Texter på ämnet

I dessa dagar talas det mycket om hur man skall demokratisera utbildningen, så att alla samhällsskikten får tillgång till den, och man kan inte föreställa sig ett universitet som inte skulle bidra till den sociala utvecklingen. Hur uppfattar Ni denna demokratisering och hur kan universitetet uppfylla sin sociala funktion?

Ett universitet bör fostra en sann tjänsteanda hos sina studenter, en vilja att tjäna samhället och att bidra till det allmänna bästa genom sitt yrkesarbete och sitt samhällsengagemang. Akademiker bör vara ansvarstagande medborgare med ett sunt engagemang i andra människors problem och de bör generöst engagera sig i dem och försöka lösa dem på bästa sätt. Att förmedla allt detta är universitetets roll.

Alla som har den nödvändiga begåvningen bör ges tillträde till högre utbildning, oavsett social bakgrund, finansiell situation, ras eller religion. Så länge dessa faktorer utgör hinder är demokratiseringen av utbildningsväsendet bara tomma ord.

Kort sagt: universitetet bör vara öppet för alla och bör utbilda studenter så att deras framtida yrkesarbete kan komma alla till godo.

Som grundare av Opus Dei och initiativtagare till ett stort antal högskoleinrättningar i hela världen, kan ni säga oss vilka Opus Deis motiv varit för att skapa dem, och också vilka Opus Deis viktigaste bidrag är när det gäller denna slags utbildning?

Opus Deis mål är att göra människor över hela världen medvetna om — i teori såväl som i praktik — att det är möjligt att helga sina vardagliga göromål, sitt dagliga arbete; och att det är möjligt att söka kristen fullkomlighet mitt i vimlet, utan att överge det arbete man hade när Gud kallade. Opus Deis viktigaste apostoliska arbete är därför det som varje enskild medlem utför, genom att försöka utföra sitt yrkesarbete med största möjliga mänskliga fullkomlighet — trots mina personliga tillkortakommanden och de brister var och en kan ha. Detta sker i alla olika miljöer och i alla länder: för Opus Deis medlemmar kommer från över sjuttio länder och tillhör alla raser och har olika social bakgrund.

Dessutom driver Opus Dei som institution, med hjälp av många människor som inte tillhör Verket och som ofta inte ens är kristna, olika kooperativa inrättningar och söker genom dessa medverka till att lösa de många problem som finns i världen av idag. Det kan röra sig om utbildningscentra, sociala inrättningar, yrkesskolor etc.

De högskoleinrättningar som ni nämner är ännu en aspekt på detta. De bär följande kännetecken: de fostrar människor till personlig frihet och till personligt ansvarstagande. Med frihet och ansvar arbetar människor entusiastiskt och helhjärtat, och det finns inget behov av kontroll och övervakning. Alla känner sig hemma och därför är det enda som behövs ett enkelt tidsschema. Ett annat kännetecken är den anda av harmonisk samlevnad som utesluter alla former av diskriminering. Genom att leva tillsammans utvecklas personligheten. Varje individ lär sig att man måste respektera andras frihet för att kunna begära respekt för sin egen. Slutligen tillkommer broderskapsandan: de egna talangerna måste stå i de andras tjänst, annars gör de liten nytta. De kooperativa verk som Opus Dei driver runt om i världen är en kristen tjänst, och tjänar alltså alla.

Till följd av råd från vissa präster känner sig många äkta par villrådiga när det gäller antalet barn de skall ta emot. Vad råder Ni dessa par när det finns så mycket förvirring?

De som vilseleder samveten på detta sätt glömmer bort att livet är något heligt. De gör sig förtjänta av de hårda förebråelser som Herren riktade till blinda som leder andra blinda, till dem som inte vill inträda i himmelriket och inte heller låter andra komma in. Jag dömer inte deras avsikter och jag är till och med säker på att många av dem ger sådana råd av medkänsla och för att de vill lösa svåra situationer. Men jag kan inte heller dölja hur ont det gör mig att se det destruktiva — ja, i många fall av djävulen inspirerade — arbete som de personer utför som inte bara låter bli att sprida den sunda läran utan också förvanskar den.

Det som makarna inte får glömma när de lyssnar på råd och uppmaningar i dessa frågor är att det framför allt handlar om att vara lyhörd för Guds vilja. Om man bara är uppriktig och hederlig och äger om än aldrig så lite kunskap om tron, kan samvetet upptäcka Guds vilja både i detta och i allt annat. Det kan nämligen ibland hända att man söker just det råd som understödjer våra själviska önskningar och att vi under hänvisning till ett råds auktoritet tystar ner det egna samvetets röst. Det kan till och med hända att man gång på gång byter rådgivare ända tills man hittar den som är mest välvillig. Man ger då bland annat prov på en fariseisk inställning, ovärdig ett Guds barn.

Ett råd från en annan kristen, och särskilt från en präst, i trosfrågor eller moral kan vara till stor hjälp för att få oss att inse vad Gud vill av oss i en viss situation, men rådet upphäver inte det personliga ansvaret. Det kommer an på oss själva, på var och en av oss, att fatta det slutgiltiga beslutet och det är vi själva som slutligen skall stå till svars för våra beslut inför Gud.

Över alla privata råd står Guds lag som vi finner i den heliga Skrift och som Kyrkans läroämbete, med den Helige Andes hjälp, bevarar och förkunnar för oss. När ett visst råd motsäger Guds ord, så som läroämbetet lär oss att förstå det, måste vi fast och beslutsamt ta avstånd från det. Gud kommer att belöna den som handlar på detta rakryggade sätt med sin nåd och inspirera honom till att göra rätt. Om det visar sig nödvändigt kommer Gud låta en präst komma i hans väg som är i stånd att leda hans själ längs rena och rätta — om än ibland svårframkomliga — stigar.

Den andliga rådgivningen är inte tänkt att göra oss till varelser oförmögna att tänka själva, som inskränker sig till att mekaniskt utföra vad andra säger till dem. Tvärtom bör den syfta till att forma omdömesgilla människor. Omdömesgillhet förutsätter mognad, fasta övertygelser, tillräcklig kunskap om tron, finkänslighet och en skolad vilja.

Det är viktigt att äkta makar är väl medvetna om sin kallelses värdighet och om att Gud kallar dem till den gudomliga kärleken genom den mänskliga kärleken. De måste förstå att de från all evighet har blivit utvalda att medverka i Guds skaparkraft genom att få barn och sedan uppfostra dem. Och de måste förstå att Herren ber dem att göra sina hem och sitt familjeliv till ett vittnesbörd om alla de kristna dygderna.

Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att äktenskapet är en stor och underbar väg. En gudomlig väg som, liksom allt gudomligt kräver ett konkret svar på nåden: generositet, hängivelse och tjänsteanda. Varje form av egoism motsätter sig det som skall styra våra liv, Guds kärlek. Detta är en grundläggande princip som vi alltid måste ha för ögonen när det gäller frågor om äktenskap och antalet barn.