Texter på ämnet

Mot bakgrund av det nuvarande sociala och politiska läget, både i vårt land och i den övriga världen, inför krig, orättvisor och förtryck, vilket ansvar tillkommer enligt Er såväl universitetet som institution, som professorerna eller studenterna? Bör universiteten tillåta att professorer och studenter ägnar sig åt politisk aktivism inom universitetets område?

För det första vill jag göra klart att det som jag i detta samtal uttrycker är min egen personliga åsikt, åsikten hos en person som sedan han var 16 år (idag är jag 65) aldrig har släppt kontakten med universitetsvärlden. Det är alltså mina egna åsikter jag framför och inte Opus Deis. Opus Dei kan och vill inte ta ställning i världsliga frågor som står öppna för fri diskussion, eftersom Opus Deis målsättning uteslutande är av andlig art. Det står här varje medlem fritt att inta och uttrycka sin egen personliga ståndpunkt som han eller hon också personligen tar ansvar för.

Men för att återgå till er fråga, tror jag att vi först och främst måste komma överens om vad vi menar med politik. Om man med politik menar att intressera sig för och arbeta för fred, social rättvisa och frihet för alla, då är alla som tillhör universitetet och universitetet som institution skyldiga att anamma dessa ideal och främja engagemanget för att finna lösningar på de stora problem som mänskligheten står inför.

Men om man med politik menar en specifik lösning på ett visst problem i konkurrens med andra möjliga och rättmättiga lösningar, då tycker jag inte att universitetet är rätt plats för att fatta politiska beslut.

Universitetet är en plats där man förbereder sig för att lösa dessa problem. Det är till för alla och det är platsen för studier, vänskap och fredlig samvaro med människor som företräder olika åsiktsriktningar, vilka i varje tid är ett uttryck för den legitima pluralism som finns i samhället.

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?

Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.

Men det skulle aldrig falla en sådan kristen in att tro eller säga att han nedstiger från templet till världen för att representera Kyrkan, inte heller skulle han tro att hans lösningar var de katolska lösningarna på dessa problem. Så får det inte vara, mina barn! Det skulle vara klerikalism, officiell katolicism, eller vad ni nu vill kalla det. I vilket fall som helst är det att göra våld på sakernas natur. Överallt måste ni sprida en äkta lekmannamentalitet, som ska leda till tre slutsatser:

- Att vara tillräckligt hederliga, för att ta ansvar för era egna beslut.

- Att vara tillräckligt kristna, för att respektera era trosbröder, som i åsiktsfrågor föreslår andra lösningar än dem som var och en av oss håller fast vid.

- Och att vara tillräckligt katolska för att inte utnyttja vår moder Kyrkan genom att blanda in henne i mänskliga grupperingar.

Det är tydligt att ni på detta område, såväl som på alla andra, inte skulle kunna leva ert vanliga liv på ett heligt sätt om ni inte åtnjöt den frihet som kommer av er värdighet som män och kvinnor skapade till Guds avbild, och som Kyrkan tillerkänner er. Den personliga friheten är väsentlig i det kristna livet Men glöm inte, mina barn, att det alltid handlar om frihet under ansvar.

Ta därför mina ord för vad de är: en uppmaning till att dagligen utöva era rättigheter, inte bara i nödsituationer. En uppmaning att storsint uppfylla era medborgerliga plikter — i politiken och i näringslivet, på universitetet och i yrkeslivet — och att modigt ta konsekvenserna av den personliga självständighet som tillkommer er, och av era fria val. Denna kristna lekmannamentalitet kommer att göra det möjligt för er att fly all intolerans och fanatism. Eller för att uttrycka det mer positivt: det kommer att hjälpa er att leva i fridfullt samförstånd med de övriga medborgarna, och att främja denna sämja inom alla samhällets områden.