Texter på ämnet

Förlåt att jag uppehåller mig vid samma ämne. Genom brev som kommer till vår redaktion vet vi att en del husmödrar i stora familjer klagar över att deras enda roll är att föda barn till världen. De är missnöjda med att aldrig ha en stund över till andra saker; yrkesarbete, kulturella aktiviteter, socialt engagemang … Vilket råd vill Ni ge dem?

Låt se. Vad kan vara ett större ”socialt engagemang” än att hängivet och med tjänsteanda finnas till för andra och effektivt verka för deras bästa? Det är inte bara så att kvinnans arbete i hemmet i sig har en social betydelse — kanske är det samhällets allra viktigaste uppgift.

Ta en familj med många barn. Där är moderns arbete att jämföra med den utbildade lärarens, som de ofta överträffar. En lärare kan under sitt liv utbilda ett visst antal pojkar och flickor, mer eller mindre framgångsrikt. Men en mor kan forma sina barn på djupet, i de mest grundläggande aspekterna av personligheten. Dessutom kan hon i sin tur göra dem till lärare, och ger på det viset upphov till en obruten kedja av människor försedda med ansvarskänsla och dygder.

Det är lätt att även i dessa fall frestas att tänka mer på kvantitet och tycka att det arbete som läraren, som undervisar tusentals elever, eller författaren, som når tusentals läsare, utför är viktigare. Det är allt gott och väl, men hur många människor formar verkligen en lärare eller en författare? En mor har hand om tre, fem, tio eller fler barn och av dessa kan hon modellera riktiga konstverk. De kan bli små underverk i fråga om utbildning, balans, förståelse och kristen livsuppfattning. Egenskaper som gör dem lyckliga och i stånd att finnas till för andra.

Dessutom är det naturligt att söner och döttrar hjälper till i hushållsarbetet. En mor som är en god uppfostrare kan få dem till det och på så sätt få tid över. Hon kan ta vara på den tiden och använda den till att odla sina intressen och begåvningar och berika sig på det kulturella området. Lyckligtvis finns det i våra dagar en uppsjö av tekniska hjälpmedel, som besparar oss mycket arbete om de används på rätt sätt. Men som det så ofta är, är det de personliga förutsättningarna som är avgörande. Det finns kvinnor som äger en tvättmaskin av senaste modellen men som lägger ner mera tid på att tvätta, och gör det sämre, än när de tvättade för hand. Hjälpmedlen är bara till nytta om man vet hur man skall använda dem.

Jag känner till många gifta kvinnor med stora familjer som sköter om sina hem väl och dessutom finner tid att arbeta apostoliskt, precis som det fornkristna paret Aquila och Priscilla. De arbetade både hemma och i sina yrken och blev ändå utomordentliga medarbetare till aposteln Paulus. Det var deras ord och exempel som fick Apollo att tro på Jesus Kristus och denne Apollo blev sedermera en av den spirande Kyrkans stora predikanter. Som jag redan sagt: om man bara har viljan, kan man övervinna en stor del av sina begränsningar, utan att för den skull försumma sina plikter. I själva verket räcker tiden till att göra många saker: till att sköta om hemmet på ett professionellt sätt, till att ge av sin tid åt andra, till att förbättra sin kulturella nivå och hjälpa andra att förbättra sin, och till att utföra många nyttiga uppgifter.

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.

Teorin att kärleken rättfärdigar allt är vanlig idag och av denna princip drar en del slutsatsen att förlovningstiden är att betrakta som ett ”proväktenskap”. De säger att det är ett förljuget och bakåtsträvande synsätt att inte följa det som de kallar ”kärlekens krav”. Vad anser Ni om denna inställning?

Jag tänker som vilken hederlig människa som helst, särskilt en kristen. Nämligen att denna inställning är ovärdig människan och degraderar den mänskliga kärleken och förväxlar den med egoism och njutningslystnad.

Skulle den som inte handlar och tänker så vara bakåtsträvande? Bakåtsträvande är snarare den som återvänder till djungeln och inte erkänner någon annan impuls än instinkterna. Förlovningstiden är ett underbart tillfälle till att fördjupa den ömsesidiga kärleken och lära känna varandra bättre. Och liksom all utbildning i kärlek, bör den präglas av hängivelse, förståelse, respekt och finkänslighet, inte av habegär. Därför skänkte jag för ett drygt år sedan en staty som föreställer Jungfru Maria, den ljuva kärlekens moder, till Navarras universitet. För att ungdomarna som studerar där av henne skall lära känna kärlekens, också den mänskliga kärlekens, höga värde.

Proväktenskap? De som förespråkar det vet väldigt lite om kärlek! Kärleken är en mera solid, mera verklig, mera mänsklig realitet. Den kan inte behandlas som vore den en handelsvara som man testar för att sedan behålla eller kasta, beroende på ens nycker, bekvämlighet eller intresse.

Denna omdömeslöshet är så beklagansvärd att det inte ens verkar vara nödvändigt att döma dem som handlar eller tänker på det viset. De dömer sig själva till ofruktbarhet, till sorgsenhet och till en beklämmande ensamhet som de kommer att uppleva efter bara några år. Jag kan inte låta bli att be mycket för dem, att älska dem av hela min kraft och att försöka få dem att förstå att vägen tillbaka till Jesus Kristus alltid står öppen. För de kan bli heliga, fullvärdiga kristna om de anstränger sig och de kommer inte att sakna vare sig Herrens förlåtelse eller hans nåd. Först då kommer de att förstå vad kärlek betyder, både den gudomliga och den ädla mänskliga kärleken, och de kommer att uppleva frid, glädje och fruktsamhet.

Många olika faktorer samt uppmaningar och undervisning från Kyrkans läroämbete har skapat och främjat medvetenhet om behovet av att förbättra den sociala rättvisan. Det talas mycket om fattigdomens dygd som ett vittnesbörd för världen. Hur kan en hemmafru som framför allt skall se till att familjen har det bra, praktisera denna dygd?

Fattiga får ett glädjebud (Matt 11:6), läser vi i den heliga Skrift som ett av de tecken som pekar på Guds rikes ankomst. Den som inte älskar och utövar fattigdomens dygd äger inte Kristi anda. Detta gäller alla: eremiten som drar sig tillbaka till öknen liksom den vanlige kristne som lever mitt i samhället, vare sig han äger mycket av denna världens goda eller inte.

Detta är ett ämne som jag skulle vilja dröja kvar vid en stund eftersom fattigdomen inte alltid predikas på ett så sätt som gör det tydligt hur den skall appliceras på vars och ens liv. Vissa som utan tvivel är fulla av god vilja, men som inte riktigt har begripit tidens tecken, förkunnar en fattigdom som är resultatet av intellektuella grubblerier. Denna fattigdom visar sig i spektakulära yttre tecken samtidigt som den uppvisar stora inre brister — och ibland även yttre sådana.

Med ett uttryck av profeten Jesaja i åtanke — discite benefacere (Jesaja 1:17) — tycker jag om att säga att man måste lära sig att leva varje dygd, och kanske alldeles särskilt fattigdomens dygd. Man måste lära sig att leva den i sitt eget liv, annars blir den lätt till ett ideal som det skrivs spaltmetrar om, men som ingen tar på allvar i sitt eget liv. Vi måste visa att Herren inbjuder alla kristna till fattigdom, att det är en konkret kallelse som måste prägla varje människas liv.

Fattigdom handlar inte om elände och ännu mindre om smuts. Till att börja med är det inte så mycket de yttre livsvillkoren som hjärtats hållning som utmärker en kristen. Dessutom — och här närmar vi oss en mycket viktig punkt som är avgörande för förståelsen av lekmannakallelsen — kan inte fattigdomen enbart definieras som försakelse. Under vissa omständigheter kan den kristne bli ombedd att vittna om fattigdom genom att ge upp allt, genom att direkt utmana ett samhälle som har det materiella välståndet som ledstjärna, och på så sätt genom denna uppseendeväckande gest kungöra att ingenting är gott om man ger det företräde framför Gud. Men är detta det vittnesbörd som Kyrkan vanligtvis kräver av oss idag? Är det inte så att hon också ber oss avlägga ett tydligt vittnesbörd om kärleken till världen och om solidariteten med våra medmänniskor?

Ibland tänker man på fattigdomen med utgångspunkt i ordensfolkets sätt att leva den, vars plikt är alltid och överallt avlägga ett offentligt vittnesbörd. Men då riskerar man att missa att lekännens vittnesbörd har alldeles egna karaktärsdrag. Det skall avläggas inifrån, i vardagens enkelhet.

Varje vanlig kristen bör i sitt liv förena två krav som vid första anblicken kan verka oförenliga. Å ena sidan en verklig fattigdom som syns i handgripliga ting och som man kan röra vid. Den skall vara en bekännelse av Gudstro och ett tecken på att hjärtat inte är tillfredsställt med de skapade tingen utan längtar efter Skaparen, att det vill bli uppfyllt av Guds kärlek och sedan dela med sig av denna kärlek till alla. Å andra sidan skall den vanlige kristne vara en till bland sina medmänniskor, han skall delta i deras liv och glädjeämnen, han skall samarbeta med dem, älska världen och allt det goda som finns i världen, samt bruka de jordiska tingen för att lösa de problem som uppstår i det mänskliga livet. Han skall etablera andliga och materiella förutsättningar för att kunna främja personlig och social utveckling.

I stor utsträckning är det upp till var och en att förena dessa två krav. Förutsättningen är ett inre liv som hjälper oss att förstå vad Gud vill av oss i varje situation. Därför vill jag inte ge några fasta regler utan bara några allmänna riktlinjer med särskild tanke på familjemödrar.

Verklig fattigdom handlar till största delen om uppoffring, om förmågan att avstå från överflöd. Att inse vad som är överflödigt handlar inte så mycket om teoretiska regler som om att lyssna på vår inre röst som varnar oss när vi låter oss styras av egoism eller längtan efter överdriven bekvämlighet. Komfort, i dess positiva bemärkelse, betyder inte att frossa i lyx eller njutningar, utan att göra livet angenämt för den egna familjen och för omgivningen, så att alla kan tjäna Gud på ett bättre sätt.

Fattigdom består i att verkligen lösgöra sig från de jordiska tingen, att i glädje acceptera eventuella besvärligheter eller brist på möjligheter. Det består dessutom i att fylla dagen med en flexibel agenda, där det förutom den tid man ger åt de dagliga fromhetsövningarna finns tid för den vila man behöver, för umgänge med familjen, läsning, utövande av någon konstnärlig eller litterär hobby eller någon annan god fritidssysselsättning. Fattigdomen levs genom att vi fyller dagens timmar på ett nyttigt sätt, utför allt på ett så bra sätt som möjligt och iakttar ordning, punktlighet och gott humör. Med ett ord: det består i att hitta tillfällen att tjäna andra och att finna tid för sig själv, utan att glömma att alla män och kvinnor, inte bara de som är fattiga i fråga om det materiella, har en skyldighet att arbeta. Rikedom, välstånd är ett tecken på att man i ännu högre grad är skyldig att känna ansvar för hela samhället.

Kärleken ger uppoffringen mening. Varje mor vet vad det vill säga att offra sig för sina barn, det handlar inte om att ge dem några timmar av sin tid utan om att utge hela sitt liv. Detta innebär att alltid tänka på andra och att använda tillgångar så att man har något att erbjuda andra. Allt detta är aspekter av fattigdomen som garanterar att vi verkligen lösgör oss från de materiella tingen.

För en mor är det viktigt att inte bara själv leva på detta sätt, utan att också lära sina barn att göra det. Hon måste uppfostra dem och hjälpa dem att växa till i tron, i ett optimistiskt hopp och i kärlek. Hon måste lära dem att övervinna sin själviskhet och att frikostigt skänka av sin tid åt dem som är mindre gynnade och medverka i verksamheter, passande för deras ålder, som är uttryck för en mänsklig och gudomlig solidaritet.

Låt mig sammanfatta så här: var och en måste uppfylla sin egen kallelse. Den bästa förebilden för en sådan fattigdom har för mig alltid varit fäder och mödrar i barnrika och fattiga familjer som lever helt för barnen och i mödosam uthållighet drar försorg om hela familjen — ofta utan att berätta för någon om sin situation — och förmår skapa ett glädjefullt hem där alla lär sig älska, tjäna och arbeta.