Texter på ämnet

Opus Dei har ibland beskrivits som en intellektuell elit som vill tränga in i ledande politiska, ekonomiska och kulturella kretsar för att kontrollera dessa inifrån, om än med goda avsikter. Stämmer det?

Nästan alla institutioner som har kommit med ett nytt budskap eller på allvar försökt tjäna mänskligheten genom att leva ett kristet liv fullt ut har till en början stött på oförståelse. På samma sätt förstod människor i början inte läran om lekmannaapostolatet som Opus Dei levde och förkunnade.

Jag måste — om än motvilligt — även tillägga att det i vårt fall även fanns en organiserad och ihärdig förtalskampanj. Det fanns några som påstod att vi arbetade i hemlighet — kanske för att de själva gjorde det — och att vi vill lägga beslag på höga positioner och så vidare. Jag kan bara säga att denna förtalskampanj inleddes för ungefär trettio år sedan av en spansk ordensman som sedan lämnade sin orden och Kyrkan. Han gifte sig borgerligt och är nu protestantisk pastor.

När förtal en gång har fått spridning så rullar det på en tid av sig självt. Det finns folk som skriver utan att kontrollera sina källor, och alla dessa agerar inte som kompetenta journalister, som vet att de inte är ofelbara och därmed dementerar tidigare skriverier när de förstår vad som egentligen är sant. Detta är vad som har hänt i vårt fall, även om förtalet har vederlagts med bevisning som är tillgänglig för alla, och även om anklagelserna var absurda från första början. Hursomhelst rör det skvaller som ni nämner endast Spanien, och den som tror att en internationell organisation som Opus Dei kretsar kring ett lands problem har en provinsiell och kortsiktig syn på saker och ting.

Det stora flertalet av Opus Deis medlemmar — i Spanien och i de andra länderna — är husmödrar, arbetare, små affärsinnehavare, kontorsanställda, lantarbetare och så vidare, människor vars uppgifter inte väger särskilt tungt i samhället eller politiken. Att många arbetare tillhör Opus Dei vållar ingen uppmärksamhet, men väl det faktum att några politiker gör det. För mig är ett stadsbuds kallelse lika viktig som en företagsledares. Kallelsen kommer från Gud och i Guds verk förekommer ingen diskriminering, minst av allt en demagogisk sådan.

Den som endast tänker i termer av inflytande och kontroll när han ser hur Opus Deis medlemmar arbetar i de mest skiftande sektorer av mänskliga verksamheter, visar bara att han har en väldigt torftig uppfattning av vad det kristna livet innebär. Opus Dei har ingen makt, och vill inte ha någon makt, över någon världslig verksamhet. Opus Dei vill endast sprida ett evangeliskt budskap: att Gud vill att alla människor som lever i världen skall älska och tjäna honom i och genom sina mänskliga verksamheter. Följaktligen arbetar Opus Deis medlemmar, som är vanliga kristna, där och när de håller för rätt: Verket inskränker sig till att hjälpa dem andligt, så att de alltid skall handla enligt ett kristet samvete.

Under Kyrkans historiska utveckling har en viss form av klerikalism, som tenderade att förvränga allt som lekmännen gjorde och att tillskriva dem dolda avsikter, försvunnit. Därför är det idag lättare att förstå det som Opus Dei från början levt och lärt ut: den vanlige kristnes gudomliga kallelse, med ett precis övernaturligt åtagande. Varken mer eller mindre.

Jag hoppas att det kommer en tid då man slutar använda uttrycket ”katoliker tränger in i samhällets alla sektorer” därför att man insett att det är ett klerikalt uttryck. Hursomhelst går det inte att applicera på Opus Deis apostolat. Verkets medlemmar behöver inte ”genomtränga” de världsliga strukturerna av den enkla anledningen att de som vanliga medborgare, övriga medborgares likar, alltid har varit där.

Om Gud kallar en människa som arbetar i en fabrik eller på ett sjukhus eller i riksdagen till Opus Dei, betyder det att denna människa från och med den stunden är besluten att använda alla medel för att helga detta arbete med hjälp av Guds nåd. Hon har med andra ord blivit medveten om det evangeliska budskapets radikala krav, i enlighet med hennes särskilda kallelse.

Endast den som har tagit emot en ordenskallelse från Gud, med dess contemptus mundi — dess avståndstagande från livet, kan dra slutsatsen att denna insikt skall innebära att han eler hon lämnar det vanliga livet. Men att göra detta avståndstagande till kristendomens kärna eller höjdpunkt skulle vara orimligt.

Det är alltså inte så att Opus Deis placerar sina medlemmar i specifika sammanhang. De finns redan där och har ingen anledning att byta. Dessutom står kallelser till Opus Dei — som väcks genom Guds nåd och genom det ovan nämnda vänskapens och det förtroliga samtalets apostolat — att finna i alla miljöer.

Kanske är det just enkelheten i Opus Deis väsen och enkelheten i arbetssättet som gör det svårt för människor som är mera komplicerade att förstå något som är så enkelt och rättframt.

Det kommer naturligtvis alltid att finnas människor som inte förstår Opus Deis väsen. Det är inget att förvånas över. Redan Herren varnade sina lärjungar för sådana svårigheter när han sade till dem: non est discipulus super Magistrum (Matt 10:24). Ingen kan förvänta sig att bli förstådd av alla, även om man har rätt att bli respekterad som person och som Guds barn. Tyvärr finns det alltid fanatiker som med totalitära medel vill påtvinga andra sina egna åsikter. Dessa personer kommer aldrig att förstå den kärlek Opus Deis medlemmar hyser till andras frihet och till sin egen, en frihet som alltid åtföljs av personligt ansvarstagande.

Jag minns en talande anekdot. I en viss stad, vars namn det inte vore taktfullt att nämna, debatterade man i stadsfullmäktige ett lån till ett undervisningsprojekt som medlemmar av Opus Dei hade satt igång. Det rådde ingen tvekan om att detta projekt, liksom alla Opus Deis kooperativa verk, skulle bidra till samhällets bästa. De flesta av de närvarande var för lånet. En av dem, som var socialist, förklarade varför han röstade för och sade att han personligen kände till verksamheten. ”Detta är en verksamhet som kännetecknas av att de ansvariga älskar den personliga friheten. Studenter från alla religioner och med alla ideologier är välkomna i studenthemmet.” De kommunistiska deltagarna röstade emot lånet. En av dem berättade för socialisten varför han gjorde det: ”Jag är emot, för om det är så som du sade, då är studenthemmet en alltför god reklam för katolicismen.”

Den som inte respekterar andras frihet eller vill motarbeta Kyrkan kan inte uppskatta en apostolisk verksamhet. Men även i det fallet är jag som människa tvungen att respektera honom och försöka leda honom till sanningen, och som kristen måste jag älska honom och be för honom.