Texter på ämnet

Hur anser Ni då att Opus Dei skall infogas i den universella Kyrkans samlade pastorala verksamhet? Och hur ställer sig Opus Dei till ekumeniken?

Jag vill först och främst göra en sak klar: Opus Dei är inte och kan aldrig betraktas som en del i den historiska utvecklingen av Kyrkans fullkomlighetens stånd, det är inte en modern form, en aggiornamento, av detta stånd. Varken det teologiska begreppet status perfectionis som Tomas av Aquino, Suárez och andra teologer tydligt formulerade eller de olika juridiska uttryck som detta teologiska begrepp har fått eller kan få i framtiden har något att göra med den anda och den apostoliska målsättning som Gud har velat för vår förening. En fullständig teologisk utläggning skulle bli alltför långrandig, så jag nöjer mig med att påpeka att Opus Dei inte är intresserat vare sig av löften eller av någon som helst form av vigning för sina medlemmar, bortsett från den vigning som alla får i dopet. Vår förening vill på intet sätt att dess medlemmar byter stånd, dvs. att de upphör att vara vanliga troende, för att bli medlemmar av status perfectionis. Tvärtom: den önskar och försöker uppnå att var och en verkar apostoliskt och helgar sig inom det egna levnadsståndet, på den plats och under de villkor som var och en har i Kyrkan och samhället. Vi tar inte någon från sin plats, inte heller skiljer vi någon från sitt arbete eller engagemang och hederliga åtaganden i världen.

Opus Deis sociala verklighet, dess spiritualitet och dess handlingar hör till en helt annan av Kyrkans ådror, nämligen till den vitala, teologiska process som hjälper lekmännen att axla sitt fulla ansvar i Kyrkan, och att på sitt eget sätt delta i Kristi och Kyrkans uppdrag. Under de nästan fyrtio år som Verket har funnits har detta alltid varit den ständiga iver, sansad men kraftfull, genom vilken Gud har velat kanalisera min och alla medlemmars önskan att tjäna Honom.

Vad har varit Opus Deis bidrag till denna process? Kanske är detta inte den mest passande historiska tidpunkten att försöka göra en sådan omfattande utvärdering. Dessa frågor har, till min stora glädje, behandlats utförligt i Andra vatikankonciliet och dessutom har en hel del av de begrepp och omständigheter som rör lekmännens liv och uppdrag blivit tillfredsställande bekräftat och belyst av läroämbetet. Ändå återstår ett betydande antal frågor som av många uppfattas höra till teologins gränsfrågor. För oss verkar det som om de flesta av de problem som debatteras redan har funnit sin gudomliga lösning i den anda som har givits Opus Dei, och som vi troget försöker leva, trots våra tillkortakommanden. Vi försöker dock inte hävda att denna lösning är den enda möjliga i sammanhanget.

På samma gång finns det andra aspekter på denna ekklesiologiska utvecklingsprocess som innebär ett underbart berikande av läran. Utan tvivel har Gud velat att Opus Dei, tillsammans med andra lika förtjänstfulla apostoliska initiativ, skall ge ett betydande bidrag till denna process med sin anda och sitt liv. Men det kommer antagligen dröja innan dessa teologiska nyvinningar blir inlemmade i alla delar av gudsfolkets liv. Ni har själv i era tidigare frågor berört några av dessa aspekter; utvecklandet av en äkta lekmannaspiritualitet, en korrekt uppfattning om lekmannens helt egna och specifika roll i Kyrkan (en roll som varken är kyrklig eller officiell), klargörandet av de rättigheter och skyldigheter som lekmannen har i egenskap av lekman; relationen mellan hierarkin och lekmännen, den likställdhet och värdighet som råder mellan mäns och kvinnors kompletterande (inte motsatta) uppgifter i Kyrkan, behovet av att uppnå en ordnad allmän opinion hos Guds folk osv.

Allt detta bildar naturligtvis en mycket växlande, ofta paradoxal, scenario. Samma uttalande som chockerade alla eller nästan alla när det gjordes för 40 år sedan förvånar idag nästan ingen människa, men ändå är det bara få personer som helt och fullt förstår det och rättar sina liv efter det.

Det är lättare att förklara detta om jag tar ett exempel. När jag 1932 för mina söner och döttrar i Opus Dei ville förklara några av de konsekvenser som dopets värdighet och ansvar för med sig för den döpte skrev jag: ”Det är nödvändigt att göra sig kvitt fördomen att det enda som vanliga troende kan göra är att blott och bart hjälpa prästerna i kyrkliga angelägenheter. Lekmännens apostolat skall inte alltid begränsas till ett deltagande i hierarkins apostolat. De är skyldiga att verka apostoliskt, inte på grund av ett kyrkligt uppdrag utan därför att de är en del av Kyrkan. De förverkligar denna sändning i sitt yrke, sitt arbete, sin familj, bland arbetskamrater och vänner.”

Idag, när Andra vatikankonciliet högtidligt har formulerat denna lära, är det inte troligt att någon skulle ifrågasätta dess renlärighet. Men hur många har verkligen övergivit sin snäva uppfattning om lekmannaapostolatet som ett pastoralt arbete alltigenom organiserat uppifrån och ner? Hur många har egentligen gått ifrån den gamla, monolitiska uppfattningen om lekmannaapostolatet och förstår att lekmännen kan — och till och med bör — verka apostoliskt utan att behöva stelbenta centraliserade strukturer, kyrkliga uppdrag och hierarkiska mandat? Hur många människor, som betecknar lekmännen som longa manus Ecclesiae, blandar inte ihop begreppet ”Kyrkan som Guds folk” med det mycket mera begränsade begreppet ”hierarki”? Hur många lekmän har å sin sida verkligen förstått att de inte har någon rätt att kräva sin legitima sfär av autonomi i det apostoliska arbetet om de inte är beredda att på ett finkänsligt sätt bevara gemenskapen med hierarkin?

Liknande reflexioner kan göras även om andra problem, för det återstår i själva verket väldigt mycket att göra, såväl i fråga om framläggandet av läran som för att bilda människornas samvete och för att förnya Kyrkans lagstiftning. Jag ber ofta till Herren — bönen har alltid varit mitt bästa vapen — att den Helige Ande må hjälpa sitt folk och särskilt hierarkin med att bemästra dessa uppgifter. Och jag ber honom också att han må fortsätta att använda sig av Opus Dei, så att vi efter förmåga kan ge vårt bidrag till denna svåra men på samma gång underbara utvecklings- och tillväxtprocess som Kyrkans genomgår.