Texter på ämnet

Ibland menar man att de speciella förhållanden som har rått i Spanien under 30 år har bidragit till Opus Deis utveckling där. Kan Ni hålla med om det?

Det är få länder som har varit mindre tillmötesgående än Spanien. Fastän det smärtar mig att behöva säga det, eftersom jag älskar mitt hemland, så är Spanien det land där det kostat mest arbete och lidanden att få Verket att slå rot. Knappt hade Verket fötts, förrän det stötte på motstånd från dem som var fiender till individuell frihet och från många andra som envist höll fast vid traditionella idéer och därför inte kunde förstå sig på Opus Deis medlemmars sätt att leva som vanliga medborgare som strävar efter att leva sin kristna kallelse fullt ut.

Inte heller de kooperativa apostoliska verken har mött någon större förståelse i Spanien. Regeringar i länder där majoriteten av invånarna inte är katoliker har varit frikostigare än den spanska staten med att stödja vår verksamhet som syftar till utbildning och karitativ hjälp. Det understöd som Opus Deis kooperativa inrättningar liksom andra liknande verksamhet får av olika regeringar är inte ett privilegium utan bara ett erkännande av den samhälleliga funktion man har, och av de besparingar de innebär för statskassan.

Under sin expansion över hela världen har Opus Deis anda vunnit omedelbar genklang och vi har blivit mycket väl mottagna överallt. Om man mött svårigheter så har det varit på grund av de falska rykten som uppkommit just i Spanien, hopdiktade av spanjorer i vissa bestämda sektorer av det spanska samhället. Främst handlar det om den internationella organisation som jag förut nämnde, men det verkar vara ett avslutat kapitel och jag hyser inte agg mot någon. Dessutom finns det några människor som inte förstår sig på pluralism och tycker om att uppträda som en sluten grupp. De har ett trångsynt och totalitärt synsätt och använder sitt anseende som katoliker för politiska syften. En del av dem verkar av någon obegriplig anledning finna ett nöje i att attackera Opus Dei, kanske beror det på falska mänskliga resonemang. Eftersom de har gott om ekonomiska resurser — de spanska skattebetalarnas pengar — lyckas dem med att få stort utrymme i viss press.

Jag är medveten om att Ni vill att jag nämner konkreta personer och institutioner, men jag hoppas att Ni förstår varför jag inte gör det. Varken min eller Verkets uppgift handlar om politik: min uppgift är att be. Jag vill inte säga någonting som skulle kunna tolkas som politisk inblandning. Faktum är att jag helst skulle slippa tala om saken. I fyrtio år har jag hållit tyst, och om jag nu säger något är det för att jag har en plikt att avslöja den falska och förvridna bild som har getts av vår uteslutande andliga verksamhet. Och av den anledningen avser jag att i framtiden tala om saken, med ännu större tydlighet om det skulle krävas, även om jag har hållit tyst fram till nu.

Men för att gå tillbaka till huvudfrågan. Om många personer från olika sociala skikt, i Spanien och övriga världen, beslutar sig för att följa Kristus med hjälp av Verket och genom att leva dess anda, så finns inte förklaringen i den omgivande miljön eller i yttre faktorer. Detta bevisas av att de människor som så tvärsäkert hävdar motsatsen, ser sitt eget medlemsantal minska, trots att de yttre faktorerna är desamma. Ur ett mänskligt perspektiv kanske en del förklaring står att finna i att de har ett grupptänkande, medan vi inte tar ifrån någon den personliga friheten.

Om Opus Dei är väl utvecklat i Spanien (såväl som i flera andra länder) kan det bero på att vårt andliga arbete började där för fyrtio år sedan, och att det spanska inbördeskriget och det andra världskriget tvingade oss att skjuta upp expansionen till andra länder. Hursomhelst vill jag tillägga att vi spanjorer sedan flera år tillbaka är i minoritet i Verket.

Jag vill inte att Ni skall tro att jag inte älskar mitt land och att jag inte är uppriktigt glad över det arbete som Verket utför där. Men det är tråkigt att behöva konstatera att det finns människor som sprider felaktig information om Opus Dei och Spanien.

Har det faktum att en del medlemmar i Verket är aktiva i Spaniens offentliga liv på något sett lett till en politisering av Opus Dei där? Är det inte så att de komprometterar Verket och i förlängningen också Kyrkan?

Nej, det gör de inte, varken i Spanien eller någon annanstans. Jag måste bestämt framhålla att Opus Deis medlemmar utför sitt arbete i full frihet och under eget ansvar. De komprometterar varken Kyrkan eller Verket av den enkla anledningen att de inte stödjer sig på Kyrkan eller Verket i sitt personliga handlande.

De som förstår apostolat och andligt liv med hjälp av militära begrepp kommer alltid att tendera att förstå kristnas frivilliga och självständiga arbete som en kollektiv aktivitet. Men som jag har sagt gång på gång sedan 1928, så kan jag försäkra er att åsikts- och handlingsfrihet i världsliga ting såväl som i öppna teologiska frågor inte utgör något problem för Verket. Tvärtom, den mångfald som finns och alltid kommer att finnas bland Opus Deis medlemmar är ett tecken på god anda, på ett rättframt levnadssätt och på respekt för den enskildes legitima åsiktsfrihet.

Om medlemmarnas påstående är riktigt att Opus Dei uteslutande är en religiös förening och att det därför står varje medlem fritt att uttrycka sin personliga övertygelse, hur förklarar Ni då den utbredda uppfattningen att Opus Dei är en monolitisk organisation med mycket väl definierade uppfattningar i samhällsfrågor?

Jag tror inte att den åsikten är så utbredd som Ni påstår. Många internationellt ansedda tidningar har erkänt att det råder pluralism bland Opus Deis medlemmar.

Det stämmer att det finns människor som fortsätter att hävda den felaktiga uppfattning som Ni nämner. Det är möjligt att en del av dem av olika anledningar har framfört den mot bättre vetande. I många andra fall handlar det om oförstånd till följd av bristande information. Och om en del personer är felinformerade och dessutom inte tillräckligt intresserade för att ta kontakt med Opus Dei för att få förstahandsinformation, är det inte konstigt om de tillskriver Verket som helhet några enskilda medlemmars uppfattningar.

I själva verket kan ingen som vet något om spanska förhållanden förneka att det råder en äkta pluralism bland Verkets medlemmar. Ni kan säkert själv ge flera exempel på detta.

En annan faktor kan vara en undermedveten fördom hos personer som har en ”enpartimentalitet” i politiska och andliga frågor. De som har denna mentalitet vill att alla ska tänka som de, och de har svårt att tro att det finns människor som kan respektera andra människors frihet. De tillskriver Opus Dei samma monolitiska karaktär som utmärker deras egna grupperingar.

En av familjelivets största gåvor är stabil huslig frid. Tyvärr förekommer det inte helt sällan splittring i familjer på grund av meningsskiljaktigheter i politiska eller sociala frågor. Hur kan man enligt Er övervinna dessa konflikter?

Jag har bara ett recept: lev tillsammans, förstå varandra, förlåt varandra. Det faktum att den andre tänker annorlunda än jag (speciellt när det handlar om sådant som man mycket väl kan ha skilda meningar om) är ingen anledning att visa sig fientlig mot någon, inte ens kylig eller likgiltig. Min kristna tro säger mig att kärleken gäller alla, även dem som inte har fått nåden att tro på Kristus. Tänk då hur mycket mer vi är skyldiga att älska dem som kommer från samma familj och delar samma tro och som bara har åsikter som skiljer sig från våra egna. Dessutom: eftersom ingen kan göra anspråk på den absoluta sanningen i sådana frågor, utgör ett kärleksfullt umgänge med varandra ett utmärkt tillfälle att lära sig saker. Alla familjemedlemmar kan lära sig något av de andra, om viljan finns.

Det är varken ett kristet eller ens ett mänskligt förhållningssätt att låta söndring uppstå i en familj på grund av sådana frågor. När man helt och fullt förstår värdet av frihet och passionerat älskar friheten, älskar man också den mångfald som friheten för med sig.

Som exempel kan jag kanske berätta hur vi gör inom Opus Dei, som är en stor familj förenad i en strävan efter samma andliga mål. I allt som ligger utanför trons område, tänker och handlar var och en som han eller hon vill, i full frihet och med personligt ansvar. Mångfalden som blir resultatet av detta är inget problem för Verket: den är snarare ett tecken på god anda. Just eftersom pluralism inte är något man fruktar utan tvärtom uppskattar som en rättmättig följd av personens frihet, hindrar medlemmarnas olika uppfattningar inte att de älskar och förstår varandra. Frihet och kärlek — alltid talar vi om samma saker, eftersom de utgör grundläggande förutsättningar: Vi måste leva i den frihet som Kristus vunnit åt oss och vi måste leva den kärlek som Han gav oss som ett nytt bud.