Texter på ämnet

Dekretet Apostolicam actuositatem (nr 5) bekräftar entydigt att det är hela Kykans uppdrag att ingjuta en kristen anda i den timliga ordningen. Detta uppdrag angår alltså alla: hierarkin, prästerskapet, ordensfolket och lekmännen. Kan Ni förklara vilken roll var och en av dessa grupper har i detta unika och gemensamma uppdrag?

Faktum är att man finner svaret på denna fråga i konciliets dokument. Hierarkins roll är att, som del av Kyrkans läroämbete, lyfta fram de läromässiga principer som skall styra och upplysa utförandet av den apostoliska uppgiften (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 28, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 24).

Den omedelbara uppgiften att direkt ordna de världsliga tingen, i ljuset av de av läroämbetet uttalade lärosatserna, åligger lekmännen som arbetar mitt i det världsliga livets omständigheter och strukturer. Det är nödvändigt att de samtidigt agerar självständigt när det kommer till frågor som rör familjelivet och det sociala och kulturella engagemanget (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 31, konstitutionen Gaudium et spes, nr 43 och dekretet Apostolicam actuositatem, nr 7).

Ordensfolket, som avskiljer sig själva från det sekulära livet för att leva ett alldeles speciellt liv, har som uppgift att offentligt ge ett eskatologiskt vittnesbörd, och på så sätt påminna övriga troende om att jorden inte är människans slutliga hemvist (jfr konstitutionen Lumen gentium, nr 44 och dekretet Perfectae caritatis, nr 5). Man får inte heller glömma att alla de välgörenhetsprojekt som många ordensfolk med stor uppoffringsanda ägnar sig åt bidrar likaså till att genomsyra världen med en kristen anda.

Även om lekmän och ordensfolk delar en gemensam kallelse som kristna, gestaltar de sina specifika kallelser på helt olika sätt. Är det då möjligt för ordensfolk att i sina skolor förbereda eleverna för deras kallelse som lekmän?

Det är möjligt i den mån som ordensfolket, vars förtjänstfulla arbete i Kyrkans tjänst jag uppriktigt beundrar, helt och fullt försöker förstå de kännetecken och krav som utmärker en lekmans kallelse till helighet och apostolat mitt i världen. Ordensfolket måste respektera dem och veta hur de skall förmedla dem till eleverna.

Kan Ni förklara Opus Deis huvudsakliga uppgift och mål? Vilka föregångare har inspirerat Era idéer om denna förening? Eller är Opus Dei något unikt och helt nytt i Kyrkan och kristenheten? Kan den jämföras med religiösa ordnar eller sekularinstitut, eller med katolska organisationer som Holy Name Society, Columbus riddare eller Christopher Movement m.fl.?

Opus Deis mål är att uppmuntra människor ur alla samhällsgrupper att söka helighet mitt i världen. Med andra ord vill Opus Dei hjälpa människor som lever mitt i världen, mannen på gatan att leva ett fullödigt kristet liv utan att för den skull behöva ändra sina livsomständigheter, sitt arbete, sina jordiska förhoppningar och ambitioner.

Som jag skrev för många år sedan: man skulle kunna säga att Opus Dei är lika gammalt och lika nytt som Evangeliet. Det handlar om att påminna de kristna om de underbara ord som står att läsa i Första Moseboken: Gud skapade människan till att arbeta. Vi vill efterlikna Kristus, som levde nästan hela sitt liv på jorden som hantverkare i en liten by. Arbetet är inte bara ett av de högsta mänskliga värdena med vilket människan bidrar till samhällets utveckling, det är en väg till helighet.

Vilka andra organisationer kan vi jämföra Opus Dei med? Det är inte lätt att svara på. När man jämför organisationer som har andliga mål finns det alltid en risk att fastna vid yttre drag eller juridiska begrepp och därmed glömma bort det viktigaste: den anda som ger liv och mening åt verksamheten.

Jag kan bara säga, med de organisationer ni har nämnt i åtanke, att Opus Dei står mycket långt ifrån religiösa ordnar och sekularinstitut, men närmare institutioner som Holy Name Society.

Opus Dei är en internationell lekmannaorganisation som omfattar också ett visst antal sekularpräster, en liten minoritet. Opus Deis medlemmar lever mitt i världen och har vanliga jobb. De ansluter sig inte till Opus Dei för att ge upp sitt arbete. Tvärtom finner de i Verket den andliga hjälp de behöver för att helga sitt vanliga arbete. Deras arbete blir ett sätt på vilket de kan helga sig själva och hjälpa andra att göra samma sak. Deras civilstånd ändras inte; de fortsätter att vara gifta, ogifta, änkemän, änkor eller präster. Och utifrån sin livssituation försöker de tjäna Gud och sina medmänniskor. Opus Dei är inte intresserade av löften. Medlemmarna förväntas, trots de fel och brister som är ofrånkomliga i en människas liv, anstränga sig att utöva de mänskliga och de kristna dygderna, i vetskap om att de är Guds barn.

Om man vill ha något att jämföra med för att förstå Opus Dei kan man tänka på de första kristna. De tog sin kristna kallelse på allvar och strävade uppriktigt efter att uppnå den helighet som de blivit kallade till genom dopet, denna enkla och samtidigt upphöjda verklighet. Utåt sett var det inget som skilde dem från övriga medborgare. På samma sätt är Opus Deis medlemmar vanliga människor. De arbetar som alla andra och lever mitt i världen precis vem som helst. De är kristna medborgare som helt och fullt vill motsvara trons krav.

Vi vet att både män och kvinnor från alla samhällsskikt, gifta och ogifta, tillhör Opus Dei. Vad är den gemensamma nämnaren för kallelsen till Opus Dei? Vad åtar sig varje medlem för att bidra till att förverkliga Opus Deis mål?

Det är kort och gott detta: att söka helighet mitt i världen, på gatan. En person som Gud kallar till Opus Dei är övertygad om att han måste uppnå helighet i sina egna livsomständigheter, i sitt arbete, vad det än vara må, och han inrättar sitt liv efter denna vetskap. Jag säger ”är övertygad …” och ”han inrättar sitt liv” eftersom det inte handlar om att acceptera ett teoretiskt förslag, utan snarare om att omsätta något i praktiken, dag efter dag, i det vardagliga livet.

Om man vill sträva efter helighet — trots ens personliga fel och brister, som kommer att finnas så länge man lever — måste man med Guds nåd anstränga sig att öva kärleken, som är lagen i dess fullhet och det band som ger fullkomlighet. Kärleken är inte något abstrakt. Den innebär en verklig och total hängivelse åt tjänandet av Gud och alla människor; Gud som talar till oss i bönens stillhet och i världens larm och människorna vars liv är sammanflätade med våra.

Genom att leva den sanna kärleken övar vi alla de mänskliga och övernaturliga kristna dygderna. Dessa dygder utgör en enhet och kan inte reduceras till en lista. Kärleken kräver att man övar rättvisa, solidaritet, ansvar för familjen och samhället, fattigdom, glädje, kyskhet, vänskap …

Det är lätt att se att utövandet av dessa dygder leder till apostolat. Ja, det är i sig ett apostolat. För när människor försöker leva på detta sätt mitt i det dagliga arbetet blir deras kristna livsföring ett gott exempel, ett vittnesbörd och en verklig och effektiv hjälp för andra. De lär sig att följa i Jesu fotspår, han som coepit facere et docere (Apg 1:1) och därigenom förenade ord och exempel. Därför har jag sedan fyrtio år tillbaka kallat detta apostolat för vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat.

Alla Opus Deis medlemmar har samma längtan efter helighet och apostolat. Detta innebär att det inte finns olika grader eller kategorier av medlemskap. Det finns en kallelse — lika för alla — som anpassas till en mångfald av olika personliga livsomständigheter. Denna kallelse är att i frihet och under ansvar hänge sig åt och personligen engagera sig i att uppfylla Guds vilja, att göra det som Gud vill av var och en av oss.

Som synes är den pastorala företeelsen Opus Dei något som växer fram underifrån, det vill säga ur den kristnes vardagsliv, när han lever och arbetar tillsammans med andra människor. Det handlar alltså inte om ett förvärldsligande, en desakralisering, av munkarnas eller ordensfolkets liv. Opus Dei utgör inte det sista stadiet i en process som skall föra ordensfolk närmare världen.

När en person får kallelsen till Opus Dei får han en ny syn på tillvaron. Han ser sina relationer, sitt yrke, sina intressen, sorger och glädjeämnen i ett nytt ljus. Men inte för ett ögonblick drar han sig tillbaka från allt detta. Därför kan man inte tala om en anpassning till världen eller till det moderna samhället, eftersom ingen anpassar sig till det som är ens eget. I det som är ens eget, där befinner man sig. Kallelsen liknar den som väcktes i själen på de galileiska fiskare, lantarbetare, handelsmän eller soldater som satt omkring Jesus och hörde honom säga: Var fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig (Matt 5:48).

Jag insisterar: den fullkomlighet som medlemmarna i Opus Dei eftersträvar är helt enkelt den som alla kristna eftersträvar, det vill säga den fullkomlighet som varje kristen är kallad till och som förutsätter att man helt och fullt motsvarar trons krav. Vi intresserar oss inte för den evangeliska fullkomligheten som anses utmärka ordnarna och en del andra likställda institutioner. Än mindre intresserar vi oss för den evangeliska fullkomlighetens liv som enligt kyrkolagen tillkommer ordensståndet.

Jag anser att kallelsen till ordensliv är helig och nödvändig för Kyrkan, och den som inte vördar denna kallelse har inte Verkets anda. Men den vägen är inte min och inte heller Opus Deis medlemmars. Man kan säga att de som kommer till Opus Dei gör det under den uttryckliga förutsättningen att deras kyrkorättsliga ställning inte förändras. Det som utmärker vår väg är att vi vill helga våra personliga livsomständigheter och att vi vill helgas på den plats där vi möter Kristus. Detta är det åtagande som var och en tar på sig för att förverkliga Opus Deis mål.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.

Många olika faktorer samt uppmaningar och undervisning från Kyrkans läroämbete har skapat och främjat medvetenhet om behovet av att förbättra den sociala rättvisan. Det talas mycket om fattigdomens dygd som ett vittnesbörd för världen. Hur kan en hemmafru som framför allt skall se till att familjen har det bra, praktisera denna dygd?

Fattiga får ett glädjebud (Matt 11:6), läser vi i den heliga Skrift som ett av de tecken som pekar på Guds rikes ankomst. Den som inte älskar och utövar fattigdomens dygd äger inte Kristi anda. Detta gäller alla: eremiten som drar sig tillbaka till öknen liksom den vanlige kristne som lever mitt i samhället, vare sig han äger mycket av denna världens goda eller inte.

Detta är ett ämne som jag skulle vilja dröja kvar vid en stund eftersom fattigdomen inte alltid predikas på ett så sätt som gör det tydligt hur den skall appliceras på vars och ens liv. Vissa som utan tvivel är fulla av god vilja, men som inte riktigt har begripit tidens tecken, förkunnar en fattigdom som är resultatet av intellektuella grubblerier. Denna fattigdom visar sig i spektakulära yttre tecken samtidigt som den uppvisar stora inre brister — och ibland även yttre sådana.

Med ett uttryck av profeten Jesaja i åtanke — discite benefacere (Jesaja 1:17) — tycker jag om att säga att man måste lära sig att leva varje dygd, och kanske alldeles särskilt fattigdomens dygd. Man måste lära sig att leva den i sitt eget liv, annars blir den lätt till ett ideal som det skrivs spaltmetrar om, men som ingen tar på allvar i sitt eget liv. Vi måste visa att Herren inbjuder alla kristna till fattigdom, att det är en konkret kallelse som måste prägla varje människas liv.

Fattigdom handlar inte om elände och ännu mindre om smuts. Till att börja med är det inte så mycket de yttre livsvillkoren som hjärtats hållning som utmärker en kristen. Dessutom — och här närmar vi oss en mycket viktig punkt som är avgörande för förståelsen av lekmannakallelsen — kan inte fattigdomen enbart definieras som försakelse. Under vissa omständigheter kan den kristne bli ombedd att vittna om fattigdom genom att ge upp allt, genom att direkt utmana ett samhälle som har det materiella välståndet som ledstjärna, och på så sätt genom denna uppseendeväckande gest kungöra att ingenting är gott om man ger det företräde framför Gud. Men är detta det vittnesbörd som Kyrkan vanligtvis kräver av oss idag? Är det inte så att hon också ber oss avlägga ett tydligt vittnesbörd om kärleken till världen och om solidariteten med våra medmänniskor?

Ibland tänker man på fattigdomen med utgångspunkt i ordensfolkets sätt att leva den, vars plikt är alltid och överallt avlägga ett offentligt vittnesbörd. Men då riskerar man att missa att lekännens vittnesbörd har alldeles egna karaktärsdrag. Det skall avläggas inifrån, i vardagens enkelhet.

Varje vanlig kristen bör i sitt liv förena två krav som vid första anblicken kan verka oförenliga. Å ena sidan en verklig fattigdom som syns i handgripliga ting och som man kan röra vid. Den skall vara en bekännelse av Gudstro och ett tecken på att hjärtat inte är tillfredsställt med de skapade tingen utan längtar efter Skaparen, att det vill bli uppfyllt av Guds kärlek och sedan dela med sig av denna kärlek till alla. Å andra sidan skall den vanlige kristne vara en till bland sina medmänniskor, han skall delta i deras liv och glädjeämnen, han skall samarbeta med dem, älska världen och allt det goda som finns i världen, samt bruka de jordiska tingen för att lösa de problem som uppstår i det mänskliga livet. Han skall etablera andliga och materiella förutsättningar för att kunna främja personlig och social utveckling.

I stor utsträckning är det upp till var och en att förena dessa två krav. Förutsättningen är ett inre liv som hjälper oss att förstå vad Gud vill av oss i varje situation. Därför vill jag inte ge några fasta regler utan bara några allmänna riktlinjer med särskild tanke på familjemödrar.

Jag vet att jag inte behöver påminna er om det som jag har upprepat under så många år: läran om medborgerlig frihet, om att leva tillsammans i samförstånd och harmoni, utgör en väldig viktig del av Opus Deis budskap. Måste jag återigen understryka att män och kvinnor som vill tjäna Jesus Kristus i Guds Verk är medborgare absolut lika de övriga medborgarna, som på allvar vill leva sin kristna kallelse, till dess yttersta konsekvenser?

Ingenting skiljer mina barn från de övriga medborgarna. Däremot har de, förutom sin kristna tro, ingenting gemensamt med ordensfolk. Jag älskar ordensfolket och högaktar och beundrar deras klausurer, deras apostoliska verksamhet, deras avskildhet från världen — deras contemptus mundi — som är andra tecken på helighet i Kyrkan. Men Herren har inte gett mig en ordenskallelse, och att längta efter en sådan skulle vara ett tecken på inre oordning. Ingen myndighet i världen kan tvinga mig att bli en ordensman, lika lite som någon myndighet kan tvinga mig att ingå äktenskap. Jag är sekularpräst, Jesu Kristi präst, som lidelsefullt älskar världen.