hederliga, för att ta ansvar för era egna beslut.

- Att vara tillräckligt kristna, för att respektera era trosbröder, som i åsiktsfrågor föreslår andra lösningar än dem som var och en av oss håller fast vid.

- Och att vara tillräckligt katolska för att inte utnyttja vår moder Kyrkan genom att blanda in henne i mänskliga grupperingar.

Det är tydligt att ni på detta område, såväl som på alla andra, inte skulle kunna leva ert vanliga liv på ett heligt sätt om ni inte åtnjöt den frihet som kommer av er värdighet som män och kvinnor skapade till Guds avbild, och som Kyrkan tillerkänner er. Den personliga friheten är väsentlig i det kristna livet Men glöm inte, mina barn, att det alltid handlar om frihet under ansvar.

Ta därför mina ord för vad de är: en uppmaning till att dagligen utöva era rättigheter, inte bara i nödsituationer. En uppmaning att storsint uppfylla era medborgerliga plikter — i politiken och i näringslivet, på universitetet och i yrkeslivet — och att modigt ta konsekvenserna av den personliga självständighet som tillkommer er, och av era fria val. Denna kristna lekmannamentalitet kommer att göra det möjligt för er att fly all intolerans och fanatism. Eller för att uttrycka det mer positivt: det kommer att hjälpa er att leva i fridfullt samförstånd med de övriga medborgarna, och att främja denna sämja inom alla samhällets områden.