Texter på ämnet

När ett äkta par inte kan få barn, känner de ofta en stor besvikelse, vilket ibland leder till osämja och missförstånd. Vilken mening anser Ni att barnlösa kristna par kan finna i sitt äktenskap?

För det första vill jag be dem att inte ge upp allt för lätt. Först av allt skall de be Gud om att ge dem barn, att — om det är hans vilja — välsigna dem så som han välsignade Gamla testamentets patriarker. De bör sedan — både mannen och kvinnan — rådfråga en kunnig läkare. När Gud trots detta inte skänker dem barn, får de inte bli besvikna: de skall vara glada och i just detta upptäcka Guds vilja för dem. Ofta skänker Gud inga barn därför att han förväntar sig mera. Gud ber dem att visa samma engagemang och samma finkänsliga hängivelse för nästan, utan att få uppleva den mänskliga glädjen som kommer av att ha egna barn. Det finns ingen anledning för ett sådant äkta par att känna sig misslyckade eller att bli nedslagna.

Om makarna har ett inre liv, kommer de att förstå att Gud uppmanar dem att förvandla sina liv till ett frikostigt kristet tjänande, ett annorlunda apostolat än det de skulle utövat gentemot sina barn, men fördenskull inte mindre storartat.

De skall se sig omkring och snart upptäcka människor som behöver hjälp, kärlek och tillgivenhet. Det finns dessutom många apostoliska verksamheter där de kan engagera sig. Och om de förstår att lägga ner hela sitt hjärta i en sådan uppgift, att glömma sig själva och storsint tjäna andra, kommer deras fruktsamhet bli stor och de kommer att uppleva ett andligt föräldraskap som kommer att fylla deras själar med sann frid.

Hur detta konkret ser ut skiljer sig från fall till fall, men det handlar alltid om att tjänstvilligt och kärleksfullt bry sig om andra. Gud ger alltid sin belöning och kommer att skänka en djup glädje åt sådana ödmjuka och frikostiga människor som inte tänker på sig själva.

Det finns äktenskap där kvinnan av olika anledningar separerat från sin man, och befinner sig i en förnedrande och ohållbar situation. I sådana situationer kan det vara svårt att acceptera äktenskapets oupplöslighet. Dessa kvinnor som inte lever tillsammans med sina män sörjer över att de nekas möjligheten att bygga ett nytt hem. Vad skulle Ni säga till dem som befinner sig i en sådan situation?

Jag skulle säga till dessa kvinnor, vars lidande jag helt och fullt förstår, att de också i detta kan finna Guds vilja, han som aldrig är grym eftersom han är en kärleksfull Fader. Allt kan verka svårt under en tid, men om dessa kvinnor vänder sig till Herren och hans heliga Moder, kommer de inte att sakna nådens hjälp.

Äktenskapets oupplöslighet är inte en Kyrkans nyck och inte heller endast en positiv kyrklig lag. Det hör till den naturliga lagen, den gudomliga lagen, och svarar helt och fullt mot vår mänskliga natur och nådens övernaturliga ordning. Detta förklarar varför äktenskapets oupplöslighet i de flesta fall är en oumbärlig förutsättning för makarnas lycka och också för barnens andliga trygghet. Även i de tragiska fall vi nu talar om kommer ett ödmjukt accepterande av Guds vilja att alltid medföra en djup tillfredsställelse som inte går att ersätta med någonting annat. Det handlar inte om en tillflyktsort eller om tröst, utan om själva kärnan i det kristna livet.

Om dessa kvinnor har barn att ta hand om, bör de uppfatta situationen som en ständig uppmaning till en kärleksfull, moderlig hängivelse, som behövs särskilt mycket för att uppväga de brister som ett brustet hem för med sig. Och de bör försöka förstå att äktenskapets oupplöslighet, som för dem innebär ett stort offer, för det stora flertalet innebär ett skydd för familjens enhet och förädlar föräldrarnas kärlek och förhindrar att barnen blir övergivna.

Denna häpnad inför den kristna föreskriftens skenbara hårdhet är inte något nytt: apostlarna förvånades när Jesus bekräftade den. Den kan tyckas vara en börda, ett ok, men Kristus själv har sagt att hans ok är milt och hans börda lätt.

Å andra sidan; även om vi erkänner att en del situationer oundvikligt blir svåra att bära — fast många av dem kunde och borde ha undvikits —, är det viktigt att inte överdramatisera saken. Har en kvinna som lever under dessa omständigheter verkligen ett svårare liv än en kvinna som misshandlas eller en som har drabbats av något stort fysiskt eller själsligt lidanden som kan uppstå i livet?

Det som verkligen gör en person — eller ett helt samhälle — olycklig är det hektiska jagandet efter välstånd, den oupphörliga strävan efter att eliminera allt som går en emot. Livet har så många aspekter, så många olika situationer; några är svåra, andra verkar lätta. Men var och en av dem medför sin egen nåd. Alla är de Guds personliga tillrop: ett nytt tillfälle att handla och att avlägga ett gudomligt vittnesbörd om kärleken. Den som känner sig nertyngd av en svår situation skulle jag råda att försöka glömma de egna problemen och istället ta sig an andra människors problem. Då får hon frid och framför allt helgar hon sig.

Frånsett de svårigheter som kan existera mellan föräldrar och barn förekommer ofta dispyter mellan man och hustru som ibland kan leda till allvarliga störningar i familjefriden. Vilka råd skulle Ni vilja ge de äkta paren?

Att de älskar varandra. Och att de lär sig att förstå att det under livets gång ofta händer att man får svårigheter eller grälar, men om man löser problemen på ett naturligt sätt kan de bidra till att kärleken fördjupas.

Var och en av oss har sin egen karaktär, sina egenheter, sitt humör — ibland också ett dåligt sådant — och sina fel. Var och en har också sina angenäma sidor, och av denna och många andra anledningar är han eller hon värd att älskas. Samlivet blir enkelt om var och en anstränger sig och kämpar med de egna felen och samtidigt visar överseende med de andras fel. Det vill säga om kärleken finns, för den upphäver och övervinner allt som, egentligen utan grund, kan ha gett anledning till kyla eller slitningar. Om man däremot överdramatiserar alla små motsättningar och börjar klandra den andra för fel och misstag då är det slut med friden och man löper risk att döda kärleken.

De äkta paren har en särskild nåd — den nåd som kommer av sakramentet — som gör det möjligt för dem att praktisera alla de naturliga och kristna dygderna som behövs för ett liv tillsammans: förståelse, gott humör, tålamod, förlåtelse och finkänslighet i umgänget med varandra. Det viktiga är att de inte ger upp, inte låter nervositet, stolthet eller fixa idéer ta överhanden. För att uppnå detta måste de växa till i det inre livet och lära av den Heliga familjen att — av både mänskliga och övernaturliga skäl — finkänsligt leva ett kristet hems dygder. Jag upprepar: Guds nåd kommer inte att fattas dem.

Om någon säger att han (eller hon) inte kan stå ut med det ena eller det andra, att det är omöjligt för honom att tiga, så överdriver han för att rättfärdiga sig. Man måste be Gud om kraft att bemästra sina nycker, nåd att behärska sig. Ty faran i dåligt humör ligger just i det, att man blir utom sig och säger bittra och förolämpande ord som — kanske utan att det var meningen — sårar och gör verklig skada.

Det är nödvändigt att lära sig tiga, vänta och säga det man vill ha sagt på ett positivt, optimistiskt sätt. När han blir arg, då är det dags för henne att vara extra tålmodig, ända tills mannens lugn återvänder, och tvärtom. Om kärleken är uppriktig och man bemödar sig om att få den att växa, kommer det sällan hända att båda blir offer för det dåliga humöret samtidigt …

En annan mycket viktig sak: vi måste vänja oss vid att tänka att vi aldrig har hundra procent rätt. Man kan till och med påstå att i angelägenheter om vilka man kan ha olika mening, är det så att ju mer vi anser oss ha alldeles rätt, desto mera tvivelaktigt är det att vi har det. Om vi resonerar på det sättet, blir det lättare för oss att ändra oss och om nödvändigt att be om förlåtelse, vilket är det bästa sättet att avsluta ett bråk och återupprätta frid och kärlek. Jag vill inte uppmuntra någon till att gräla, men det är rimligt att vi då och då gör det och särskilt med dem som vi älskar, eftersom vi bor tillsammans. Vi kommer knappast hamna i bråk med någon i Långtbortistan. Med detta vill jag säga att dessa små bråk makarna emellan, så länge de inte förekommer ofta — och man bör se till att de inte gör det — inte är ett tecken på bristande kärlek utan till och med kan bidra till att fördjupa kärleken.

Ett sista råd: föräldrar bör aldrig gräla inför barnen. För att lyckas med det räcker det att komma överens om det, med ett ord, en blick, en gest. Låt dem gräla senare, i en lugnare ton, om de inte är i stånd att låta bli. Atmosfären inom familjen måste präglas av att makarna håller sams, för det är en förutsättning för att barnen skall kunna få en djup och verkningsfull uppfostran. Barnen måste i föräldrarna kunna se exempel på hängivelse, uppriktig kärlek, ömsesidig hjälp och förståelse. Vardagens små obetydliga stridigheter får inte skymma för barnen föräldrarnas ömsesidiga kärlek.

Ibland tar vi oss själva på alltför stort allvar. Alla blir då och då arga, ibland därför att det är berättigat, andra gånger eftersom vi inte förstår att tukta oss själva. Det väsentliga är att visa att dessa förargelser inte ändrar på tillgivenheten och att familjeintimiteten återställs med ett leende. Med ett ord, föräldrarna skall leva i kärlek till varandra och till sina barn, för på så vis visar de sin kärlek till Gud.