Texter på ämnet

Jag skulle vilja börja denna intervju med att fråga om ett begrepp som är lika mångtydigt som omtvistat, nämligen aggiornamento. Vilken är enligt Er uppfattning ordets egentliga betydelse om man tillämpar det på Kyrkans liv?

Trohet. För mig betyder aggiornamento framför allt detta: trohet. En make, en soldat eller en tjänsteman som i varje ögonblick och under livets skiftande omständigheter troget uppfyller de kärlekens och rättvisans förpliktelser som han en gång åtagit sig kommer alltid att bli en bättre make, en bättre soldat och en bättre tjänsteman. Det är svårt att ihärdigt hålla fast vid denna finkänsliga trohet, på samma sätt som det är svårt att hålla fast vid alla principer i en flyktig och föränderlig värld. Icke desto mindre är denna trohet det bästa försvaret mot en föråldrad själ, ett förtorkat hjärta och ett stelnat intellekt.

Detsamma gäller institutioners liv och på ett särskilt sätt Kyrkans liv, som ju inte har sin grund i ett otillräckligt mänskligt projekt utan rättar sig efter Guds plan. Världens återlösning och frälsning är frukten av Jesu Kristi sonliga och kärleksfulla trohet — och av vår trohet i förening med Honom — mot den himmelske Faderns vilja, som har sänt honom. Därför är Kyrkans aggiornamento, idag som i alla tider, främst en glädjefull bekräftelse av troheten mot det uppdrag som Guds folk har fått ta emot, av Evangeliet.

Denna trohet måste hållas levande och aktuell i det mänskliga livets alla omständigheter. Därför kan en läromässig utveckling behövas i framställningen av trons skatter, av depositum fidei. Detta har ofta skett i Kyrkans 2000-åriga historia, senast under Andra vatikankonciliet. Lämpliga förändringar och reformer kan krävas för att förbättra de mänskliga och därmed utvecklingsbara aspekterna av Kyrkans organisatoriska struktur och metoderna för missionsarbete och apostolisk aktivitet. Men det vore, milt uttryckt, ytligt att tro att aggiornamento först och främst består i förändring, eller att varje förändring leder till aggiornamento. Vi behöver tänka på att det finns människor som vid sidan om och i direkt strid med konciliets lära eftersträvar förändringar som skulle föra Guds folks vandring flera århundraden bakåt, åtminstone till den feodala perioden.

För att nu komma till den sista frågan: Är Ni nöjd med dessa fyrtio år av verksamhet? Har de senaste årens erfarenheter, de sociala omvälvningarna, Andra vatikankonciliet osv. givit Er anledning att företa några ändringar i Opus Deis struktur?

Om jag är nöjd? Hur kan jag vara annat än nöjd när jag ser att Herren trots mina personliga brister låtit så många underbara ting ske runtom detta Guds verk. För en människa som lever av sin tro kommer livet alltid att vara historien om Guds barmhärtighetsgärningar. I vissa stunder kan det vara en svårläst historia, för allt kan tyckas värdelöst och till och med misslyckat. Men andra gånger låter Herren oss se att vårt arbete givit rika frukter, och då är det naturligt att hjärtat utgjuter sig i tacksägelser.

Ett av mina största glädjeämnen har varit att se Andra vatikankonciliet så tydligt proklamera lekmännens gudomliga kallelse. Jag får säga utan skryt att vad angår vår anda har Konciliet inte inneburit en uppmaning att ändra något, tvärtom har det bekräftat det som vi tack vare Guds nåd levt och lärt sedan många år tillbaka. Opus Deis viktigaste egenskap ligger inte i några tekniker eller metoder för apostolat, inte heller i bestämda strukturer, utan i en anda som leder var och en till att helga det vanliga arbetet.

Alla har vi våra personliga fel och brister, förstås. Vi måste alla allvarligt pröva oss själva inför Gud och jämföra våra liv med de krav Herren ställer. Men vi får inte glömma det viktigaste: Si scires donum Dei! (Joh 4:10), säger Jesus till den samariska kvinnan. Och aposteln Paulus tillägger: Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss (2 Kor 4:7).

Ödmjukhet och kristen självrannsakan börjar med att vi erkänner Guds gåva. Detta är något helt annat än att låta sig hämmas av händelsernas förlopp eller hysa mindervärdeskomplex eller modlöshet inför historien. I det personliga livet, och ibland även i föreningars eller institutioners liv, kan det finnas saker som bör förändras, kanske många saker. Men den attityd som en kristen bör inta inför dessa problem är framför allt en förundran över Guds verks storhet i jämförelse med människans litenhet.

Aggiornamento bör framför allt äga rum i det personliga livet så att det kommer i samklang med Evangeliets nygamla budskap. Att följa med sin tid betyder att bli ett med Kristus, som ju inte är en gestalt ur det förflutna. Kristus lever och kommer alltid att leva: Han är densamme i går, i dag och i evighet (Heb 13:8).

När det gäller Opus Dei som helhet, kan jag säga utan tillstymmelsen till förmätenhet och med tacksamhet mot Guds godhet, att vi aldrig kommer att ha problem att anpassa oss till världen. Verket kommer aldrig behöva moderniseras. Herren vår Gud gjorde Verket modernt en gång för alla, när han gav det dess särskilda lekmannamässiga egenskaper. Det kommer aldrig att behöva anpassa sig till världen, för alla dess medlemmar är av världen. Det kommer aldrig att behöva linka fram i kölvattnet av de mänskliga framstegen för det är alla dess medlemmar som, tillsammans med de övriga människorna i världen, skapar dessa framsteg med sitt vanliga arbete.

Ni har just hört den högtidliga läsningen av de två texter ur den Heliga Skrift som hör till Mässan den 21:e söndagen efter Pingst. Efter att ha lyssnat till Guds ord har ni ramen inom vilken jag vill lägga fram det jag har att säga. Det är en prästs ord, förmedlade till en stor familj av Guds barn, i hans heliga Kyrka. Det är ord som vill vara övernaturliga, som vill förkunna Guds storhet och hans barmhärtighetsgärningar mot människorna, ord som vill förbereda er för den överväldigande Eukaristin, som vi idag skall fira på universitets campus.

Tänk ett ögonblick på vad jag just har sagt. Vi firar den heliga Eukaristin, det sakramentala offret av Herrens kropp och blod, detta trons mysterium som sammanbinder kristendomens alla mysterier. Vi firar således den mest heliga och betydelsefulla handling som vi människor, tack vare Guds nåd, kan utföra i detta liv. När vi tar del av Herrens kropp och blod frigör vi oss på sätt och vis från rummets och tidens band och förenar oss med Gud i himlen, där Kristus själv skall torka tårarna ur våra ögon, där varken död, sorg eller klagan skall finnas mer, eftersom den gamla världen skall vara borta (Jfr Upp 21:4).

Denna trösterika och djupa sanning, som av teologerna kallas för Eukaristins eskatologiska betydelse, kan emellertid missförstås. Den har också blivit missförstådd varje gång man försökt framställa det kristna livet som något enbart andligt – spiritualistiskt, menar jag – som ett liv endast avsett för de rena, ett släkte av ovanliga människor som inte befattar sig med denna världens föraktliga ting, eller som på sin höjd tolererar dem eftersom de av nödvändighet är länkade till anden så länge vi lever på jorden

När man ser saker och ting på detta sätt blir kyrkobyggnaden den främsta ramen för det kristna livet. Att vara kristen består då i att besöka kyrkan, att delta i gudstjänster, fastna i en sluten kyrklig miljö, i en avskild värld, som utger sig för att vara himlens försal, medan den vanliga världen går sin egen väg. Den kristna läran och nådens liv skulle följaktligen bara liksom snudda vid mänsklighetens historias jäktiga förlopp utan att någonsin riktigt möta den.

Denna oktobermorgon, när vi nu förbereder oss att fira åminnelsen av Herrens påsk, förkastar vi rätt och slätt denna förvrängda syn på kristendomen. Reflektera en stund över ramen för denna vår Eukaristi, för vår tacksägelse. Vi befinner oss i ett alldeles speciellt tempel: man skulle kunna säga att universitetets campus är skeppet och att universitetets bibliotek är altartavlan; där borta finns maskiner som skall resa nya byggnader och över oss välver sig Navarras himmel …

Bekräftar inte denna bild för er, på ett uttrycksfullt och oförglömligt sätt, att det vanliga livet är den verkliga platsen för ert kristna liv? Mina barn, där era bröder, medmänniskorna finns; där era förhoppningar, ert arbete och era kära finns — där skall ni möta Kristus varje dag. Det är mitt bland jordens mest materiella ting som vi skall helga oss, genom att tjäna Gud och alla människor.