Texter på ämnet

Till följd av råd från vissa präster känner sig många äkta par villrådiga när det gäller antalet barn de skall ta emot. Vad råder Ni dessa par när det finns så mycket förvirring?

De som vilseleder samveten på detta sätt glömmer bort att livet är något heligt. De gör sig förtjänta av de hårda förebråelser som Herren riktade till blinda som leder andra blinda, till dem som inte vill inträda i himmelriket och inte heller låter andra komma in. Jag dömer inte deras avsikter och jag är till och med säker på att många av dem ger sådana råd av medkänsla och för att de vill lösa svåra situationer. Men jag kan inte heller dölja hur ont det gör mig att se det destruktiva — ja, i många fall av djävulen inspirerade — arbete som de personer utför som inte bara låter bli att sprida den sunda läran utan också förvanskar den.

Det som makarna inte får glömma när de lyssnar på råd och uppmaningar i dessa frågor är att det framför allt handlar om att vara lyhörd för Guds vilja. Om man bara är uppriktig och hederlig och äger om än aldrig så lite kunskap om tron, kan samvetet upptäcka Guds vilja både i detta och i allt annat. Det kan nämligen ibland hända att man söker just det råd som understödjer våra själviska önskningar och att vi under hänvisning till ett råds auktoritet tystar ner det egna samvetets röst. Det kan till och med hända att man gång på gång byter rådgivare ända tills man hittar den som är mest välvillig. Man ger då bland annat prov på en fariseisk inställning, ovärdig ett Guds barn.

Ett råd från en annan kristen, och särskilt från en präst, i trosfrågor eller moral kan vara till stor hjälp för att få oss att inse vad Gud vill av oss i en viss situation, men rådet upphäver inte det personliga ansvaret. Det kommer an på oss själva, på var och en av oss, att fatta det slutgiltiga beslutet och det är vi själva som slutligen skall stå till svars för våra beslut inför Gud.

Över alla privata råd står Guds lag som vi finner i den heliga Skrift och som Kyrkans läroämbete, med den Helige Andes hjälp, bevarar och förkunnar för oss. När ett visst råd motsäger Guds ord, så som läroämbetet lär oss att förstå det, måste vi fast och beslutsamt ta avstånd från det. Gud kommer att belöna den som handlar på detta rakryggade sätt med sin nåd och inspirera honom till att göra rätt. Om det visar sig nödvändigt kommer Gud låta en präst komma i hans väg som är i stånd att leda hans själ längs rena och rätta — om än ibland svårframkomliga — stigar.

Den andliga rådgivningen är inte tänkt att göra oss till varelser oförmögna att tänka själva, som inskränker sig till att mekaniskt utföra vad andra säger till dem. Tvärtom bör den syfta till att forma omdömesgilla människor. Omdömesgillhet förutsätter mognad, fasta övertygelser, tillräcklig kunskap om tron, finkänslighet och en skolad vilja.

Det är viktigt att äkta makar är väl medvetna om sin kallelses värdighet och om att Gud kallar dem till den gudomliga kärleken genom den mänskliga kärleken. De måste förstå att de från all evighet har blivit utvalda att medverka i Guds skaparkraft genom att få barn och sedan uppfostra dem. Och de måste förstå att Herren ber dem att göra sina hem och sitt familjeliv till ett vittnesbörd om alla de kristna dygderna.

Jag kommer aldrig att tröttna på att upprepa att äktenskapet är en stor och underbar väg. En gudomlig väg som, liksom allt gudomligt kräver ett konkret svar på nåden: generositet, hängivelse och tjänsteanda. Varje form av egoism motsätter sig det som skall styra våra liv, Guds kärlek. Detta är en grundläggande princip som vi alltid måste ha för ögonen när det gäller frågor om äktenskap och antalet barn.

Denna lära från den Heliga Skrift utgör, som ni vet, kärnan i Opus Deis anda. Den bör leda er till att utföra ert arbete på ett fullkomligt sätt, till att älska Gud och människorna genom att fylla vardagens små saker med kärlek och till att upptäcka det gudomliga som finns gömt i de små detaljerna. Vad passar väl bättre än några rader av Kastiliens poet: Långsamt och med vacker handstil, ty att göra saker väl, är viktigare än att göra dem (A. Machado, “Poesias completas”. CLXL. — “Proverbios y cantares”. XXIV. Espasa-Calpe. Madrid, 1940).

Jag försäkrar er, mina barn, att när en kristen utför vardagens mest obetydliga gärningar med kärlek, fylls de med Guds transcendens. Det är därför jag upprepade gånger har betonat, hamrat in gång efter gång, att den kristna kallelsen består i att göra episk dikt av vardagens prosa. Himlen och jorden tycks förenas vid horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan, där de verkligen förenas, när ni lever ert vanliga liv på ett heligt sätt …

Leva ert vanliga liv på ett heligt sätt, har jag just sagt. Och med dessa ord syftar jag på den kristnes alla olika uppgifter. Lägg drömmarna åt sidan. Lämna fantasier och falsk idealism och det jag brukar kalla bleckmystik bakom dig: “Om jag bara inte hade gift mig, om jag bara inte hade detta yrke, om jag bara vore friskare, om jag bara vore ung, om jag bara vore gammal … Håll er istället nyktert till den mest materiella och omedelbara verkligheten där ju Herren finns! Se på mina händer och mina fötter, sade den uppståndne Jesus, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har (Luk 24:39).

Många aspekter av den värld som ni lever i kommer att belysas av dessa sanningar. Tänk till exempel på ert liv som medborgare. En människa som vet att hon finner Kristus i världen, och inte endast i templet, älskar den världen. Hon bemödar sig om en god allmän- och yrkesbildning. Hon bildar sig en uppfattning om de problem som präglar hennes miljö med fullständig frihet, och hon fattar sina egna beslut. Eftersom det är en kristens beslut, är de grundade i en ödmjuk, personlig reflektion som söker uppfatta Guds vilja i livets små och stora händelser.